Bakom idrottsplatsen (Släda) låg en äng mitt i skogen, rektangulär, välskött, som om nån var inriktad på själva artrikedomen. Den ledde heller ingenstans. Det var verkligen bara en äng mitt i skogen, omskött.

Där hade jag möte med korsspindlarna, skulle jag säga i en annan litterär tradition. Sanningen är att jag en gång kom in där, på väg ingenstans (dagarna på Alnön var långa och måste fyllas med ingenting). Det hade just regnat och ljuset var snett (sommarkväll). Då stannade jag upp och tittade på ett spindelnät; det var väl nånting i formen som tilltalade mig. Och i nätet arbetade en spindel, eller bara hängde där, och den hade som ett kors på ryggen. Jag tänkte, utan insektsbok eller insektskunskap, att det måste vara en korsspindel.

Varför kommer jag att tänka på det här dryga fyrtio år senare? Vi planerar ett utomhusseminarium om Gunnar Ekelöfs och Harry Martinsons naturdikter, det måste vara triggern. Och vi har pratat mycket äng och ”hålla i hävd” på gården i Roslagen under sommaren. Men jag fick aldrig nån kontakt med spindeln, annat än att ge den ett artnamn som dessutom förmodligen var fel. Och den kom inte med nåt religiöst budskap, för jag är allergisk mot symbolik.

Det bärande i själva hågkomsten måste vara identifikationen med en okänd person som låter ängen änga för dess egen skull –och för dom förbipasserandes, människor och spindlar och andra. Nätet är också viktigt, och ljuset som föll över det, grått: en levande organisk struktur av nyss dött material, topologiskt oregerlig, växande. Dess underförstådda motsats är den kommunala fotbollsplanen, och tanken på lagidrott överhuvudtaget.

Ensamhet, det är kanske själva minnesbildens kärna. Inklusive att avbryta en arbetsträngd dag för att skriva ner det här till ingen som helst nytta, men med ett ilsket begär att formulera det som sen växte fram. Dom långa minuterna innan datorn vaknade var fulla av ilska och vresighet: jag hann gå igenom bilden från många olika håll och samla goda formuleringar av vilka sen nästan ingen kom till användning, och en av dom citerar jag bara för att sen göra narr av.

Är mitt språk då så artrikt som jämförelsen hävdar? Nej knappast, det känns bara så inifrån. Och det är nödvändigt att ha den känslan. Ett poetiskt språk är ett språk som inte benämner, men som sätter världen i arbete.