Världen

Konferensen skulle äga rum i ett nytt hus, Veröld, rest till förra presidenten Vigdís ära. Jag letade mig fram i universitetsområdet. Och vilket hus! Ritat av Kristján Garðarsson och Haraldur Örn Jónsson för att rymma språkundervisning samt det institut som Vigdís, född 1930, fortfarande leder, och som studerar utrotningshotade språk världen över, på uppdrag av UNESCO. Mer om det institutet i en annan post. Här bara några snapshots. Och ett ord om namnet:

Isländskan har minst två ord för ”värld”: heimur och veröld. Heimur är platsbestämt (samma ord som ”hem”) medan veröld är tidsbestämt och ursprungligen betyder ”människornas tidsålder”, det vill säga går tillbaka på en uråldrig cyklisk historiesyn. Att under det namnet studera språkens utveckling är otroligt snillrikt!

Och här några interiörbilder från när Olöf visade runt. Trapphuset dominerar och den dominerande röda väggen rymmer tolkstudior. Utanför finns en fungerande amfiteater:

Huset visar också två utställningar om Vigdís gärning:

veröld5veröld6

Citatet utvecklar det faktum att ordet för ”människa” är detsamma som ordet för ”man”.

Till Zauberberg/Töfrafjall

töfrafjallid armband

Patienttaggen, sönderklippt.

En av många litterära upplevelser på Island var besöket på den utställning som dokumenterar Expeditionen till Zauberberg – det sanatorium som skildras i den roman av Thomas Mann som på svenska fått heta Bergtagen.

En grupp isländska lärda har ett pågående projekt som innefattar resor till Davos, översättning av boken, men också performances i samma anda, till exempel på isländska hälsohem.

Nu visar dom upp sitt arbete på ett konstmuseum i Reykjavík, i form av dokumentation, videokonst och installationer.

töfrafjallid inskrivningDet första besökaren får vara med om är en symbolisk ankomst i ambulans, buren på bår. I väntrummet visas en oändlig video där två allvarliga män viker och sträcker lakan i oändlighet. Därefter vidtar feberprovning och inskrivning.

töfrafjallid spegel

dokumentation

Minne av en märkesdag i expeditionens historia.

En föreläsningssal som mynnar i en spegel följs av ett två och en halv timme långt samtal om romankonsten på tjock-TV. Det är dock inte obligatoriskt utan en förväntas istället strosa omkring och titta på viktiga events ur sällskapets historia, samt fanan med en symbolisk sju-udd. Vandringen avslutas med utsikt över alperna.

Jag har sällan blivit så uppiggad och rekommenderar expeditionen till var och en.

Ni är ju medförfattare!

På en konferens hamnade jag bredvid en person som också översätter och skriver konstiga essäer. Vi beslöt att byta böcker, och nu är jag både upplivad och känner mig överträffad.

PikerwienomslagElisabeth Beanca Halvorsen översätter Elfriede Jelinek, skrev mastersuppsats om henne, men framför allt boken Piker, Wien og Klagesang, utgiven i Gyldendals serie med litterära monografier, Pegasus, år 2010.

Den har ett berättande och ett djup som på många sätt påminner om radio, till exempel Lars Hermanssons filosofiska radioessäer.

Och den är helt vild.

Ramen är ett sökande på alla Wiens caféer efter Elfriede, som aldrig dyker upp; men platserna ger anledning att berätta om den litterära tradition hon verkar i: österrikiska författare mer eller mindre kända utanför Österrike. Författaren besöker också Jelineks trakter på den österrikiska landsbygden och huset där hon mestadels bor.

Kärnan, utspridd genom hela boken, är en teaterpjäs byggd på citat från Jelinek, Ibsen med flera (noga angivna med fotnoter). Storyn är att Nora från Jelineks fortsättning på Ett dockhemVad hände efter att Nora hade lämnat sin man eller Samhällets stöttepelare – anordnar en ambulerande självhjälpsstudiecirkel där deltagarna är andra gestalter från Jelineks romaner, och med framstående gästföreläsare: Simone de Beauvoir, Sigrid Undset, Selma Lagerlöf och Doris Lessing, stiliserat tecknade i absurda situationer och fullastade med skarpa originalcitat. Ingeborg Bachmann och Sylvia Plath dyker också upp på slutet. Pjäsen växer till ett ifrågasättande av huruvida kvinnlig frigörelse är möjlig utanför skrivandet, och tendensen är lika pessimistisk som Jelinek själv ofta är.

Men mellan ramberättelsen och teaterpjäsen finns ett saftigt fruktkött av informationstät essäistik, som förmedlar olika aspekter av Jelineks liv och författarskap, inte minst hur pjäserna är skrivna som reaktion på samtidshistoria händelser utan att göra anspråk på att avbilda vad som egentligen hände, och med enormt fria händer till regissören att göra vad hen finner nödvändigt: ta bort, ändra och tillfoga.

Särskilt intressant är berättelsen inifrån en uppsättning i Oslo av Ulrike Maria Stuart, där Halvorsen medverkade både som översättare och regiassistent, och där Melanie Mederlind var helt självsvåldig för att förmedla en bakgrund som är självklar för en tysk publik som minns Rote Armee-Fraktion. Ett slags översättningsarbete med texten som råmaterial (och många av pjäserna publiceras heller aldrig, så att publiken inte ska komma påläst).

Den frihet Jelinek ger dem som sätter upp pjäserna återspeglas också i hennes syn på översättning. För även om Elisabeth Beanca och Elfriede aldrig träffats pågår det en e-mailkorrespondens som citeras i boken, med till exempel detta vackra citat apropå ordlekarna i Ulrike Maria Stuart:

Jeg tillater enhver frihet, som jeg jo også gir regissørene av mine stykker. Jeg vet at det ofte er umulig å oversette ordspill. Derfor uppmuntrer jeg oversettene til å lage ordspill der hvert enkelt språk tillater det, og der det ikke er mulig, bør ordspillene rett og slett utalates. Oversetterne skal bli inspirert til å omgås språket like kreativt som jeg. De er jo medforfattere!

Och grundordet i hela boken är ”kreativt”. Halvorsen har tagit djupa intryck av Jelineks litterära förhållningssätt och kan därför både ge en helhetsbild och våga ge sig ut på okända spår, tack vare att språket är så berättande och levande.

En undersökning som jag uppskattar särskilt, och som dyker upp genom hela boken, är insikterna i hur Jelinek använder sin mediala författarpersona som konstnärligt redskap, både på scen och i tidningsintervjuer — och i Nobelföreläsningen. Ständig förvandling, ständig anpassning till situationen. Men därbakom … en kamp för livet.

En annan dans

Det är tredje gången jag ser en föreställning på Västanå teater och för tredje gången fascineras jag av cirkelrörelsen som bärande estetisk lösning och som metafor för människolivet. Normalt går allt runt runt. Men berättelsen uppstår i avbrotten. Runt runt går dansen. Men nån bryter sig ut och blir en talande gestalt. Runt runt går musiken (oändliga folkmusikslingor). Men så tystnar den och ger plats för ett replikskifte, eller en enstaka replik.

Selma Lagerlöfs Charlotte Löwensköld återberättas sparsmakat med avseende på textmängden men överflödande vad affekterna beträffar.

charlotte_170616_3046

Hanna Kulle i rollen som organistfrun Thea Sundler.
Foto: Håkan Larsson.

I år är musiken extra magisk, minimalistisk. Den lever sitt eget liv och är i sina växlingar jämbördig med det tredje bärande elementet i Stinnerbomestetiken: det mimiska berättandet. När en gestalt urskiljs ur kollektivet, får namn och röst och en tystnad att tala i, då agerar hen ibland mot dom andra som grupperar sig till massor med ambivalenta känslor, och nu inte längre i cirkel utan riktade mot den enskilde eller mot en replikväxling, förstärkande, hotande. Det är ett slags kropparnas musik, i samklang med fioler flöjter gitarrer orgel och trummor. Särskilt stannar i minnet den återkommande figuren där den enskildes kraft kan stråla ut och kasta omkull alla dom kringstående eller kringdansande.

Det är artonhundratal, romanens årtionde, och individen framträder som individ och måste göra uppror mot samhällets konventioner. På så vis uppstår ett nytt samhälle. Ett annat slags ringdans. En revolution driven av att de enskildas begär inte kan förverkligas från vars och ens givna plats i en färdigdefinierad värld utan måste uppfinnas.

Sen åkte vi vidare till bruksorter där bruket lagts ner och träffade på nånting liknande.

Charlotte Löwensköld efter Selma Lagerlöf spelas på Västanå teater utanför Sunne  till och med 2 september.  Dramatisering & regi: Leif Stinnerbom. Kompositör & musikansvarig: Magnus Stinnerbom. Kapellmästare: Sophia Stinnerbom.

Istället för en konstrecension

Jag gick till pressvisningen av Marina Abramović på Moderna museet för att beundra men kom ut därifrån, och från presskonferensen, med en sorts obestämd kallelse som inte talar om vad jag ska göra (det är liksom min grej) men manar till efterföljd.

Alltsammans väldigt smart och väldigt fint hantverksmässigt genomfört. Videor installationer och performances dokumenterade eller reproducerade live: alltsammans väldigt till-talande grafiskt, en stannar upp, och sen bara fördjupas av kringfakta och av att bli känslomässigt indragen, vilja ta över borsten som rengör skelettet från jord.

Men föredömet: jag skulle säga helt enkelt att stå upp för sin grej (eller i vissa av fallen sitta ner eller ligga men ändå stå upp i medborgerlig bemärkelse). Presskonferensen hade många berättelser om vistelser i Tibet och hos schamaner och visa mänskor, och resultatet performancets reduktion till att bara vara där, uttrycken sekundära.

Samma utveckling som jag följt i så mycken modernistisk konst men nu liksom fick berättad för mig. Reduktionen till att bara stå där. Utan att redovisningen av världens ambivalenser motsägelser och omöjligheter blir mindre smärtsam för det. Skådespelaren som arbetar bort alla gester till en icke-reaktion. Dansare som står stilla på det stormande havet. Tystnaden mitt i dikten.

I en av utdragslådorna i det underbara arkiv som ingår: anteckningen: MORE AND MORE OF LESS AND LESS.

Ledde mig över till tanken att allting är ett performance men i varierade grad är det en står där, står för det (och i motsats till att ta ställning) och avgörande (rent andligen) omsorgen om det grafiska uttrycket, enkelt eller skitigt men tydligt så att det skapas en virvel och nån annan stannar upp där också. Går i lära liksom, kanske bara en sekund.

Om allting som gör anspråk på en publik är ett performance kanske vi kan bli i stånd att göra bättre till exempel demonstrationer. Vara bättre förberedda. Ta över platsen. Med enkelhet. Världen bidrar med komplikationerna.

Dialektik

Körschemat på poesifestivalen kraschade exponentiellt, och för att stanna kvar i stämningen låste jag in mig med dom tre översatta dikter jag skulle framföra. Men då flög fan i mig. Jag bestämde mig för att läsa upp en av dom på min barndomsdialekt (sydnorrländskt stadsmål) och jobbade om den:

skanning001

Det kändes jättebra, precis som hela uppläsningen. En dikt är polyfon också i den bemärkelsen att den innehåller många möjliga röster, precis som ett partitur kan spelas på tiotusen olika sätt. Jag var inte en kopia bredvid författaren utan en konstnär i egen rätt.

Arbetet som rit

Väldigt väldigt stimulerande med Philip Glass på Folkoperan i Stockholm, Gandhiberättelsen Satyagraha i nycirkusgestaltning av Tilde Björfors. Dom oändliga meloderna som långsamt vrider sig, så fint genomförda av orkester och sångare. Dom omsorgsfullt förberedda överraskningarna. Den lösa anknytningen till storyn om facklig och medborgerlig kamp i Sydafrika under början av nittonhundratalet lämnar stort utrymme för fantasi, eftertanke och identifikation. Det är högt i tak.

Men innerst och innerligast är det en föreställning om arbete som rit, tydligast manifesterad i den avslutande spinnhjulsscenen som verkligen får kosmiska dimensioner på riktigt. Alltsammans samverkar till hyllningar och gestaltningar av det goda arbetet: dom konstnärliga insatserna såväl som den långa drömscenen från kooperativa Tolstojfarmen. Arbetet driver världen framåt och står för det goda – men ibland uppstår behovet av enorma självförglömmande insatser, när det onda hotar att ta över.

Och den extraordinära kampen är vad texterna ur Bhagavadgita, sjungna på sanskrit och fint projicerade på väggar och draperier (grafiken ska också ha en honnör), förkunnar. På så vis skjuts verkligheterna in i varandra, och vi får en egenartad bild av en evighet som inte är ett tomrum utan en pågående, självalstrande verksamhet, i ständig kamp med en timlighet vars parametrar är moraliska och ställer individen inför prov på mod att leva upp till eller svika. Cirkusnumrens målmedvetna hängivenhet blir i den här ramen mer än prestationer och symboler: dom växer inifrån, organiskt, liksom livgivna av musiken, och den allvarliga dialektiken mellan kropp, attiraljer och gravitation blir ytterligt meningsfull. Det reproduktiva arbetet och hjältearbetet som två samverkande dimensioner, kanske två aspekter av ett och detsamma. Och med en liknande estetisk dimension: hantverk såväl som underverk.

 

 

Idrottssommar (EM, OS)

Jag kan uppskatta idrotten: den långvariga övningens och obestämda väntans möte med tillfälligheterna, över ribban, skruvad upp i krysset som en bild av viljan.

Men har för långsam sinnesuppfattning för att förstå vad som egentligen händer. Behöver repriser och förklaringar, gärna med inslag av mekanik och kaosforskning.

För vetenskapen kan inte förklara vad som har hänt eller ska hända, bara hjälpa oss att förstå hur.

Jag kan också varmt uppskatta massuppslutningen kring ett lag eller juniorernas hängivna identifikation med en Mästare långt bort – där sker en fjärröverföring av kraft!

Energin växer (ja uppstår) genom att samlas i en riktning.

Det är en vacker och stabil satsning att en så rätt stor del av stats- och kommunbudgeten fortfarande används till moderna byggnader och personal med olika slags viktiga kunskaper för att hjälpa vanligt folk att hålla igång eller satsa på att slå personliga rekord. Det viktiga där är att alla har råd att delta, så att det inte uppstår ett mönster av utslagning. Men alltmer glunkas det att dom konkurrerar med affärsföretagen och ska bort.

Det är sin tid en ska satsa, inte sina pengar.

Men jag står inte ut när evenemanget blir huvudsaken, när inramningen tar över, när alltsammans träder in i ett underhållningsmodus och ställer prestationen i skuggan av den individuella narcissismens ögonblick.

Segern som ett värn mot besvikelsen, inte som frukten av ett långdraget förberedelsearbete, inte som blixtnedslag med gudarna själva bland allmänheten uppe på ståplatsläktaren.

Målet kommer till dig; precis som den rätta formuleringen, den goda idén, den oväntade enkla lösningen.

Iggy Cirkus 160504

En sextionioåring med bar överkropp som genomför en skyddslös tvåtimmars konsert och inte bara registrerar utan även aktivt tar emot publikens kärlek. Samtidigt är han fortfarande en sårbar tonåring. ”Jag fick aldrig körkort till livet” – min absoluta favvo ”Some Weird Sin” framfördes.

Och denna gång med musiker som är alldeles för duktiga. Men det gör ingenting. Josh Hommes tolvsträngade gitarrsolon vackra som soluppgångar.

Det finns en Kristusidentifikation hos Iggy som inte är prål, utan kommer inifrån. Han är den lidande nutidsmänniskan som inte riktigt deltar i sitt eget liv. ”The Passenger”. Kertész.

Samtidigt är konserten en triumf. Över eländet. ”Berlin; Christ. Champagne on ice.”

Ja, över döden. Bowie nämndes inte, men han var där.

Energier och riktningar

Superbra samtal igår på Nobelbiblioteket mellan Klas Östergren och Kristian Fredén om den förres Ibsenöversättningar. Om hur Dockhemmet flätats in i hans liv som i en romanintrig – men väldigt mycket konkret om översättning också.

Östergren tänker i energier och riktningar, snarare än att vara ordagrann, och kan backa om en skådespelare inte trivs med formuleringarna. Det där känner jag igen från egna dramaöversättningar, och från flera samtal med Kerstin Gustafsson, som är otroligt fena på att hitta alternativa lösningar på konversationsrepliker.

Energier och riktningar – tanken går också till Janne Anwards sista bok Doing Language, som handlar om hur grammatiken uppstår ur kommunikationen.

Det finns ett kraftspel i själva språket, som kommer till sin rätt på scen. Energier fångas upp och växlar riktning, och översättarn finkalibrerar dom. I bästa fall.

Kanske är det här också orsaken till en annan fråga som diskuterades: att översättningar åldras. Ponera att det som händer är att kontakten mellan språket och det underliggande kraftspelet upphör därför att pragmatiken förändras. På ett plan skilt från betydelse och stilnivåer. Texten har ingen kropp längre, och måste nyöversättas.

Nästa gång, den 20 april, är det Ulrika Wallenström som avslutar Nobelbibliotekets och regionbibliotekets serie om översättning.

 

 

 

Skräckfilmssynopsis

När nästan inga finns kvar som själva upplevde den stora epidemi som dräpte millioner människor börjar symptomen åter visa sig i land efter land, om än i muterad form; och allmänheten och myndigheterna känner inte igen dom, just därför att alla inbillar sig vara immuna och har lärt sig från tidig ålder att den där sjukdomen tillhör det förflutna och nu bara lever kvar som skällsord och ytterligt sällsynt individuell patologi, inte som realitet. Ett brokigt lag av lärda och aktivister griper sig an med att skingra aningslösheten, som ju är själva inkubationshärden, och möter till en början både misstro och våldshot. Men efterhand …

Flygelsvart

Elfriede Jelineks Nobelpris måste vara ett av dom mest välmotiverade nånsin. Hennes språkarbete kärnspränger samhället och identifikationerna. Den nya pjäsen utifrån Schuberts sångcykel Winterreise handlar om hur tiden idag har upphört och ersatts av självbespegling. Bara ögonblicket finns kvar. Men också ett påträngande sorgmod.

Natalie Sundelin i en av många roller. Foto: David Skoog.

Natalie Sundelin i en av många roller. Foto: David Skoog.

Föreställningen på Helsingborgs Stadsteater i regi av Melanie Mederlind och superb översättning av Maria Tellander blixtrar i stroboskoptempo, samtidigt som varje scen är så lång och repetitiv att den svämmar över. Skådespelarna använder sina resurser och brister till maximum i ett otal roller och sångnummer, samtidigt som pianisten i frack vid flygeln håller samman världen oklanderligt.

Samtidigt har alltsammans en köl och en riktning. Det börjar med en föreläsning i Lederhosen om Heideggers tidsbegrepp och slutar i mimande till discotechno innan slutsången ”Leiermann” sjungs av Döden. Men däremellan några verkligt smärtsamma passager, i synnerhet berättelsen om den galne fadern, för säkerhets skull spelad av tre herrar i tvångströja: hans tvivel på att han överhuvudtaget existerar, och hustruns och dotterns lidande. En svart ytterlighet, som kompar alla ytligheterna.

Slump och tolkning

Elitloppet 1997 var vikt åt Zoogin och jag befann mig på plats på Solvalla. Men i kvalet stod han inte att känna igen, och kom aldrig ens till final. Efteråt visade det sig att han tappat en sko bakom startbilen.

Dagarna efter satte jag upp en närbild av den tappade skon på dörren till tjänsterummet på universitetet. Det var ett sätt att signalera besvikelse. En travhäst med sån personlighet och styrka är sällsynt; det var lätt att relatera till honom.

Men snart blev det där urklippet en bild för att jag själv hade misslyckats som forskare och var på väg att missa kvalificeringen. Jag var inte fullt medveten om det då, men ser det nu: formen för undersökningen rymde inte mina egentliga insikter om hur språket funkar.

På så vis växlade en stark identifikation med en hjälte som misslyckas över i en privat berättelse som blev delaktig i att forma mitt liv och mina beslut. Det enda som inte går att avgöra är orsakssambanden. Om jag inte hade hittat bilden på den tappade skon och satt upp den på den självhäftande bruna anslagstavla som alla hade som ansikte utåt mot korridoren – skulle jag då ha kunnat jobba vidare på ett annat sätt, kanske trasha hela undersökningen och istället bygga upp en ny, där semiotiken sutte i främsta rummet? Kanske.

Det måste urskiljas två sorters slump. Att Köttbullen tappade skon var bara otur. Att bilden av skon parkerades i utkanten av mitt medvetande var en del av en större process, som även ledde till att jag helt tappade mitt intresse för trav.

Moderna ordboken

Yta, pl. ytor är ett märkligt ord, som numera jobbar i två dimensioner. Yta står kulturellt mot djup, snarast i bemärkelsen förenkling mot komplexitet, igenkännbarhet mot tolkning; men förvaltningar och företag är ständigt på jakt efter ytor som ska lösa uppkomna problem: bostäder, läsplatser. Förtätning. Kalhyggen kallas gärna ”föryngringsytor”. Undertexten i ordet ”ytor” i den senare bemärkelsen är att det som står där nu, en skogsdunge kanske, inte räknas längre. Den är redan i andanom jämnad med marken. Det har upprättats en plan, och den planar ut det som var förr. Utplånar det förflutna. På isländska betyder ”ýta” ”schaktmaskin”. Men det beror på att verbet ”ýta” betyder ”knuffa”.

”Ytor” är ett effektiviseringsord.

Det outsagdas närvaro

imageTigern av Gianina Carbunariu är en underbar föreställning som går på turné efter premiär i Stockholm. Bara gott kan sägas om Sophia Jupithers sensitiva iscensättning av det Monty Pythonliknande dramat som rekonstruerar en förrymd tigers sista timmar i frihet i en liten europeisk småstad. Och Inger Johanssons översättning har en motsvarande öronkänslighet.

Senast jag såg nånting av Jupither var det den där Norénpjäsen 3.31.93 med cirka 25 pers på scen i flera timmar och allt gick fram i hifi-kvalité: replikerna, kropparna, traumana.

Och det här är samma handlag. Med förnämliga skådespelare som förmår växla mellan mångdubbla roller som både människa och djur och till och med bil och skolbyggnad.

Men det som stannar kvar bäst i minnet – och det beror väl på tidsandan – är två stycken återkommande svävningar som dyker upp i roll efter roll.

Den ena är oviljan att utsäga ordet “tiger”. Det stannar vid gester, tystnade och intetsägande omskrivningar, och tydliga fysiska motstånd också hos dom som lyckas klämma fram t-ordet. Just därigenom blir tigern en sammanfattning, en vandrande symbol för allt det i samhället som inte låter sig talas om, till exempel etniskt och socialt nedvärderade folkgrupper och tiggare.

Vilket kommunicerar utmärkt väl med den andra svävningen, som handlar om en genomgående vilja att försköna verkligheten och upprätthålla en fasad av nöjdhet och fungerande. Hur saker och ting ter sig är viktigare än hur dom är. Man tänker på positive thinking man tänker på potemkinkulisser man tänker på peptalk. Skådespelarna klyvs inbördes och invärtes av den här dubbelheten och det är både hemskt roligt och fasansfullt.

Och på så vis blir den lilla småstaden en spegling av hela samtidens nedvärdering av sanningen. Dom ljuger inte, men deras primära natur är att släta över och på så vis faktiskt kommunicera vad det är dom för-tiger.

Efter ett konferenciersjobb

Tydligen har jag gåvan att prata utan manus (men oftast efter rejäla förberedelser) och kunna nå fram till folk. Ingen kan vara mer förvånad över det än jag själv! Hela ungdomen var en frustration över att inte kunna klä tankarna i ord; jag kände mig stum.

Vändpunkten var nog Lacanläsningen. En insikt om att subjektet är diskursivt och inte ursprungligt. En artefakt, som blir till i samspel med dom konkreta andra.

Jag är den jag gör mig till.

Och i det görandet.

I det görandet kan den inre logiken gestaltas. Översättas till situationen. Allt skickligare.

Friheten i handhavandet av fakta och former. Utan premeditation. Inget subjekt, bara språk.

Dramaturgi

Det tilltagande bortfallet av valmöjligheter.

Som om ett mörker föll från alla håll över protagonisten.

  • Intrigmässigt
    Symboliskt
    Utifrån
    Inifrån

Slumpen elimineras i ett slags bayesiansk process.

Detta behöver inte berättas kronologiskt eller ens gestaltas. Det bara liksom har hänt.

Och det finns alltid en möjlig ljusning eftersom ödet är cykliskt och inte deterministiskt. Slutet beror av den position åskådaren tilldelats från början och av föreställningens fysiska längd. På fyra timmar hinner mycket hända som annars vore osynligt eller bara antytt.

Djurens liv

För mössen är stugan en stor utmaning, en mångdimensionell labyrint av ingångar utgångar övergångar mellan trängre och vidare mörkare och ljusare rum. Dom har ingen överblick utan det enda som behövs är ett ytterst gott detaljminne för komplicerade serier av förflyttningar som nöts in genom trial-and-error. Dom mänskliga forskningsexperimenten är således högst realistiska men oftast förbålt enkla. I mössens värld kan man tänka sig stugan liksom ut-och-invrängd, varvid mellanrummen mellan ytter- och innerväggar är själva centrum, infrastrukturen, där det gäller att hitta och lära sig passagerna till yttervärlden och till människorymderna; detta är varje mus egen uppgift eftersom dom förmodligen inte kan kommunicera utan bara lära av varandra genom imitation och doftspår. Mössens tillvaro är ju en rotlös slumptillvaro där lyckade operationer bevaras som minnesspår och förstärks när dom upprepas; förmodligen blir vissa banor så automatiserade i hjärnan att en mus kan besluta sig för ungefär ”nämen tänk om man skulle kila opp högst opp och tugga lite madrass idag och kanske träffa nåra polare”. Därmed har en modell av stugan fått ett neurologiskt korrelat! Allra mest imponerande är kanske beslutet att gnaga sig igenom på ett visst ställe, därför att materialet ger vika eller därför att nånting mycket lockande och ätbart kan anas på andra sidan väggen. Ibland är det projektet så målmedvetet att ett insisterande skrap till och med når människornas öron. I andra fall kanske det är mer en förströdd hobby att gnaga lite där nån annan (eller var det jag själv, minns inte?) redan har börjat och kanske bryta igenom först efter ett par generationer. Ute i dom stora upplysta salarna krävs ett annat slags vaksamhet och framför allt förmågan att hitta en osynlig position och vänta där tills det rätta tillfället infinner sig: till flykt eller till kalas. Man undrar verkligen hur livet i skogen eller i åkern skiljer sig från livet inomhus och inne i väggarna. Är det vissa individer som specialiserar sig på symbios med människorna, av slump och på grund av specialbegåvningar? Så att vissa hittar tillbaka gång på gång och blir alltmer hemmastadda, medan andra gav upp redan ett par decimeter in i sprickan i cementgrunden? Du som ligger här på en träplatta med nacken knäckt av en kopparbygel, vad skulle väl du ha kunnat berätta, hur skulle dina memoarer se ut från några sommarmånader år 2015, och kanske en oändlig vinter dessförinnan?

Nödvändigheten av diskursbegreppet

Allt tal är fiktion, är lögn. Sanningen befinner sig nån annanstans och kan bara hämtas genom att talet bryter samman av sig självt eller av skam inför vad det låtsats representera.

All fiktion och all lögn är tal. Diskursens pretentioner orimliga och just därför måste den avslöjas som diskurs för att dess andra sanning ska bryta fram.

Det sanna talet är inte sant i kraft av sin överensstämmelse med en verklighet utan i kraft av sin destruktivitet. Det river ner ett annat tal som härskade dessförinnan. Visst finns en tillfredsställelse i att ge sin egen erfarenhet röst, och visst kan en räkna på mångas igenkännande och erkänsla. Men bilningen är det primära.

Och i särskild synnerhet bilningstraditionen. Nätverket av nedrivare genom historien. Och att se vad det är dom gör upp med och därmed själv stärkas i sin egen uppgörelse.

Bilning, en metod för att riva eller göra hål i hårda byggmaterial såsom tegelbetong och liknande. Tidigare skedde bilning för hand med hjälp av slägga och huggmejsel, men idag sker bilning i huvudsak maskinellt. Bilmaskiner kan vara pneumatiska eller hydrauliska. De varierar i storlek från mindre, handhållna till större monterade på grävmaskiner eller egna chassin. (Wikipedia)

Och det är här diskursbegreppet behövs upprepas. Att slå fast diskursernas diskursivitet genom hela makthistorien för att sen ge sig på dom med alla upptänkliga medel. Idag.

Februariessä

Scenen är tom. Förutom på våra förväntningar.

–––

Därför måste förväntningarna kidnappas i föreställningens andra moment. Inte i själva anslaget, utan i det nya tomrum som uppstår efter anslaget.

–––

Därefter kan vad som helst hända.

–––

Perceptionen är fjärrstyrd, men tolkningsprocessen mer än vidöppen (alla möjligheter är inte ens överblickbara).

–––

Allt som förs in blir kvar. Men det som inte följs upp blir skräp.

–-–-

Man kan ange ett rum eller en plats. Men den platsen finns inte och kan inte efterliknas. Den är en fiktion inte en grund. Den är nånting man säger.

-––-–

Research efter sånt som visar i andra riktningar.

–––

Nån säger nånting och röjer, noga lyssnat, en hel värld. Men är det tillräckligt bra sagt, har det givits nog med utrymme för att lyssna?

–––

Det dialogiska som ett ställföreträdande öra. Som tystnaden.

–––

Det diaboliska.

–––

Vedersägaren.

–––

Tillräckligt mycket kan inte strykas. Tills bara riktningarna bortåt finns kvar.

–––

Han vet om att han är påhittad. Det är därför han kan minimera sitt uttryck. Som om det hela tiden skulle kunna uppstå en flyktväg.

–––

Rollgestalten är kriminell. Det märks särskilt tydligt i ensamföreställningar. Han är dömd. Han blir dömd hela tiden. Men allvaret lättas upp om det finns flera på scenen/i boken.

–––

Många dikter ger alldeles fel kontext. Sånt som inte bara är språk. Därmed förläggs utsattheten nån annanstans.

–––

Överlämnandet är mer dialogiskt än att förklara. Många rubriker man ser är vilseledande därför att dom pekar ut en riktning.

–––

Upprepningarna är textens ådernät.

Genom upprepningarna pumpas energierna ut i kapillärerna. I synnerhet dom svarta energierna.

Dödsdrifterna har inget med den personliga utplåningen att göra. För Freud är dom en konsekvens av livsexpansionens omöjlighet.

– —

Att skriva inte obegripligt men otänkbart. Att skapa utrymme åt den okända närvaron. Så att den växer jämte tiden.

–––

Läsaren upptäckte en alltmer irriterande avdrift. Eftersom han för tillfället inte var recensent kunde han förlika sig med den, härbärgera den, och till och med själv fylla i den på nya ställen.

-––

”Det här handlar om nånting annat. Men inte på nåt symboliskt sätt.”

–––

Hon bjöd in oss till att se henne ätas upp.

–––

Att omärkligt ta kommandot över berättandet. Plötsligt är det ett stort djur som har ordet.

–––

I meningsbyggnaden kan dom mest otroliga grejer smugglas in.

–––

Det är skådespelarens privilegium att betona verben så att dom nästan skäms efteråt.

–––

om den del av stockholms tunnelbanenät som kallas röda linjen omnämns så i en litterär text röda linjen så finns det två aspekter att ta fasta på sakinnehållet med alla sociologiska associationer olika för varje stockholmare eller stockholmsbesökare och så språkinnehållet att det står röda linjen vilket är ett väldigt laddat och farligt uttryck en gräns man överskrider och kanske aldrig återvänder röda linjen det ringer en varningsklocka och kanske i en dikt skräller den högre och högre men i prosan måste ett sånt språkinnehåll framhävas med dom medel som står prosan till buds att dom återkommer röda linjen röda linjen eller att man trixar med pauser och synkopering så att röda linjen kommer in på fel ställe och övertygar överrumplar kränker för att det ska göra intryck röda linjen eller en skicklig kontrast med blå hallen eller hallonbergen vid blåa linjen allt för att språkinnehållet i röda linjen ska aktualiseras jag gillar det ordet språkinnehållet för det innebär att det finns en röda linjen också för ett uttrycks övergång från potentialitet till aktualitet och väl där finns ingen väg tillbaka språket har brutit sig in i prosan så som den gör mycket enklare i poesin därför att vi läser röda linjen mycket bättre vi läser röda linjen mycket bättre när det är fråga om poesi och det här är också ytterst relevant för många val som översättaren måste träffa jag säger gå på språkinnehållet för läsarna av översättningen är inga stockholmare som känner till röda linjen och dess socioekonomiska spektrum röda linjen är en färg som kan skruvas upp men naturligtvis inte så det sticker dom i ögonen läsarna av röda linjen

–––

Bitar av språket får roller och instruktioner dom inte har offstage.

–––

I filosofiska och vetenskapliga texter: begreppen. Några av dom blir sen divor och åker omkring och gör soloshower.

–––

I gestaltad prosa är dom tomma orden och dom falska tonfallen särskilt älskade. Och inom dramatiken, förstås. Dom som inte bottnar i en person utan bara är språk. En kan i längden inte dölja sig bakom dom, vilket leder till urtråkiga komiska poänger, eller till fiktiva livstragedier

–––

Gammal gulnad reklam. Poesi utan avsändare.

–––

–––

Det gemensamma ordet.

–––

Inte det allmänna ordet, utan det som delas av en gemenskap, som skapas av en gemenskap, som förvaltas genom att användas.

–––

Också ett skiljetecken är ett ord i den här bemärkelsen.

–––

Hur låter ett semikolon?

–––

Xerxes (Händelopera på Artipelag, Gustavsberg)

Lars Rudolfssons sceniska minimalism möter barockmusikens förkärlek för upprepningar. Resultatet blir en oändligt spännande föreställning där ögonblicken tänjs ut och känslorna förvandlas inifrån; under ett recitativ (talsång med bara sparsmakat ackompanjemang) kan affekterna glida över i varann, resignation bli till hämndlystnad eller triumf bli till ödeläggelse. Och musikerna – ett sällsynt internationellt uppbåd – deltar dialogiskt, dom genomför inte bara partituret utan samspelar med scenen, till exempel i många ytterst effektfulla pauser.

Jag har alltid beundrat Lars Rudolfssons förmåga – oavsett om det handlar om talteater eller musical – att skala bort allt annat än det viktiga och sen aldrig låta det viktiga vara statiskt, utan djupna. På många sätt jobbar han mer som en filmregissör; ansiktena och dekorelementen är liksom i närbild hela tiden. På så sätt blir minsta skiftning djupt betydelsefull; till exempel lämnas ingen entré eller sorti åt slumpen, utan när en person går på eller av scenen uttrycks alltid nånting, ofta överraskande.

Ett avsnitt i en barockopera består av att samma melodi och samma ödesmättade ordbroderier upprepas oändligen. Rudolfsson och dom eminenta sångarna/skådespelarna tillfogar kroppsliga uttryck och miner som är hämtade överallt annanstans ifrån än den retoriska och hovmannamässiga sagovärld som berättelsen skildrar. Från den konflikten hämtas en dynamik som driver varje scen framåt-inåt, låter den bli mättad, färdigförvandlad.

Att sånginsatserna är så förstklassiga att en understundom bara kan koppla av och lyssna gör inte det hela sämre. Och den fyrapersoners armén i Star Trek-outfit – omväxlande kör, balett och figuranter – lika underbar som skräckinjagande.

På så vis skildras i detalj en värld där känslorna styr, men är förhandlingsbara så fort omständigheterna så kräver. Likt molnen kan dom skockas och skingras; endast makten är absolut, till slut förstår mänskorna dess fordringar, och lyder.

Ansvaret är vårt/Tingsten på Stockholms Stadsteater

Redan Herbert Tingstens ordkonst – en av svenska språkets bästa stilister nånsin – och Per Wirténs bok Herbert Tingstens sista dagar är ett utmärkt grundmaterial. Men sen tillägger dramatiseringen, regin, scenografin och kostymeringen nya dimensioner i nånting så ovanligt som en utdragen påklädningsprocess, som sammanfaller med pjäsens längd. När HT tar på sig baskern och går iväg till tidningen för att skriva den ledare som ska ge honom sparken från DN därför att han trots påtryckningar inte rekommenderar en röst på Folkpartiet, då är det dags att applådera. Innan dess: hans liv återberättat, hans etik frilagd, hans tjocka kropp i lager på lager ovanpå Robert Fux ungdomliga kropp.

Fux börjar i tröja jeans och sneakers, med bara röst och kroppshållning som mask. Jag kom att tänka på en annan mäktig enmansföreställnng, Fred Gunnarsson som Elefantmannen, på sjuttitalet. Sen byggs han på, gammelmanssminkar sig vid skrivbordet, hakar fast en enorm skumgummimage och -rumpa. Scenografin, en grön ellips som inte får överträdas, i fonden remsor som kan vridas till en duk att projicera poetiskt kommenterande filmsnuttar på under dom långa viktiga pauserna när ingenting sägs.

Eftertanke. Det är ju det vi får oss till livs. En sällsynthet. En delikatess. Nånting som tillhör en annan tid.

Allra bäst är det kanske när Fux lämnar den koleriska piprösten och använder sin egen stämma för att säga nånting särskilt viktigt. För att inte tala om att vi omedvetet prickade in perfekt som såg föreställningen strax innan valet, för det är då den utspelas, 1958.

Regi och scenografi: Carolina Frände
Kostym: Jenny Kronberg
Text: Joakim Sten

Polyfon mångfald

Såväl storyn som budskapet var etablerade redan i förhandsreklamen till operan Magnus–Maria, regisserad av Susanne Osten, som i veckan hade premiär i Mariehamn.

Huvudpersonen en åländsk bonddotter, som i början av sjuttonhundratalet åtalades i Stockholm för att hon uppträtt i manskläder och under falsk identitet.

Och att det handlar om könstillhörighet och begär. Om den frihet som frigörs när en själv trots omgivningens fordringar kan definiera vem en är och vad en eftertraktar i livet.

Återstår att göra en halvannan timme lång föreställning av detta. Och det lyckas ensemblen med nästan i varje detalj: djup, engagerad koncentration i ögonblicken, en mångdimensionell och nyckfull palett sceniska uttryck, till och med den minimala rekvisitan får en mångfald roller.

Ett kollektiv av åtta sinsemellan mycket olika kvinnoröster, varav sju har identiska kläder och sminkning, medan åttan större delen av tiden bryter av i spelstil och riktning, går omkring åt andra hållet i byxor och skjorta.

Karólína Eiríksdóttir har specialskrivit musiken, både sångpartierna och ett avslutande instrumentalt stycke för stråkensemble och slagverk. Manus av Ann-Sofie Bárány och librettot av poeten Katarina Gäddnäs. Den viktiga koreografin står Soledad Howe för och Maria Antman scenografin, helt abstrakt gråsvart förutom en stor segelskuta i fonden.

Alla turas om att vara Magnus–Maria och de människor som omger honom/henne. Oavlåtligt gestaltar de kollektivets makt över individen, och i synnerhet de krafter som kommer i omlopp i den stund nån verkligen hävdar sin egenart. Ingen hejd heller på de sceniska uttrycksmöjligheterna och uppfinningsrikedomen.

Sångstämmorna kittlande och expressiva oavsett om det handlar om folkvisa eller mer atonala avsnitt. De individuella sångarprestationerna skräddarsydda till sångarnas röstresurser kan vara både enkelt gripande och spexperimentella.

Men det centrala uttrycket ligger i koreografin, kroppsspråket och ansiktsuttrycken. Dynamiken mellan kollektivet och den individ som bryter sig ut – och därmed blir både bärare av vars och ens längtan efter ett annat liv och en veritabel kroppslig magnet. Det kanske centralaste stycket i pjäsbygget är en lång orgie under ett enormt vitt segeltyg där bara huvudena ibland sticker upp genom gliporna.

Inte som efter Peter Weiss sentens i Marat-pjäsen: “Ingen riktig revolution utan en allmän kopulation”. Snarare en gestaltning av de fantasier Magnus–Maria blir måltavla för när han/hon får anställning som klockare i en landsbygdssocken.

Också på detaljnivå överallt väldig tydlighet. Sångarna kan pausa i ett skulpturalt nolläge eller aktivt delta i handlingen, varvid hållning och ansiktsmimik ofelbart ger besked om riktning och intentioner, samtidigt som kropparna kanske säger nånting helt annat, järnfilspån i det erotiska kraftfältet.

Rekvisitan får stor uttryckskraft mot det svartgrå. Den röda tyllklänningen som Maria avvisar i början växer till en stor symbol alltmer den slits i bitar och sprids. Men den kan även i en scen ange närheten till häxbränningarnas tid. Till slut har alla fått del av den röda färgen, som tecken på att nånting verkligen har förändrats av Magnus–Marias summariska uppdykande. En annan viktig och multifunktionell roll spelas av en lång tross, som till och med kan bli en boxningsring, där äger uppgörelsen mellan skomakaren och klockaren rum.

Ty infallen, avbrotten och anakronismerna är legio. Kontorsstolar kan börja dansa i en actionscen, och har då olika stora röda kryss under sitsen. En scenarbetare kliver upp med iPhone och tar en selfie tillsammans med Magnus–Maria när hon/han står på sin sångarkarriärs höjdpunkt.

Det jag inte riktigt känner mig tillfreds med är den oklara distansen till folklustspelets typgalleri. Nåt slags baksug uppstår när bondlivet, Stockholms undre värld, bondsocknens sociala struktur … gestaltas i form av gubbar, i bemärkelsen karikatyrer.

En av folklustspelets bärande komponenter är ju pilskheten som fundamental mänsklig drivkraft, vid sidan av fåfängan och egennyttan. Och den där mikroantropologin är en vida spridd och stark undertext.

Mycket schvungfullare hade det blivit ifall den erotiska polyfonin fått omfatta även alla bifigurerna. Mamman och pappan på Åland är smärtsamt ambivalenta – men i fortsättningen känns det som om folklustspelstraditionen halvt urlakar mångtydigheten. I synnerhet kyrkans och rättvisans representanter. De står i sin relativa platthet för en abstrakt lagiskhet som inte riktigt griper in i handlingen. Hur mycket innerligare är inte till exempel den långa, göttiga scenen om trolovningens tre olika stadier: “kyssar-smek-hela vägen in”…

Queerevangeliet redovisas programmatiskt från början (och även i ett tämligen lamt slut) men kompliceras efterhand, därför att de kollektiva scenerna grafiskt åskådliggör de krafter som släpps lösa av den enskildes exempel. Och det funkar jättebra. Men kanske finns en ideologisk pyspunka just där stereotyperna, gubbarna, ibland hotar att ta över.

Att handla i enlighet med lagen är den starkaste perversionen av alla. Och aldrig på förhand bestämt vilken relation den personliga frigörelsen kan komma att ta: ett trotsigt nappatag med lagens bokstav eller ett serent oförstående. Uppsättningen och musiken står mestadels för det senare alternativet, men de mer konventionella inslagen nästas inte på riktigt in i den övergripande helheten, och tär därmed på den programmatiska normkritiken.

Kanske en smått futtig invändning till en oupphörligt intressant föreställning – men maktmänniskor är ofta ett problem på scen, därför att makten är en gåta också i verkligheten.

Ungefär på samma sätt som normkritik i andra sammanhang kan bli så självrättfärdigande att den inte tar de konservativa ståndpunkternas bärare på allvar; inte unnar dem deras perversion.