Det här skrev jag i förrgår, spontant. Sen kom Isobel Hadley-Kamptz väldigt bra artikel i SvD, som explicit antyder att många av dom nya medieaktörerna är kopplade till Putinregimen. Och jag fick veta att det ska komma en bok i ämnet. Det har jag längtat efter. Jag har läst mycket av den senaste tidens nyheter och icke-nyheter om krig och icke-krig genom teorin om ”sjätte generationens krigföring”.

Trollnyheter definieras av sitt ideologiska innehåll, det som Barthes i sina semiologiska analyser kallar ”konnotationsnivån” (jfr Mytologier).

Det finns en anledning till att dom tillverkas. Högerextremister och ryskfinansierade propagandister trålar nyhetsflödet efter händelser som kan göras användbara –eller uppfinner sånt som aldrig hänt.

Men det som förtjänar riktig eftertanke är själva spridningen. Varför länka vidare en trollnyhet när en nånstans inom sig ändå vet att det är det ideologiska innehållet som är huvudsaken, och den moraliska upprördheten bara ett karamellöverdrag?

Samma fråga kan förstås ställas till all slags ryktesspridning. Halvkvädna vidor med giftig udd – ja med våld och pogromer i sitt framtida bagage.

Man vill fråga:
”Varför antyder du detta?”
”Jag antyder ingenting, jag berättar bara nånting upprörande. Försvarar du dom där kanske?”
”Jo! Du berättar det här för att antyda nånting, till exempel om en viss folkgrupp.”
”Det gjorde jag inte alls det.”
”Jo, det gjorde du visst; jag hörde dig ju alldeles nyss. Du är uppenbarligen inte medveten om dina egna intentioner. Att länka på det där viset är en aggressionshandling. Men det förnekar du.”
”Vadå ’på det där viset’?”
”En berättelse med okontrollerbar sanningshalt som vagt bekräftar vissa tendentiösa antaganden; och att detta är dess egentliga syfte.”

Men trollnyheter är också nånting nytt, beroende på att den nya medieteknologin gör dom så billiga att tillverka och sprida, i en form som liknar journalistik. Internet har blivit antydningarnas förlovade land, även om misstänkliggörandet har en lång mediologisk tradition, särskilt i totalitära stater.

Vi kan åtminstone välja vad vi vill sluta lyssna på. Tänk att bo i ett land där hela nyhetsflödet är riggat, och där en officiell nyhet instinktivt tolkas som ”Jaha, vilka är det dom vill åt den här gången?” – så till den grad att alla till slut helt misströstar om sanningen.

(Tanken om antydningen som rasismens etc primära framträdelseform stötte jag första gången på när jag på nittitalet översatte en essä till Divan av den franske psykoanalytikern Gérard Miller. Man kan säga att han vänder på steken och framhåller själva halvkvädenheten som det primära.)