Ord jag hatar (1)

Som översättare avskyr jag ordet råöversättning. För mig existerar inget sånt förstadium, utan besluten börjar formera sig redan jag bara sniffar på boken – ja långt innan, eftersom det finns en massa lösningar som sitter i fingrarna och får tillämpning gång efter gång utan att tanken ens behöver bli inblandad. Däremot är det hemskt att överta nån annans text som har plitats ner ord för ord, eller att måsta läsa en sån halvprodukt som blivit publicerad och försöka rekonstruera vad det kan ha stått i originalet. – det underförstår ju att språket inte skulle vara levande materia. Vilket det alltid är, även om det kan nästan slås ihjäl med olika slag av inkompetens och rädsla.

Omfördelningsmaskinen

Jag kan inte sluta tänka på nationalstaten som en maskin för omfördelning av resurser och livschanser. Och på hur nyliberalismen har mixtrat med den där maskinen så att den går i fel riktning och till slut monterar ner sig själv. Så att det uppstår ett läge där dom rena skurkarna har makten oinskränkt. Jag har försökt sluta tänka i dom banorna därför att det verkar så hopplöst. Att ha vuxit upp med välfärdssamhället som måttstock och solidaritet som slagord och så funkar det plötsligt inte. Och tänkandet kommer istället, och känns ibland mest som en klåda.

Apropå ”även fast”

Språkträtor riktar oftast in sig på enskilda ord, ungefär som politiken alltmera kommit att handla om enskilda personers moraliska vandel. Det är därför jag hatar språkvård. Och moral.

Min enkla ståndpunkt i alla språkträtor är darwinistisk. Om ett ord eller en konstruktion används så har den en unik funktion.

Ta den här hetsjakten på konjunktionen ”även fast”. Många räknar in den bland dom värsta horrörerna, trots att den behövs och gör nytta. Vad den tillför är en underförstådd referens till en tänkt allmän mening; det sunda förnuftet överrids.

Jag sjunger och dansar, även fast det regnar.
har ett helt annat slags komplexitet än
Jag sjunger och dansar, {fast, även om, trots att …} det regnar.

Utsagan mycket mera dialogisk, därför att den aktualiserar en tänkt invändning.

Det är ett mycket större språkligt samhällsproblem idag att folk använder alldeles för få konjunktioner och adverb och överhuvudtaget skriver alldeles för korta meningar; vilket går ut över exaktheten. Som är en frukt av språkets egna logiska resurser – inte av en logik och systematik som vi utifrån försöker tvinga in skriftspråket i.

Politiken då? Tja; börja prata mer om makt och orättvisor, gärna i lika långa meningar som Marx, så blir vi alla strax mycket klokare. Det finns så oändligt mycket att förfasa sig över som inte har sitt upphov i enskilda makthavares lapsusar och svek, utan snarare har givit dom chansen att bli såna.

Efterskalv och den moderna subjektiviteten

Filmen Efterskalv har ett mycket stillsamt berättande, förutom några explosiva scener där urladdningarna sker. Kameran kan vila på ett ansikte länge, och dom få klippen inne i sekvenserna bara fördjupar betraktandet.

Däremot överdriver den på andra sätt, som blir meningsfulla. Skärpedjupet är som regel extremt kort: allt utom ansiktet ligger i nästan ruggat ofokus. Och ljudspåret är oerhört påträngande och berättande, närmar sig radioteater.

Dessa två grejer: den korta skärpan och den skärpta hörseln, skapar en värld där alla är inlåsta i sin egen subjektivitet och inte kan nå varann. Också förlåtelser och omfamningar blir riter utan innehåll. För att inte tala om dom officiella personernas taffliga maktlöshet.

Det här är inte en Sverigeskildring, inte än. Det är en glimt av ett samhälle utan nåd där den starke styr, och där förlåtelse inte ens finns på kartan, där försoning handlar om att bekosta reparationen av dom fönsterrutor man krossat i sin nästas hem.

Efterskalv är i Dostojevskijs anda. Det ligger nära till hands att se den slagrörde farfarn som en gud som inte kan ingripa. Hans blickar – och mopedtjejens självklara värme – är det enda som visar på ett alternativ. Och vissa panoramascener – bredscreenformatet används genomgående utmärkt – som visar människornas litenhet i landskapet, solblänket i en mopedframgaffel.

Jag såg den ensam i en salong för 150 personer. Jag hoppas den får sina guldbaggar, så att vi blir fler som ser den.

Testballonger i vardagsflödet

Det här skrev jag i förrgår, spontant. Sen kom Isobel Hadley-Kamptz väldigt bra artikel i SvD, som explicit antyder att många av dom nya medieaktörerna är kopplade till Putinregimen. Och jag fick veta att det ska komma en bok i ämnet. Det har jag längtat efter. Jag har läst mycket av den senaste tidens nyheter och icke-nyheter om krig och icke-krig genom teorin om ”sjätte generationens krigföring”.

Trollnyheter definieras av sitt ideologiska innehåll, det som Barthes i sina semiologiska analyser kallar ”konnotationsnivån” (jfr Mytologier).

Det finns en anledning till att dom tillverkas. Högerextremister och ryskfinansierade propagandister trålar nyhetsflödet efter händelser som kan göras användbara –eller uppfinner sånt som aldrig hänt.

Men det som förtjänar riktig eftertanke är själva spridningen. Varför länka vidare en trollnyhet när en nånstans inom sig ändå vet att det är det ideologiska innehållet som är huvudsaken, och den moraliska upprördheten bara ett karamellöverdrag?

Samma fråga kan förstås ställas till all slags ryktesspridning. Halvkvädna vidor med giftig udd – ja med våld och pogromer i sitt framtida bagage.

Man vill fråga:
”Varför antyder du detta?”
”Jag antyder ingenting, jag berättar bara nånting upprörande. Försvarar du dom där kanske?”
”Jo! Du berättar det här för att antyda nånting, till exempel om en viss folkgrupp.”
”Det gjorde jag inte alls det.”
”Jo, det gjorde du visst; jag hörde dig ju alldeles nyss. Du är uppenbarligen inte medveten om dina egna intentioner. Att länka på det där viset är en aggressionshandling. Men det förnekar du.”
”Vadå ’på det där viset’?”
”En berättelse med okontrollerbar sanningshalt som vagt bekräftar vissa tendentiösa antaganden; och att detta är dess egentliga syfte.”

Men trollnyheter är också nånting nytt, beroende på att den nya medieteknologin gör dom så billiga att tillverka och sprida, i en form som liknar journalistik. Internet har blivit antydningarnas förlovade land, även om misstänkliggörandet har en lång mediologisk tradition, särskilt i totalitära stater.

Vi kan åtminstone välja vad vi vill sluta lyssna på. Tänk att bo i ett land där hela nyhetsflödet är riggat, och där en officiell nyhet instinktivt tolkas som ”Jaha, vilka är det dom vill åt den här gången?” – så till den grad att alla till slut helt misströstar om sanningen.

(Tanken om antydningen som rasismens etc primära framträdelseform stötte jag första gången på när jag på nittitalet översatte en essä till Divan av den franske psykoanalytikern Gérard Miller. Man kan säga att han vänder på steken och framhåller själva halvkvädenheten som det primära.)

Skräckfilmssynopsis

När nästan inga finns kvar som själva upplevde den stora epidemi som dräpte millioner människor börjar symptomen åter visa sig i land efter land, om än i muterad form; och allmänheten och myndigheterna känner inte igen dom, just därför att alla inbillar sig vara immuna och har lärt sig från tidig ålder att den där sjukdomen tillhör det förflutna och nu bara lever kvar som skällsord och ytterligt sällsynt individuell patologi, inte som realitet. Ett brokigt lag av lärda och aktivister griper sig an med att skingra aningslösheten, som ju är själva inkubationshärden, och möter till en början både misstro och våldshot. Men efterhand …

Flygelsvart

Elfriede Jelineks Nobelpris måste vara ett av dom mest välmotiverade nånsin. Hennes språkarbete kärnspränger samhället och identifikationerna. Den nya pjäsen utifrån Schuberts sångcykel Winterreise handlar om hur tiden idag har upphört och ersatts av självbespegling. Bara ögonblicket finns kvar. Men också ett påträngande sorgmod.

Natalie Sundelin i en av många roller. Foto: David Skoog.

Natalie Sundelin i en av många roller. Foto: David Skoog.

Föreställningen på Helsingborgs Stadsteater i regi av Melanie Mederlind och superb översättning av Maria Tellander blixtrar i stroboskoptempo, samtidigt som varje scen är så lång och repetitiv att den svämmar över. Skådespelarna använder sina resurser och brister till maximum i ett otal roller och sångnummer, samtidigt som pianisten i frack vid flygeln håller samman världen oklanderligt.

Samtidigt har alltsammans en köl och en riktning. Det börjar med en föreläsning i Lederhosen om Heideggers tidsbegrepp och slutar i mimande till discotechno innan slutsången ”Leiermann” sjungs av Döden. Men däremellan några verkligt smärtsamma passager, i synnerhet berättelsen om den galne fadern, för säkerhets skull spelad av tre herrar i tvångströja: hans tvivel på att han överhuvudtaget existerar, och hustruns och dotterns lidande. En svart ytterlighet, som kompar alla ytligheterna.