Subjektet som antas veta

Att kalla sig expert på motorer och apparater och ta betalt för det är helt okej. Men den som går in i rollen som expert på det mänskliga – själsliv eller politik eller konst – är en bluff. I mediaåldern snarast en narr.

Dom visa kan hjälpa oss ana vidden av vår okunskap: generaliseringarnas oanvändbarhet.

Men var finns dom visa idag? I det förflutna.

Människor är inga apparater. Samhällen är inga apparater.

Dom är organismer som tillkommit under alldeles speciella och ibland förfärliga omständigheter. Och formats av det.

Förstår vi litegrann om en människa, ett samhälle, en epok, så vet vi ingenting om nästa. Möjligen har vissa av oss en beredskap — intellektuell, känslomässig, stilistisk — för att börja förstå på nytt. Och erfarenheter från diverse slags praxis som kan vara till hjälp i det nya läget.

Detsamma gäller inom den estetiska branschen. Där tillkommer också materialkunskaperna. 

Ŋ

Jag tycker att nasalerna är särskilt fint återgivna i alfabetet. En sån grej som att m är längre än n, men ändå att deras släktskap är tydlig. I äldre handskrifter återges m och n, särskilt när dom fyller grammatiska funktioner i slutet av ord, bara med ett streck ovanför vokalen. Det sparar bläck och utrymme och säger även nånting om deras karaktär. Tonerna från näshålan är som ett extra instrument!

Sen är jag även väldigt förtjust i tilde, ~ ovanför vokalen. Det symboliserar musik, särskilt i portugisiskan. Men vad som inträffar finns ju också i många andra språk. Alla vokaler i franskan som är nasaliserade men i skrift återges med m och n som sen inte uttalas. Vi har också liknande processer, särskilt i svagt betonade ord som om och som: konsonanten fullbordas inte men finns där tack vare att gomseglet öppnas och ger resonans i kaviteterna ovanför munhålan.

Finge jag önska mig nånting av ortografin så vore det att velaren ng också hade ett eget tecken ŋ som i internationella fonetiska alfabetet. Grafiskt ger det en så fin bild av hur tungryggen kopplar bort hela munhålan så att bara kraniet ljuder. En ren ton som borde användas mera i sång.

Om vi hade tillgång till ŋ skulle det inte behövas nån versal, eftersom ljudet bara uppträder efter vokal. Och rättstavningen skulle bli mer intuitivt riktig, med skillnader som fiŋer men iŋgå. I engelskan siŋer men fiŋger. Däremot skulle språk som tillåter ŋ initialt få problem. Som dock vore helt lösbara. En utmaning för typograferna. Och det finns säkert redan gott om förslag. Ja det är förstås redan löst: se rubriken!

Däremot tycker jag inte att assimilationsprocesserna, så fint beskrivna av Parkvall i SvD häromdan, ska börja återges i skrift. Det handlar om att ge just ŋ dess fulla status som fonem. Jag tycker heller inte att sj- och tj-ljuden ska få varsitt tecken. Dom har uppstått genom historien (jfr isländska som uttalar varje bokstav och dessutom några till) och skulle förlora kontakten med sin härkomst om dom skrevs likadant överallt.

Den alfabetiska skriften avbildar ju nämligen inte hur vi låter; dess uppgift är att hjälpa oss att hålla isär dom skillnader som i språket är operativa.