Väldigt väldigt stimulerande med Philip Glass på Folkoperan i Stockholm, Gandhiberättelsen Satyagraha i nycirkusgestaltning av Tilde Björfors. Dom oändliga meloderna som långsamt vrider sig, så fint genomförda av orkester och sångare. Dom omsorgsfullt förberedda överraskningarna. Den lösa anknytningen till storyn om facklig och medborgerlig kamp i Sydafrika under början av nittonhundratalet lämnar stort utrymme för fantasi, eftertanke och identifikation. Det är högt i tak.

Men innerst och innerligast är det en föreställning om arbete som rit, tydligast manifesterad i den avslutande spinnhjulsscenen som verkligen får kosmiska dimensioner på riktigt. Alltsammans samverkar till hyllningar och gestaltningar av det goda arbetet: dom konstnärliga insatserna såväl som den långa drömscenen från kooperativa Tolstojfarmen. Arbetet driver världen framåt och står för det goda – men ibland uppstår behovet av enorma självförglömmande insatser, när det onda hotar att ta över.

Och den extraordinära kampen är vad texterna ur Bhagavadgita, sjungna på sanskrit och fint projicerade på väggar och draperier (grafiken ska också ha en honnör), förkunnar. På så vis skjuts verkligheterna in i varandra, och vi får en egenartad bild av en evighet som inte är ett tomrum utan en pågående, självalstrande verksamhet, i ständig kamp med en timlighet vars parametrar är moraliska och ställer individen inför prov på mod att leva upp till eller svika. Cirkusnumrens målmedvetna hängivenhet blir i den här ramen mer än prestationer och symboler: dom växer inifrån, organiskt, liksom livgivna av musiken, och den allvarliga dialektiken mellan kropp, attiraljer och gravitation blir ytterligt meningsfull. Det reproduktiva arbetet och hjältearbetet som två samverkande dimensioner, kanske två aspekter av ett och detsamma. Och med en liknande estetisk dimension: hantverk såväl som underverk.