Brev till Torbjörn Elensky om ”Absolut text” (Fri tanke, 2021)

Tullgårdsgatan den 2 februari 2022

Käre Torbjörn,

Din betraktelse på Facebook häromveckan om det meningsfulla i att skriva för en offentlighet som aldrig ger svar berörde mig. Jag upplever en liknande omvänd dövhet, även om jag inte alls publicerar mig lika mycket som du. Och jag saknar också det konstruktiva samtalet i press och andra media. Det uppstår mest i muntligt format numera. 

Men min första reaktion var att jag skulle ta och läsa din senaste bok, essäsamlingen Absolut text. Den har fått vänta sen jag köpte den, framför allt därför att vi har så många gemensamma intressen. Under läsningen, som var väldigt inspirerande, väcktes tanken att svara i form av ett offentligt brev – och på så sätt anknyta till en gammal episteltradition; mycket av brevskrivandet förr i världen var ju så att säga offentlig handling.

Den lina du spänner från de tidigaste civilisationerna till den litterära modernismen är svindlande att beträda, särskilt som du hela tiden problematiserar de personer och civilisationer som besöks, utifrån ditt andra huvudspår: tanken att språken, skriftsystemen och litteraturen formar vår förståelse av världen på sätt vi sällan är medvetna om. Det som jag mest saknar i denna rundresa (men en essä behöver ju inte vara fullständig) är ett dröjande kring upplysningens och romantikens språk- och litteratursyn. Visserligen har du ett fint avsnitt om Novalis; men diskussionen kring språkets natur och uppkomst, kombinerat med en vetenskaplig revolution inom filologin, släppte fram tankar och praktiker som är verksamma långt in i senare tid. Romantikens syn på konstens relation till det egentligen outsägliga, det absoluta, hade också varit relevant att ta upp.

Inte minst därför att du så tydligt står för tanken att uppgiften vi människor aldrig nånsin går i land med är att beskriva världen i dess helhet. ”Allt” är ett mycket vanligt förekommande ord i din bok, varje gång med negativa förtecken; och jag uppfattar både ”allt” och ”världen” som logiska operatorer: symboler för tänkandets gränser mer än beskrivningar av någonting faktiskt existerande. Det är en mycket produktiv tankegång, som rimmar med bokens hela upplägg att i antipositivistisk anda inte ta framsteget för givet, vare sig inom tänkande, vetenskap eller teknologi. Det finns i din beskrivning ingen historisk progression, utan bara alla dessa berömvärda insatser i olika epoker och kulturer: tankar och uppfinningar som kommer till oförutsebar nytta i framtiden – eller glöms bort tills de återupptäcks och sätts in i nya sammanhang.

”Allt” ligger då definitionsmässigt utanför vår vetskap. Men: någonting går alltid att åstadkomma. Och vissa av dessa tankar, uppfinningar och konstverk är sannerligen inga misslyckanden … också om de ur formell synpunkt eller på grund av nya fakta samtidigt måste bokföras som haverier. Mallarmés olika projekt förblir ofullständiga och lever inte upp till hans egna ambitioner. Men de fortsätter vara en källa till kunskap och insikt, just genom sina självpåtagna begränsningar. Det är också signifikativt att du väntar till slutet med att nämna din husgud Calvino, som ju verkligen åstadkommer sånt som är nytt och viktigt hela tiden, utan några ambitioner på att omfatta det absoluta. Snarare står han för hantverksstolthet.

En liknande invändning har jag mot din underförstådda språksyn. Den är nämligen väldigt substantivistisk. Frågan om språkets makt över tanken och den skrivkunniges makt över världen reduceras till en namngivningsprocedur, som om vi fortfarande vore fångna i Första Moseboks värld. Kanske är det därför du går vilse i Platons dialog Kratylos och glömmer att förutsättningen för diskussionen är att frågan om namnens riktighet består i under vilka omständigheter de inte bara kan utpeka utan även avbilda sitt föremål, till exempel genom att innehålla rätt slags fonem; det är i sin tur en fråga av högsta litterära prioritet, eftersom det handlar om diktens förmåga att nå fram, men utan att göra anspråk på beskrivning, nej framför allt med andra medel – till exempel klanger och tystnader.

Substantivismen är också väldigt relevant för frågan om språk och verklighet (och verklighetsuppfattning). Ett enda ”språkspel” – namngivningen – får representera allt annat vi gör med språket, och ställer i skuggan språkens mest allra som underbaraste uppfinningar: konstruktioner som uppstår, sprids över språk- och nationsgränser, hittar nya användningar – eller helt enkelt dör ut, därför att de ersätts av modernare grejer. Jag brukar kalla mig ”språklig darwinist” eftersom jag ser till språkens ständiga förvandling och har de grammatiska konstruktionerna som studieobjekt, inte de kodifierade nationalspråken.

Jag själv är väldigt förtjust i verben. Det är säkert en produkt av att svenskan har så livfulla, och så många verb, vilket skapar en nyansrikedom som gärna försvinner i översättning. För mig börjar allt med verbet, och jag har tagit starka intryck av Louis Tesnière och dependensgrammatiken, som beskriver satser så att de liknar kemiska valenser. I begynnelsen är verbet. Som i sin tur fordrar ett subjekt (ofta bara i form av en personböjning) och ett antal objekt. Och som i många språk, dock magert i nutidssvenskan, kan ange villkorlighet, verklighetsgrad, pågående, varaktighet och förstås tidslig relation till det omtalade ögonblicket. Angivelser som ju alltid går att åstadkomma på andra sätt i språk med annan uppbyggnad, men som i bästa fall bakas in i verbet. I många nordamerikanska språk – de som Sapir och Whorf studerade – är hela satsen ett enda långt verb med objekten och verklighetsmarkörerna inbakade som infix. Gammalgrekiskans alla modus och aspekter är ett mirakel och en labyrint. Men baskiskan har bara åtta verb.

Jag är också väldigt noga med att skilja äkta verbsatser från kopulasatser – dem som vi konstruerar med olika varianter av ”är” men som i många språk, t ex ryska, är verblösa. Jag har funnit att det skapar reda i språkbeskrivningen.

Jag skulle kunna fortsätta länge, och gör det gärna vid tillfälle. Jag omhuldar alla ordklasser och grammatiska konstruktioner. Mitt specialområde var de västeuropeiska språkens omstrukturering från och med senmedeltiden. Men min poäng i diskussionen av din bok är att behandlingen av frågan om ”språkets makt öfver tanken” blir precisare och intressantare ju mer språket i all sin prakt får vara med på banan. De flesta yttranden är inte ofullkomliga – främst de som har föresatsen att påstå något, eller kanske säga allt.

I samma anda vill jag säga något om litteraturens (eller mystikens) föregivna misslyckande: Färdigställandet av en dikt och de andliga övningarna ger ju resultat – om än i en annan dimension än den språkliga eller den kognitiva. Man kan säga att de fortsätter i tystnaden: en tystnad som är rik och öppen. Dina resonemang om insikt och satori pekar ju också åt det hållet: ”det stiger fram ur själen efter långvarigt sysslande med saken” (Platons brev, citerat ur minnet efter gamla översättningen).

Jag tänkte också en hel del på din användning av ord som ”system” och ”struktur”. De har liksom ett dubbelansikte: å ena sidan gnostiska demiurger som förtrycker vår verklighetsuppfattning; å andra sidan mänskliga skapelser som kan hjälpa oss att förstå världen och att revidera våra tidigare hypoteser. System är alltså både de övertagna föreställningar som hindrar oss från att se och de modeller som hjälper oss att förfina beskrivningarna och påståendena. Resonemanget kring den renodlade teckningens pedagogiska potential tycker jag mycket om. Samma sak gäller enligt min mening för god typografi.

Men vetenskapen har ett annat syftemål än konsten och mystiken: att göra distinkta påståenden som verkligen definierar vad de påstår – i modeller eller formler och i text. Även om det är en bra poäng du gör att många av de banbrytande vetenskapsmännen var tränade i esoterism och kabbalistik. Vilket kanske var en förutsättning för att deras scheman och lagar skulle vinna tydlighet.

Den avbildande konsten kunde – givet de förändrade konventionerna under olika epoker – prövas mot vad verken föreställde (i sin nutid). Den icke avbildande konsten, och den absoluta text som kröner ditt resonemang, har sig själv som objekt och måste läsas därefter, med ett öppet sinne som inte fogar sig i restriktioner och konventioner. Verkan är oförutsägbar – men det beror på att de består av starka, enkla strukturer som inte visar sig utan kontemplation och fritt associerande.

Din bok har givit mig massor att tänka på, och att få pröva mina egna utgångspunkter. Jag har också satt en stjärna vid böcker som måste införskaffas. Får jag bara avsluta med en synpunkt som är lite mera kritisk, och som kanske till stor del är riktad till din redaktör: Man hänger med fint när du diskuterar enskildheter. Men du har en tendens att genomföra övergångar genom ett slags kulturhistoriska katalogarior som inte tillför kunskap utan bara fungerar som ett slags allmänbildningslek. För i allmänhet skriver du ju så fantastiskt bra, med långa meningar som gör påståendena (och okunskapen) kvalificerade. 

Varmt tack för att du skrivit detta

John