Uppläsningens dialektik (3): Instrumentet

Mitt instrument består av följande:

• En tämligen förutsägbar satsintonation som grund.

• Som avvikelser ökad tryckstyrka (emfas), pauser och användandet av högton.

Tryckstyrkan kräver att så många onödiga betoningar som möjligt inte framhävs.

Pauserna har varierande längd och sammanfaller bara delvis med typografin i den tryckta dikten.

Tonhöjdsförändringar är kanske det effektivaste. Att framhäva ett ord genom att gå upp kanske en ters. (Samtidigt är det ett grepp som måste ransoneras.)

Vid uppläsning av polyfona dikter lägger jag till ett basregister. Vissa repliker ligger ungefär en kvint lägre och utan särskilda semantiska betoningar.

Allt handlar om betydelse. Om kontraster och likheter. Nånting som också kan användas men som annars mest förekommer i vanligt tal är olika grader av artikulation. Varje ljud måste vara med, men vissa kan uttalas extra tydligt. Vissa konsonanter eller vokaler kan laddas med psykisk energi, på enskilda ställen eller återkommande.

Uppläsning är en hermeneutisk praktik.

Uppläsningens dialektik (2): Lyssnaren

Har uppläsningen en lyssnare? Jag tror faktiskt inte det.

En medskapare, en resonans, men inte en lyssnare.

Jag har åhört tusentals uppläsningar och inläsningar. Några av dom har stannat i minnet, några har stannat i kroppen.

Ann Jäderlund på Göteborgs konstmuseum som avbryter sig efter åtta minuter därför att dikterna kommer för nära (men det säger hon förstås inte). Det var precis lagom. Det var fullmatat.

Orden kan jag inte alls rekonstruera, men svävningen mellan rösten och orden och ljuset som föll.

Tomas Tranströmer jag minns inte riktigt var – men dikten om att stå vaktpost blev en bild av att stå där på scenen.

Jag har åhört tusentals uppläsningar och inläsningar. Statistiskt sett var jag en lyssnare. Fenomenologiskt sett var jag ett instrument ”som livet spelar på / med sina stora / händer”.

Och nästa gång jag själv läser upp? Jag vill nå fram till dikten, inte till lyssnaren. Endast på så vis kan jag nå fram till lyssnaren.

(Inspirerat av samtal på Kritiklabbet utifrån föregående inlägg.)

Dom minimala avvikelsernas poetik

Jag hamnar i en gammal polska, med den nya infallsvinkeln att den är gjord för att dansa till – i förlängningen att många av våra versformer har sina rötter i den folkliga dansen, men att många av dom förbindelserna har skurits av till förmån för stavelseräknande regelbundenhet, med sikte på uppläsning.

Det brinner en eld, den brinner klar, den brinner i tusen kransar.
Det brinner en eld, den brinner klar, den brinner i tusen kransar.

Så vänd dig om, ta mig i famnen en gång och dansa med mig mera.
Så vänd dig om, ta mig i famnen en gång och dansa med mig mera.

Scenen som beskrivs är själva danssituationen; texten utspelas i realtid. Elden är hänryckningen, förstärkt av hyperbolen ”tusen kransar” – kanske en tillnärmelse till den överväldigande kollektiva upplevelsen. Den lilla melodiskiftningen i upprepningen är magisk. Höjningen på sluttonerna blir uttryck för förhöjd livskänsla, kanske elevation.

Dansen som tradition, som kontakt med tidigare generationer på samma plats i årscykeln och livscykeln.

Men det som verkligen fångar mitt intresse är taktbytet och övergången till sextondelar under ”ta mig i famnen en gång”. Det känns (jag kan inte dansa folkdans, jag kan nästan ingenting) som om det motsvaras av en extra sväng eller snurr.

Sången som notation för fötternas rörelser (med utrymme för subtila variationer beroende på vana och inspiration). Texten som förstärkare av själva danssituationen. Eller det uppstår betydelsesamspel mellan olika nivåer, olika register – den betydelseproduktion som Kristeva kallar semiosis.

Och från detta vidare till dom minimala avvikelsernas poetik, till exempel Shakespeares vidunderliga förmåga att låta känslor komma fram när blankversen haltar: känslor som i sin tur ger orden nytt liv och uppväcker deras innebörder och förhistoria.

Replikerna som också innehåller kroppsliga instruktioner och riktningsanvisningar.

Frågan är hur man ska förhålla sig som översättare till dom betydelseskapande avvikelserna. Dom går sällan att direkt överföra. Däremot finns ett övergripande format som påkallar utfyllnader i form av olika slags lakuner och taktbyten. Jag översätter inför uppläsning och vill ge uppläsaren fria händer (fri käft?) att själv stoppa in grejer där dom behövs. Jag har också översatt sånger. Men skulle det gå att översätta med sikte på dans? Som inspiration, kanske som ett samarbetsprojekt.

(Fotnot: Jag har hamnat i den här undersökningen av flera skäl, bland annat via Gunnar D Hanssons hänvisning i förbigående i senaste diktsamlingen till Rickard Steffens avhandling Enstrofig nordisk folklyrik från 1898, som framhåller dansens primat.)

Typokoreografi

Min dansante vän tror att dansen låg till grund för poesin, inte metrikens noteringar. ”Riktiga fötter, inte versfötter.”

Han har naturligtvis rätt. Men hur ska vi kunna rekonstruera det kollektiva framförandet ur den tryckta dikten?

Sången är mellanledet, framförd stillasittande eller upprättstående. Men ändå med riktiga fötter i.

Den skriftliga poesin samplar dansinslag. Den citerar kroppen. Men det går inte att röra sig rytmiskt regelbundet till den. Eller?

Kanske fridansen, framförd framför åskådare efter lång ihärdig övning, ska lyftas in som jämförelse till den fria versen och det på ett mer aktivt vis?

”Fallandets diskurs.”

Från tystnad till tystnad.

*

Går det att med hjälp av pauser klangmönster rytmer återge dikten en mer genomförd kroppslighet?

Inte enbart uppläsningens tid, om än aldrig så dramatiserad och välmodulerad.

Kanske i samspel med en musik.

Dansen sån den gestaltas i musiken, dess andra dotter. Återkomsten till samma plats efter en regelbunden men komplex omväg. En mer eller mindre intrikat cirkel. (Motsvarighet : strofen.)

Det är tystnaderna som måste in bland typerna. För att komma bort från uppläsningens estetik.

Till vanartighetens lov

Jag kom helt opåkallat – eller via sensommarminnen från Nordisk Sommeruniversitet — att tänka på Dorothy Heathcote. Det var Árni Blandon som hade henne som inspiratör och berättade om hennes arbete, så jag skaffade boken Drama as a Learning Medium.

Tekniken är att som gästande dramalärare utgå från skolklassens initiativ, vad det än är, inklusive totalt neggo kommentarer, och sen bygga en berättelse som alla rycks med i.

Jag har aldrig haft nån professionell nytta av boken och antagligen hamnade den hos Myrorna. Men det där löftet om att allt till slut ändå kommer igång rymmer nånting viktigt som tangerar annat jag håller på med.

Inte minst den pedagogiska principen att läraren måste börja där eleverna befinner sig och inte i sin egen lärdom. Protester är en mycket bättre utgångspunkt än teoretiska modeller för att genast hitta fram till grundvalarna, för att sen nå ett samförstånd om vad som ska uppnås tillsammans.

Det har också med intervjuteknik att göra. Nytt material som förs in måste ovillkorligen förankras i vad som hittills sagts. Inte i vad jag har läst mig till eller vad publiken förväntar sig. Och därifrån är steget inte långt till att uppfatta också berättarteknik som en dramaövning där jag egentligen inte har nån koll på hur du reagerar och själv när jag läser din text är jag ofta så jäkla vanartig att du skulle bli häpen.

Dekonstruktion kan det förstås också kallas. Det här var typ 1985. Derrida, Lacan, Baudrillard: Lika mycket lekledare som lärda. Eller för att travestera Bamse: ”Den som är väldigt lärd måste också vara väldigt lekfull.”

Bananskal

Jan Malmsjö i Krapps sista band på Dramaten. Å ena sidan en fullständigt fascinerande gubbjäkel som lyssnar på en gammal inspelning av hur han själv berättar om den enda gång han nästan var lycklig. Bordet är ett bord, taklampan en ful taklampa, bandspelaren en bandspelare (även om fiktionen bryts på slutet när det märks att ljudet är förinspelat därför att hans fipplande med bandet inte synkar). Å andra sidan en intensiv dramatisk kommunikation där allt pekar fram mot det som ska hända senare. Bananfrossandet inrymmer halkandet på bananskalet om en stund, det halkande som i sin tur både är en mikrosekund som upphäver all godhet och en balansakt där den gnetiga framåtrörelsen ändå segrar. Och alla dessa snavanden på allt som ligger på golvet! Överraskning och behärskning i samma rörelse börjar långt innan den inträffar, samtidigt som å tredje sidan alltsammans stupar brant mot undergången, den växande känslan av att detta är slutsessionen.

Snavandets fenomenologi. En intention kommer på skam i vardagen därför att nånting dyker upp som inte skulle vara där, och det är en signal från hela tillvarons motsträvighet och viljans dubbelhet. Man blir oproportionerligt skitsur! Men på scenen råder protention i lager på lager. (Protention är en term i Husserls tidsfilosofi, som avser dimensionen av det förväntade i vår sinnesuppfattning av tidsflödet.) Teaterögonblicket är alltid förberett, och förbereder i sin tur nya ögonblick — samtidigt som en helt annan rörelse pågår som uppväcker det förflutna (retention) också i lager på lager och samtidigt stakar ut vägen till katastrofen eller räddningen. Det är också därför det är så utmattande att översätta dramatik. Snavandet måste förberedas i språket men det är osäkert var bananskalet kommer att ligga vid själva utförandet. Att skapa ojämnheter. Att förbereda en nedstigning i Hades åt nån annan. Det är som att planera ett statsbesök och ge plats för missöden istället för perfektion! Magnus Hedlunds text är helt enorm därvidlag.

Sen som åskådare att delta i detta. Min sittande förväntan fram mot det där bananskalet. Kroppens respons på fallet som sen aldrig inträffar och (molande) på undergången som överallt väntar.

Världen

Konferensen skulle äga rum i ett nytt hus, Veröld, rest till förra presidenten Vigdís ära. Jag letade mig fram i universitetsområdet. Och vilket hus! Ritat av Kristján Garðarsson och Haraldur Örn Jónsson för att rymma språkundervisning samt det institut som Vigdís, född 1930, fortfarande leder, och som studerar utrotningshotade språk världen över, på uppdrag av UNESCO. Mer om det institutet i en annan post. Här bara några snapshots. Och ett ord om namnet:

Isländskan har minst två ord för ”värld”: heimur och veröld. Heimur är platsbestämt (samma ord som ”hem”) medan veröld är tidsbestämt och ursprungligen betyder ”människornas tidsålder”, det vill säga går tillbaka på en uråldrig cyklisk historiesyn. Att under det namnet studera språkens utveckling är otroligt snillrikt!

Och här några interiörbilder från när Olöf visade runt. Trapphuset dominerar och den dominerande röda väggen rymmer tolkstudior. Utanför finns en fungerande amfiteater:

Huset visar också två utställningar om Vigdís gärning:

veröld5veröld6

Citatet utvecklar det faktum att ordet för ”människa” är detsamma som ordet för ”man”.

Till Zauberberg/Töfrafjall

töfrafjallid armband

Patienttaggen, sönderklippt.

En av många litterära upplevelser på Island var besöket på den utställning som dokumenterar Expeditionen till Zauberberg – det sanatorium som skildras i den roman av Thomas Mann som på svenska fått heta Bergtagen.

En grupp isländska lärda har ett pågående projekt som innefattar resor till Davos, översättning av boken, men också performances i samma anda, till exempel på isländska hälsohem.

Nu visar dom upp sitt arbete på ett konstmuseum i Reykjavík, i form av dokumentation, videokonst och installationer.

töfrafjallid inskrivningDet första besökaren får vara med om är en symbolisk ankomst i ambulans, buren på bår. I väntrummet visas en oändlig video där två allvarliga män viker och sträcker lakan i oändlighet. Därefter vidtar feberprovning och inskrivning.

töfrafjallid spegel

dokumentation

Minne av en märkesdag i expeditionens historia.

En föreläsningssal som mynnar i en spegel följs av ett två och en halv timme långt samtal om romankonsten på tjock-TV. Det är dock inte obligatoriskt utan en förväntas istället strosa omkring och titta på viktiga events ur sällskapets historia, samt fanan med en symbolisk sju-udd. Vandringen avslutas med utsikt över alperna.

Jag har sällan blivit så uppiggad och rekommenderar expeditionen till var och en.

Ni är ju medförfattare!

På en konferens hamnade jag bredvid en person som också översätter och skriver konstiga essäer. Vi beslöt att byta böcker, och nu är jag både upplivad och känner mig överträffad.

PikerwienomslagElisabeth Beanca Halvorsen översätter Elfriede Jelinek, skrev mastersuppsats om henne, men framför allt boken Piker, Wien og Klagesang, utgiven i Gyldendals serie med litterära monografier, Pegasus, år 2010.

Den har ett berättande och ett djup som på många sätt påminner om radio, till exempel Lars Hermanssons filosofiska radioessäer.

Och den är helt vild.

Ramen är ett sökande på alla Wiens caféer efter Elfriede, som aldrig dyker upp; men platserna ger anledning att berätta om den litterära tradition hon verkar i: österrikiska författare mer eller mindre kända utanför Österrike. Författaren besöker också Jelineks trakter på den österrikiska landsbygden och huset där hon mestadels bor.

Kärnan, utspridd genom hela boken, är en teaterpjäs byggd på citat från Jelinek, Ibsen med flera (noga angivna med fotnoter). Storyn är att Nora från Jelineks fortsättning på Ett dockhemVad hände efter att Nora hade lämnat sin man eller Samhällets stöttepelare – anordnar en ambulerande självhjälpsstudiecirkel där deltagarna är andra gestalter från Jelineks romaner, och med framstående gästföreläsare: Simone de Beauvoir, Sigrid Undset, Selma Lagerlöf och Doris Lessing, stiliserat tecknade i absurda situationer och fullastade med skarpa originalcitat. Ingeborg Bachmann och Sylvia Plath dyker också upp på slutet. Pjäsen växer till ett ifrågasättande av huruvida kvinnlig frigörelse är möjlig utanför skrivandet, och tendensen är lika pessimistisk som Jelinek själv ofta är.

Men mellan ramberättelsen och teaterpjäsen finns ett saftigt fruktkött av informationstät essäistik, som förmedlar olika aspekter av Jelineks liv och författarskap, inte minst hur pjäserna är skrivna som reaktion på samtidshistoria händelser utan att göra anspråk på att avbilda vad som egentligen hände, och med enormt fria händer till regissören att göra vad hen finner nödvändigt: ta bort, ändra och tillfoga.

Särskilt intressant är berättelsen inifrån en uppsättning i Oslo av Ulrike Maria Stuart, där Halvorsen medverkade både som översättare och regiassistent, och där Melanie Mederlind var helt självsvåldig för att förmedla en bakgrund som är självklar för en tysk publik som minns Rote Armee-Fraktion. Ett slags översättningsarbete med texten som råmaterial (och många av pjäserna publiceras heller aldrig, så att publiken inte ska komma påläst).

Den frihet Jelinek ger dem som sätter upp pjäserna återspeglas också i hennes syn på översättning. För även om Elisabeth Beanca och Elfriede aldrig träffats pågår det en e-mailkorrespondens som citeras i boken, med till exempel detta vackra citat apropå ordlekarna i Ulrike Maria Stuart:

Jeg tillater enhver frihet, som jeg jo også gir regissørene av mine stykker. Jeg vet at det ofte er umulig å oversette ordspill. Derfor uppmuntrer jeg oversettene til å lage ordspill der hvert enkelt språk tillater det, og der det ikke er mulig, bør ordspillene rett og slett utalates. Oversetterne skal bli inspirert til å omgås språket like kreativt som jeg. De er jo medforfattere!

Och grundordet i hela boken är ”kreativt”. Halvorsen har tagit djupa intryck av Jelineks litterära förhållningssätt och kan därför både ge en helhetsbild och våga ge sig ut på okända spår, tack vare att språket är så berättande och levande.

En undersökning som jag uppskattar särskilt, och som dyker upp genom hela boken, är insikterna i hur Jelinek använder sin mediala författarpersona som konstnärligt redskap, både på scen och i tidningsintervjuer — och i Nobelföreläsningen. Ständig förvandling, ständig anpassning till situationen. Men därbakom … en kamp för livet.

En annan dans

Det är tredje gången jag ser en föreställning på Västanå teater och för tredje gången fascineras jag av cirkelrörelsen som bärande estetisk lösning och som metafor för människolivet. Normalt går allt runt runt. Men berättelsen uppstår i avbrotten. Runt runt går dansen. Men nån bryter sig ut och blir en talande gestalt. Runt runt går musiken (oändliga folkmusikslingor). Men så tystnar den och ger plats för ett replikskifte, eller en enstaka replik.

Selma Lagerlöfs Charlotte Löwensköld återberättas sparsmakat med avseende på textmängden men överflödande vad affekterna beträffar.

charlotte_170616_3046

Hanna Kulle i rollen som organistfrun Thea Sundler.
Foto: Håkan Larsson.

I år är musiken extra magisk, minimalistisk. Den lever sitt eget liv och är i sina växlingar jämbördig med det tredje bärande elementet i Stinnerbomestetiken: det mimiska berättandet. När en gestalt urskiljs ur kollektivet, får namn och röst och en tystnad att tala i, då agerar hen ibland mot dom andra som grupperar sig till massor med ambivalenta känslor, och nu inte längre i cirkel utan riktade mot den enskilde eller mot en replikväxling, förstärkande, hotande. Det är ett slags kropparnas musik, i samklang med fioler flöjter gitarrer orgel och trummor. Särskilt stannar i minnet den återkommande figuren där den enskildes kraft kan stråla ut och kasta omkull alla dom kringstående eller kringdansande.

Det är artonhundratal, romanens årtionde, och individen framträder som individ och måste göra uppror mot samhällets konventioner. På så vis uppstår ett nytt samhälle. Ett annat slags ringdans. En revolution driven av att de enskildas begär inte kan förverkligas från vars och ens givna plats i en färdigdefinierad värld utan måste uppfinnas.

Sen åkte vi vidare till bruksorter där bruket lagts ner och träffade på nånting liknande.

Charlotte Löwensköld efter Selma Lagerlöf spelas på Västanå teater utanför Sunne  till och med 2 september.  Dramatisering & regi: Leif Stinnerbom. Kompositör & musikansvarig: Magnus Stinnerbom. Kapellmästare: Sophia Stinnerbom.

Istället för en konstrecension

Jag gick till pressvisningen av Marina Abramović på Moderna museet för att beundra men kom ut därifrån, och från presskonferensen, med en sorts obestämd kallelse som inte talar om vad jag ska göra (det är liksom min grej) men manar till efterföljd.

Alltsammans väldigt smart och väldigt fint hantverksmässigt genomfört. Videor installationer och performances dokumenterade eller reproducerade live: alltsammans väldigt till-talande grafiskt, en stannar upp, och sen bara fördjupas av kringfakta och av att bli känslomässigt indragen, vilja ta över borsten som rengör skelettet från jord.

Men föredömet: jag skulle säga helt enkelt att stå upp för sin grej (eller i vissa av fallen sitta ner eller ligga men ändå stå upp i medborgerlig bemärkelse). Presskonferensen hade många berättelser om vistelser i Tibet och hos schamaner och visa mänskor, och resultatet performancets reduktion till att bara vara där, uttrycken sekundära.

Samma utveckling som jag följt i så mycken modernistisk konst men nu liksom fick berättad för mig. Reduktionen till att bara stå där. Utan att redovisningen av världens ambivalenser motsägelser och omöjligheter blir mindre smärtsam för det. Skådespelaren som arbetar bort alla gester till en icke-reaktion. Dansare som står stilla på det stormande havet. Tystnaden mitt i dikten.

I en av utdragslådorna i det underbara arkiv som ingår: anteckningen: MORE AND MORE OF LESS AND LESS.

Ledde mig över till tanken att allting är ett performance men i varierade grad är det en står där, står för det (och i motsats till att ta ställning) och avgörande (rent andligen) omsorgen om det grafiska uttrycket, enkelt eller skitigt men tydligt så att det skapas en virvel och nån annan stannar upp där också. Går i lära liksom, kanske bara en sekund.

Om allting som gör anspråk på en publik är ett performance kanske vi kan bli i stånd att göra bättre till exempel demonstrationer. Vara bättre förberedda. Ta över platsen. Med enkelhet. Världen bidrar med komplikationerna.

Dialektik

Körschemat på poesifestivalen kraschade exponentiellt, och för att stanna kvar i stämningen låste jag in mig med dom tre översatta dikter jag skulle framföra. Men då flög fan i mig. Jag bestämde mig för att läsa upp en av dom på min barndomsdialekt (sydnorrländskt stadsmål) och jobbade om den:

skanning001

Det kändes jättebra, precis som hela uppläsningen. En dikt är polyfon också i den bemärkelsen att den innehåller många möjliga röster, precis som ett partitur kan spelas på tiotusen olika sätt. Jag var inte en kopia bredvid författaren utan en konstnär i egen rätt.

Arbetet som rit

Väldigt väldigt stimulerande med Philip Glass på Folkoperan i Stockholm, Gandhiberättelsen Satyagraha i nycirkusgestaltning av Tilde Björfors. Dom oändliga meloderna som långsamt vrider sig, så fint genomförda av orkester och sångare. Dom omsorgsfullt förberedda överraskningarna. Den lösa anknytningen till storyn om facklig och medborgerlig kamp i Sydafrika under början av nittonhundratalet lämnar stort utrymme för fantasi, eftertanke och identifikation. Det är högt i tak.

Men innerst och innerligast är det en föreställning om arbete som rit, tydligast manifesterad i den avslutande spinnhjulsscenen som verkligen får kosmiska dimensioner på riktigt. Alltsammans samverkar till hyllningar och gestaltningar av det goda arbetet: dom konstnärliga insatserna såväl som den långa drömscenen från kooperativa Tolstojfarmen. Arbetet driver världen framåt och står för det goda – men ibland uppstår behovet av enorma självförglömmande insatser, när det onda hotar att ta över.

Och den extraordinära kampen är vad texterna ur Bhagavadgita, sjungna på sanskrit och fint projicerade på väggar och draperier (grafiken ska också ha en honnör), förkunnar. På så vis skjuts verkligheterna in i varandra, och vi får en egenartad bild av en evighet som inte är ett tomrum utan en pågående, självalstrande verksamhet, i ständig kamp med en timlighet vars parametrar är moraliska och ställer individen inför prov på mod att leva upp till eller svika. Cirkusnumrens målmedvetna hängivenhet blir i den här ramen mer än prestationer och symboler: dom växer inifrån, organiskt, liksom livgivna av musiken, och den allvarliga dialektiken mellan kropp, attiraljer och gravitation blir ytterligt meningsfull. Det reproduktiva arbetet och hjältearbetet som två samverkande dimensioner, kanske två aspekter av ett och detsamma. Och med en liknande estetisk dimension: hantverk såväl som underverk.

 

 

Idrottssommar (EM, OS)

Jag kan uppskatta idrotten: den långvariga övningens och obestämda väntans möte med tillfälligheterna, över ribban, skruvad upp i krysset som en bild av viljan.

Men har för långsam sinnesuppfattning för att förstå vad som egentligen händer. Behöver repriser och förklaringar, gärna med inslag av mekanik och kaosforskning.

För vetenskapen kan inte förklara vad som har hänt eller ska hända, bara hjälpa oss att förstå hur.

Jag kan också varmt uppskatta massuppslutningen kring ett lag eller juniorernas hängivna identifikation med en Mästare långt bort – där sker en fjärröverföring av kraft!

Energin växer (ja uppstår) genom att samlas i en riktning.

Det är en vacker och stabil satsning att en så rätt stor del av stats- och kommunbudgeten fortfarande används till moderna byggnader och personal med olika slags viktiga kunskaper för att hjälpa vanligt folk att hålla igång eller satsa på att slå personliga rekord. Det viktiga där är att alla har råd att delta, så att det inte uppstår ett mönster av utslagning. Men alltmer glunkas det att dom konkurrerar med affärsföretagen och ska bort.

Det är sin tid en ska satsa, inte sina pengar.

Men jag står inte ut när evenemanget blir huvudsaken, när inramningen tar över, när alltsammans träder in i ett underhållningsmodus och ställer prestationen i skuggan av den individuella narcissismens ögonblick.

Segern som ett värn mot besvikelsen, inte som frukten av ett långdraget förberedelsearbete, inte som blixtnedslag med gudarna själva bland allmänheten uppe på ståplatsläktaren.

Målet kommer till dig; precis som den rätta formuleringen, den goda idén, den oväntade enkla lösningen.

Iggy Cirkus 160504

En sextionioåring med bar överkropp som genomför en skyddslös tvåtimmars konsert och inte bara registrerar utan även aktivt tar emot publikens kärlek. Samtidigt är han fortfarande en sårbar tonåring. ”Jag fick aldrig körkort till livet” – min absoluta favvo ”Some Weird Sin” framfördes.

Och denna gång med musiker som är alldeles för duktiga. Men det gör ingenting. Josh Hommes tolvsträngade gitarrsolon vackra som soluppgångar.

Det finns en Kristusidentifikation hos Iggy som inte är prål, utan kommer inifrån. Han är den lidande nutidsmänniskan som inte riktigt deltar i sitt eget liv. ”The Passenger”. Kertész.

Samtidigt är konserten en triumf. Över eländet. ”Berlin; Christ. Champagne on ice.”

Ja, över döden. Bowie nämndes inte, men han var där.

Energier och riktningar

Superbra samtal igår på Nobelbiblioteket mellan Klas Östergren och Kristian Fredén om den förres Ibsenöversättningar. Om hur Dockhemmet flätats in i hans liv som i en romanintrig – men väldigt mycket konkret om översättning också.

Östergren tänker i energier och riktningar, snarare än att vara ordagrann, och kan backa om en skådespelare inte trivs med formuleringarna. Det där känner jag igen från egna dramaöversättningar, och från flera samtal med Kerstin Gustafsson, som är otroligt fena på att hitta alternativa lösningar på konversationsrepliker.

Energier och riktningar – tanken går också till Janne Anwards sista bok Doing Language, som handlar om hur grammatiken uppstår ur kommunikationen.

Det finns ett kraftspel i själva språket, som kommer till sin rätt på scen. Energier fångas upp och växlar riktning, och översättarn finkalibrerar dom. I bästa fall.

Kanske är det här också orsaken till en annan fråga som diskuterades: att översättningar åldras. Ponera att det som händer är att kontakten mellan språket och det underliggande kraftspelet upphör därför att pragmatiken förändras. På ett plan skilt från betydelse och stilnivåer. Texten har ingen kropp längre, och måste nyöversättas.

Nästa gång, den 20 april, är det Ulrika Wallenström som avslutar Nobelbibliotekets och regionbibliotekets serie om översättning.

 

 

 

Skräckfilmssynopsis

När nästan inga finns kvar som själva upplevde den stora epidemi som dräpte millioner människor börjar symptomen åter visa sig i land efter land, om än i muterad form; och allmänheten och myndigheterna känner inte igen dom, just därför att alla inbillar sig vara immuna och har lärt sig från tidig ålder att den där sjukdomen tillhör det förflutna och nu bara lever kvar som skällsord och ytterligt sällsynt individuell patologi, inte som realitet. Ett brokigt lag av lärda och aktivister griper sig an med att skingra aningslösheten, som ju är själva inkubationshärden, och möter till en början både misstro och våldshot. Men efterhand …

Flygelsvart

Elfriede Jelineks Nobelpris måste vara ett av dom mest välmotiverade nånsin. Hennes språkarbete kärnspränger samhället och identifikationerna. Den nya pjäsen utifrån Schuberts sångcykel Winterreise handlar om hur tiden idag har upphört och ersatts av självbespegling. Bara ögonblicket finns kvar. Men också ett påträngande sorgmod.

Natalie Sundelin i en av många roller. Foto: David Skoog.

Natalie Sundelin i en av många roller. Foto: David Skoog.

Föreställningen på Helsingborgs Stadsteater i regi av Melanie Mederlind och superb översättning av Maria Tellander blixtrar i stroboskoptempo, samtidigt som varje scen är så lång och repetitiv att den svämmar över. Skådespelarna använder sina resurser och brister till maximum i ett otal roller och sångnummer, samtidigt som pianisten i frack vid flygeln håller samman världen oklanderligt.

Samtidigt har alltsammans en köl och en riktning. Det börjar med en föreläsning i Lederhosen om Heideggers tidsbegrepp och slutar i mimande till discotechno innan slutsången ”Leiermann” sjungs av Döden. Men däremellan några verkligt smärtsamma passager, i synnerhet berättelsen om den galne fadern, för säkerhets skull spelad av tre herrar i tvångströja: hans tvivel på att han överhuvudtaget existerar, och hustruns och dotterns lidande. En svart ytterlighet, som kompar alla ytligheterna.

Slump och tolkning

Elitloppet 1997 var vikt åt Zoogin och jag befann mig på plats på Solvalla. Men i kvalet stod han inte att känna igen, och kom aldrig ens till final. Efteråt visade det sig att han tappat en sko bakom startbilen.

Dagarna efter satte jag upp en närbild av den tappade skon på dörren till tjänsterummet på universitetet. Det var ett sätt att signalera besvikelse. En travhäst med sån personlighet och styrka är sällsynt; det var lätt att relatera till honom.

Men snart blev det där urklippet en bild för att jag själv hade misslyckats som forskare och var på väg att missa kvalificeringen. Jag var inte fullt medveten om det då, men ser det nu: formen för undersökningen rymde inte mina egentliga insikter om hur språket funkar.

På så vis växlade en stark identifikation med en hjälte som misslyckas över i en privat berättelse som blev delaktig i att forma mitt liv och mina beslut. Det enda som inte går att avgöra är orsakssambanden. Om jag inte hade hittat bilden på den tappade skon och satt upp den på den självhäftande bruna anslagstavla som alla hade som ansikte utåt mot korridoren – skulle jag då ha kunnat jobba vidare på ett annat sätt, kanske trasha hela undersökningen och istället bygga upp en ny, där semiotiken sutte i främsta rummet? Kanske.

Det måste urskiljas två sorters slump. Att Köttbullen tappade skon var bara otur. Att bilden av skon parkerades i utkanten av mitt medvetande var en del av en större process, som även ledde till att jag helt tappade mitt intresse för trav.

Moderna ordboken

Yta, pl. ytor är ett märkligt ord, som numera jobbar i två dimensioner. Yta står kulturellt mot djup, snarast i bemärkelsen förenkling mot komplexitet, igenkännbarhet mot tolkning; men förvaltningar och företag är ständigt på jakt efter ytor som ska lösa uppkomna problem: bostäder, läsplatser. Förtätning. Kalhyggen kallas gärna ”föryngringsytor”. Undertexten i ordet ”ytor” i den senare bemärkelsen är att det som står där nu, en skogsdunge kanske, inte räknas längre. Den är redan i andanom jämnad med marken. Det har upprättats en plan, och den planar ut det som var förr. Utplånar det förflutna. På isländska betyder ”ýta” ”schaktmaskin”. Men det beror på att verbet ”ýta” betyder ”knuffa”.

”Ytor” är ett effektiviseringsord.

Det outsagdas närvaro

imageTigern av Gianina Carbunariu är en underbar föreställning som går på turné efter premiär i Stockholm. Bara gott kan sägas om Sophia Jupithers sensitiva iscensättning av det Monty Pythonliknande dramat som rekonstruerar en förrymd tigers sista timmar i frihet i en liten europeisk småstad. Och Inger Johanssons översättning har en motsvarande öronkänslighet.

Senast jag såg nånting av Jupither var det den där Norénpjäsen 3.31.93 med cirka 25 pers på scen i flera timmar och allt gick fram i hifi-kvalité: replikerna, kropparna, traumana.

Och det här är samma handlag. Med förnämliga skådespelare som förmår växla mellan mångdubbla roller som både människa och djur och till och med bil och skolbyggnad.

Men det som stannar kvar bäst i minnet – och det beror väl på tidsandan – är två stycken återkommande svävningar som dyker upp i roll efter roll.

Den ena är oviljan att utsäga ordet “tiger”. Det stannar vid gester, tystnade och intetsägande omskrivningar, och tydliga fysiska motstånd också hos dom som lyckas klämma fram t-ordet. Just därigenom blir tigern en sammanfattning, en vandrande symbol för allt det i samhället som inte låter sig talas om, till exempel etniskt och socialt nedvärderade folkgrupper och tiggare.

Vilket kommunicerar utmärkt väl med den andra svävningen, som handlar om en genomgående vilja att försköna verkligheten och upprätthålla en fasad av nöjdhet och fungerande. Hur saker och ting ter sig är viktigare än hur dom är. Man tänker på positive thinking man tänker på potemkinkulisser man tänker på peptalk. Skådespelarna klyvs inbördes och invärtes av den här dubbelheten och det är både hemskt roligt och fasansfullt.

Och på så vis blir den lilla småstaden en spegling av hela samtidens nedvärdering av sanningen. Dom ljuger inte, men deras primära natur är att släta över och på så vis faktiskt kommunicera vad det är dom för-tiger.

Efter ett konferenciersjobb

Tydligen har jag gåvan att prata utan manus (men oftast efter rejäla förberedelser) och kunna nå fram till folk. Ingen kan vara mer förvånad över det än jag själv! Hela ungdomen var en frustration över att inte kunna klä tankarna i ord; jag kände mig stum.

Vändpunkten var nog Lacanläsningen. En insikt om att subjektet är diskursivt och inte ursprungligt. En artefakt, som blir till i samspel med dom konkreta andra.

Jag är den jag gör mig till.

Och i det görandet.

I det görandet kan den inre logiken gestaltas. Översättas till situationen. Allt skickligare.

Friheten i handhavandet av fakta och former. Utan premeditation. Inget subjekt, bara språk.

Dramaturgi

Det tilltagande bortfallet av valmöjligheter.

Som om ett mörker föll från alla håll över protagonisten.

  • Intrigmässigt
    Symboliskt
    Utifrån
    Inifrån

Slumpen elimineras i ett slags bayesiansk process.

Detta behöver inte berättas kronologiskt eller ens gestaltas. Det bara liksom har hänt.

Och det finns alltid en möjlig ljusning eftersom ödet är cykliskt och inte deterministiskt. Slutet beror av den position åskådaren tilldelats från början och av föreställningens fysiska längd. På fyra timmar hinner mycket hända som annars vore osynligt eller bara antytt.

Djurens liv

För mössen är stugan en stor utmaning, en mångdimensionell labyrint av ingångar utgångar övergångar mellan trängre och vidare mörkare och ljusare rum. Dom har ingen överblick utan det enda som behövs är ett ytterst gott detaljminne för komplicerade serier av förflyttningar som nöts in genom trial-and-error. Dom mänskliga forskningsexperimenten är således högst realistiska men oftast förbålt enkla. I mössens värld kan man tänka sig stugan liksom ut-och-invrängd, varvid mellanrummen mellan ytter- och innerväggar är själva centrum, infrastrukturen, där det gäller att hitta och lära sig passagerna till yttervärlden och till människorymderna; detta är varje mus egen uppgift eftersom dom förmodligen inte kan kommunicera utan bara lära av varandra genom imitation och doftspår. Mössens tillvaro är ju en rotlös slumptillvaro där lyckade operationer bevaras som minnesspår och förstärks när dom upprepas; förmodligen blir vissa banor så automatiserade i hjärnan att en mus kan besluta sig för ungefär ”nämen tänk om man skulle kila opp högst opp och tugga lite madrass idag och kanske träffa nåra polare”. Därmed har en modell av stugan fått ett neurologiskt korrelat! Allra mest imponerande är kanske beslutet att gnaga sig igenom på ett visst ställe, därför att materialet ger vika eller därför att nånting mycket lockande och ätbart kan anas på andra sidan väggen. Ibland är det projektet så målmedvetet att ett insisterande skrap till och med når människornas öron. I andra fall kanske det är mer en förströdd hobby att gnaga lite där nån annan (eller var det jag själv, minns inte?) redan har börjat och kanske bryta igenom först efter ett par generationer. Ute i dom stora upplysta salarna krävs ett annat slags vaksamhet och framför allt förmågan att hitta en osynlig position och vänta där tills det rätta tillfället infinner sig: till flykt eller till kalas. Man undrar verkligen hur livet i skogen eller i åkern skiljer sig från livet inomhus och inne i väggarna. Är det vissa individer som specialiserar sig på symbios med människorna, av slump och på grund av specialbegåvningar? Så att vissa hittar tillbaka gång på gång och blir alltmer hemmastadda, medan andra gav upp redan ett par decimeter in i sprickan i cementgrunden? Du som ligger här på en träplatta med nacken knäckt av en kopparbygel, vad skulle väl du ha kunnat berätta, hur skulle dina memoarer se ut från några sommarmånader år 2015, och kanske en oändlig vinter dessförinnan?

Nödvändigheten av diskursbegreppet

Allt tal är fiktion, är lögn. Sanningen befinner sig nån annanstans och kan bara hämtas genom att talet bryter samman av sig självt eller av skam inför vad det låtsats representera.

All fiktion och all lögn är tal. Diskursens pretentioner orimliga och just därför måste den avslöjas som diskurs för att dess andra sanning ska bryta fram.

Det sanna talet är inte sant i kraft av sin överensstämmelse med en verklighet utan i kraft av sin destruktivitet. Det river ner ett annat tal som härskade dessförinnan. Visst finns en tillfredsställelse i att ge sin egen erfarenhet röst, och visst kan en räkna på mångas igenkännande och erkänsla. Men bilningen är det primära.

Och i särskild synnerhet bilningstraditionen. Nätverket av nedrivare genom historien. Och att se vad det är dom gör upp med och därmed själv stärkas i sin egen uppgörelse.

Bilning, en metod för att riva eller göra hål i hårda byggmaterial såsom tegelbetong och liknande. Tidigare skedde bilning för hand med hjälp av slägga och huggmejsel, men idag sker bilning i huvudsak maskinellt. Bilmaskiner kan vara pneumatiska eller hydrauliska. De varierar i storlek från mindre, handhållna till större monterade på grävmaskiner eller egna chassin. (Wikipedia)

Och det är här diskursbegreppet behövs upprepas. Att slå fast diskursernas diskursivitet genom hela makthistorien för att sen ge sig på dom med alla upptänkliga medel. Idag.