Att översätta dikt (och även prosa) innebär att knåpa med vokaler och konsonanter. Och pauser. Så att grejerna hamnar på rätt ställe. För sin egen skull och inbördes. I storformen.

Det är ett slags tonsättararbete. Sen gör uppläsaren ändå som hen vill. Men när jag själv ska läsa upp nån annans text lyssnar jag alltid in tystnaderna; det är Ekelöfs recept i dikten ”Poetik”.

Ännu svårare att tonsätta för sång, med rätt vokaler på rätt ton. Att hålla tungan rätt i mun får en ny innebörd.

I fredags kväll hade min översättning av Gerður Kristnýs Blodhov urpremiär i Karin Rehnqvists tonsättning, med Lena Willemark på sång. Samma eftermiddag deltog jag dessutom i ett seminarium om boken på universitetet med Åsa Arping som ordförande och inlägg av Lars Lönnroth och Gunnar D Hansson, med flera.

Lars presenterade ”Skírnismál”, den eddadikt som Blodhov utgår ifrån. Därefter berättade jag om Gerðurs författarskap och om dess plats i två trender på Island: den feministiska återerövringen av historieskrivningen och den generella omtolkningen av nationalmytologin.

Avslutningsvis deltog alla i ett prövande och intressant samtal om vari omtolkningen består, men kanske framför allt om hur det poetiska språket kan ge trovärdighet åt utsagorna. Jag fick tillfälle att beskriva min översättarkonst i detalj.

En av skillnaderna mellan eddadikten och Gerðurs modernistiska version är ju drivkrafterna. Magi står mot psykoanalys, hot om våld mot inlevelse i den kuvades perspektiv. Och det är inte minst översättarens uppgift att skapa trovärdighet. Med vokaler, konsonanter och pauser.

Men också att kognitivt nå fram till en svensk läsares förmodade bakgrundskunskap. Här finns en hel uppsättning strategier. Bland annat en skala från pedagogik till undermedvetna språkmönster. Innehåll vs musik. Där jag alltid sätter musiken först. Som förståelseform.

Men sen var det dags att bänka sig i Stenhammarsalen på Konserthuset för att lyssna till Lena Willemark och Ensemble Recherche från Tyskland, i scenisk regi av Svante Grogarn.

Det är en helt underbar föreställning, där alla kroppens och instrumentens resurser kommer till pass för att skapa känslor och minnen. Ibland övergår tystnaden i butoh-liknande rörelser och utrop.

Men samtidigt känslan av att mitt knåpande har blivit förstått och vidareutvecklat. Att ordmusiken i mina öron och fingrar på scen får nya dimensioner. Men att jag ändå har gjort grundarbetet för en så rik vokal framställning.

Jag tror ju att musiken underligger poesin, och kanske även dansen. Alltså inte de metriska scheman som kan rekonstrueras filologiskt och läras ut med svårighet. Utan melodier, rytmer och rörelser som finns inne i språket och som vi i vår skriftkultur i hög grad har förlorat kontakten med. Medan traditionen är obruten på Island ända ner till järnåldern.

Ja också i prosan hör jag dom här arkaiska rytmerna. Åtminstone hos dom stora berättarna. En annan musik som finns i språket. Och som måste översättas från språk till språk.

Myterna är det nånting liknande med. Dom ligger under, är samma, men också språk- och kulturspecifika, och måste justeras.

Så det är inte långt ifrån att hävda att en översättning (eller vissa typer av översättningar) är ett slags tonsättning. Men saknar resurser för själva framförandet.

Jan Malmsjö i Krapps sista band på Dramaten. Å ena sidan en fullständigt fascinerande gubbjäkel som lyssnar på en gammal inspelning av hur han själv berättar om den enda gång han nästan var lycklig. Bordet är ett bord, taklampan en ful taklampa, bandspelaren en bandspelare (även om fiktionen bryts på slutet när det märks att ljudet är förinspelat därför att hans fipplande med bandet inte synkar). Å andra sidan en intensiv dramatisk kommunikation där allt pekar fram mot det som ska hända senare. Bananfrossandet inrymmer halkandet på bananskalet om en stund, det halkande som i sin tur både är en mikrosekund som upphäver all godhet och en balansakt där den gnetiga framåtrörelsen ändå segrar. Och alla dessa snavanden på allt som ligger på golvet! Överraskning och behärskning i samma rörelse börjar långt innan den inträffar, samtidigt som å tredje sidan alltsammans stupar brant mot undergången, den växande känslan av att detta är slutsessionen.

Snavandets fenomenologi. En intention kommer på skam i vardagen därför att nånting dyker upp som inte skulle vara där, och det är en signal från hela tillvarons motsträvighet och viljans dubbelhet. Man blir oproportionerligt skitsur! Men på scenen råder protention i lager på lager. (Protention är en term i Husserls tidsfilosofi, som avser dimensionen av det förväntade i vår sinnesuppfattning av tidsflödet.) Teaterögonblicket är alltid förberett, och förbereder i sin tur nya ögonblick — samtidigt som en helt annan rörelse pågår som uppväcker det förflutna (retention) också i lager på lager och samtidigt stakar ut vägen till katastrofen eller räddningen. Det är också därför det är så utmattande att översätta dramatik. Snavandet måste förberedas i språket men det är osäkert var bananskalet kommer att ligga vid själva utförandet. Att skapa ojämnheter. Att förbereda en nedstigning i Hades åt nån annan. Det är som att planera ett statsbesök och ge plats för missöden istället för perfektion! Magnus Hedlunds text är helt enorm därvidlag.

Sen som åskådare att delta i detta. Min sittande förväntan fram mot det där bananskalet. Kroppens respons på fallet som sen aldrig inträffar och (molande) på undergången som överallt väntar.

Superbra samtal igår på Nobelbiblioteket mellan Klas Östergren och Kristian Fredén om den förres Ibsenöversättningar. Om hur Dockhemmet flätats in i hans liv som i en romanintrig – men väldigt mycket konkret om översättning också.

Östergren tänker i energier och riktningar, snarare än att vara ordagrann, och kan backa om en skådespelare inte trivs med formuleringarna. Det där känner jag igen från egna dramaöversättningar, och från flera samtal med Kerstin Gustafsson, som är otroligt fena på att hitta alternativa lösningar på konversationsrepliker.

Energier och riktningar – tanken går också till Janne Anwards sista bok Doing Language, som handlar om hur grammatiken uppstår ur kommunikationen.

Det finns ett kraftspel i själva språket, som kommer till sin rätt på scen. Energier fångas upp och växlar riktning, och översättarn finkalibrerar dom. I bästa fall.

Kanske är det här också orsaken till en annan fråga som diskuterades: att översättningar åldras. Ponera att det som händer är att kontakten mellan språket och det underliggande kraftspelet upphör därför att pragmatiken förändras. På ett plan skilt från betydelse och stilnivåer. Texten har ingen kropp längre, och måste nyöversättas.

Nästa gång, den 20 april, är det Ulrika Wallenström som avslutar Nobelbibliotekets och regionbibliotekets serie om översättning.