Återpublicering (1): Patti Smith

Det skulle ha varit ett Patti Smith-block i Kritikmaskinen, men det fick inte plats. En lång essä från Divans USA-nummer 1995 och några senare anteckningar. Jag tänker fortsätta kommentera, men det här är så gammalt att det inte går att bygga vidare på. Dessutom är jag inte överens med mig själv om många grejer.

Här är en länk till sidan.

Konstnärernas plats i prekariatet

I början fanns det bara daglönare och arbetsgivare. Sen växte dom fasta anställningarna fram och försågs genom lagstiftning med trygghet och förmåner. Till slut blev den fasta anställningen norm. Nu är samhället på väg mot att allt fler blir daglönare igen, utan trygghet och förmåner, och framför allt inget betalt för annat än ren arbetstid. Varje betald arbetad timme har skyhögt mycket högre produktivitet jämfört med förr på grund av maskiner och ökat tempo. Men den ökade vinsten tillfaller inte dom arbetande eller samhället utan investeras i ekonomisk spekulation. Alltså inte heller i nya arbeten.

Salariatet, det är Guy Standings term för dom som har trygga anställningar med allehanda förmåner. Dom övriga bildar prekariatet, som alltså inte är en homogen samhällsklass utan vars medlemmar har det gemensamt att dom inte tillhör salariatet. Ett akut exempel är hur anställda tvingas bli F-skattare, så att dom bara tar betald för arbetad tid och förväntas på egen hand tillgodose sånt som arbetsredskap, fortbildning och hälsovård, samt lägga undan till pensionen. Journalistförbundets frilansavdelning har en webtjänst ”Frilanssnurran”, som översätter fakturerad timlön till månadslön och vice versa, med allt nödvändigt inräknat. Det går alltså tveklöst att hävda att systemet med F-skatt är till arbetsgivarnas fördel, och får till effekt att skapa nya grupper av daglönare.

Grafiskt kan utvecklingen framställas så här, utan procentsiffror och årtal:

prekariat:salariat

Det vill säga att salariatets andel av arbetskraften når ett maximum nån gång kanske på sjuttitalet, varefter en ändrad politik gör att den börjar sjunka igen. En reaktion på detta är att vilja skapa fler fasta anställningar, vilket dock knappast låter sig göras, eftersom den företagsekonomiska strävan både inom privata företag och offentlig förvaltning, är att minska personalstyrkan genom nedskärningar, outsourcing, underleverantörer och i förlängningen svart arbetskraft. Strävan måste istället vara att förhandlings- och lagstiftningsvägen förbättra dom tillfälliganställdas villkor, som nu varierar oerhört klassmässigt. En expert kan ta ut ett arvode som finansierar rekreation, tjänstebil och avsättning till pensionsfonder, medan den som utför ett okvalificerat arbete lever ur hand i mun och bara kan konkurrera genom att acceptera de arvoden som erbjuds. Prekariatet kan således innehålla höginkomsttagare, vars trygghet garanteras av symboliskt kapital (kontakter, anseende, uppförande).

Men vad är konstnärernas plats i den här uppdelningen, särskilt givet den enorma obalansen mellan förberedelser (lärotid, repetitioner, misslyckanden) och utfört/försålt arbete? Ytterst få tillhör salariatet, och då oftast inte med sin konstnärliga verksamhet, utan genom kringsysslor. Men vilka olika platser kan konstnärerna ha i prekariatet, och vilken roll spelar i Sverige stipendiesystemen?

Intäkter från försäljning är ansenliga bara för en liten elit, ofta sent i karriären – med undantag för musikbranschen som har en väl upparbetad apparat för att bevaka upphovsrätten åt alla. Olika konstarter har vitt skiftande arvoden för beställningsuppdrag: att utföra en skulptur eller skriva en teaterpjäs kan ge riktigt bra med pengar, medan utövande musiker har ett riktigt hundliv. En genial inrättning inom scenkonsten är Teateralliansen, som garanterar kvalificerade yrkesutövare en basinkomst med fortbildning under perioder när det inte finns några jobb; pengarna kommer både från arbetsgivarna (som behöver en arbetskår i trim) och från Arbetsmarknadsverket. På sätt och vis fungerar Författarfondens fördelningar av ersättningen för bibliotekslån likadant; även om det handlar om individuella stipendier som inte tar hänsyn till jobbutbudet så åstadkommer dom en kreativ grundtrygghet. (Den främsta försörjningen är förmodligen brödjobb i andra yrken; men dessa blir som bekant allt färre.)

Men det finns en atavism, som i synnerhet drabbar dom litterära översättarna. Vi är daglönare, men får lön som om vi vore anställda. Arbetsinsatsen beräknas med A-skatt som utgångspunkt, och dom som har egen firma lägger på en procentsats för arbetsgivaravgifter, en för semesterersättning och en för moms. Ingenting för arbetslokal, förbrukningsvaror, fortbildning, rekreation, tjänstebil: det där får tas om hand genom avdrag i deklarationen. Vilket aldrig blir stora summor, eftersom inkomstnivåerna är så låga. Man skulle kunna formulera det som att översättarna får betalt för omkostnader i form av vissa möjligheter till skatteavdrag, medan andra frilansande hantverkare lägger dom omkostnaderna ovanpå priset. Precis samma läge som översättarna har frilansskribenterna, förutom att löneutvecklingen där är negativ, på grund av besparingar inom mediabranschen.

Jag tror att ett utträde ur salariatets former, vars frukter vi ändå bara till dels får njuta, skulle göra översättare och frilansskribenter starkare. Att vi säljer produkter – texter – och inte arbete. Att vi är våra egna arbetsgivare. För paradoxalt nog ger det idag större facklig styrka att fullt ut definiera sig som företagare, bland annat för att undvika förhandlingssituationer som påverkas av sociala relationer och lojaliteter. I förlängningen skulle en kunna tänka sig nåt slags kooperativ eller gille som sköter uppbörd och fortbildning, kanske med statligt eller överstatligt stöd, eftersom översättning eller essäistik förutom att vara en konst och ett yrke också är public service.

För känsliga öron

Efter en inledande svit dikter som gripande ger bakgrunden till landsflykten övergår Anamarija Todorovs bok Brytningen till att uteslutande handla om språket. Om modersmålet och det nya tungomålet. I en mängd starka liknelser, och med en helt övertygande, nästan suverän behärskning av de svenska idiomen.

En dag stannade jag upp
och hörde ett nytt språk
ljuda inom mig
som en spröd melodi
från en speldosa.

Syntaktiskt och klangligt hittar jag ingenting alls att slå ner på i dessa rader ur dikten ”Mållös”. Tvärtom är de ett exempel på den fullödiga expressivitet som återfinns överallt i boken. Observera den fina användningen av allitterationer på sp-, som är en starkt bidragande orsak till att avslutningen klingar så fint.

Efter enorm möda, fullständig behärskning av skriftspråket, således. Ett liv under en ny måne. Men det finns andra besvärligheter kvar.

En är det nya språkets oförmåga att uttrycka känslor och stämningar som är förknippade med det gamla språket, en erfarenhet som på flera ställen liknas vid att ha brutit upp från en kärleksrelation.

Men saknaden kompenseras delvis av upptäckten av nya ord, som definierar nya erfarenheter, om än kanske inte lika djupa och identitetsskapande. En av de många blixtrande kortdikterna lyder så här:

TROLLSLÄNDA

På genomskinliga cellofanvingar
skiftande i turkos och guld
flyger det nya ordet in i min vokabulär.

Det största och mest bestående traumat är dock att fonetiken inte har hängt med lika bra. En hatkärleksdikt handlar om vokalen /u/. En annan om hur den berusande känslan av språkbehärskning kan punkteras och störta till marken, till exempel på grund av beröm för att en pratar så bra svenska!

Brytningen blir en schibbolet, vilket också är namnet på en av dikterna. ”En skruvmejsel borrar sig in i språkvakternas känsliga öron och fyller deras hjärtan med avsmak.” Det är uppfordrande att läsa boken som helyllesvensk och begrunda sina egna polisiära ingripanden, som tack och lov blir allt färre. För boken är ju inte bara en skildring inifrån, utan också en genomlysning av rikssvensk språkmentalitet och den socialisering den framkallar, också av expressiviteten. I en interiör från en pendeltågsvagn iakttar Anamarija Todorov några nyanlända och konstaterar:

Ogenerat blottar
de tre vise männen
sitt ursprung
med sin bubblande
språkglädje.

Boken innehåller även ett slags mästarprov, där Todorov vecklar ut hela sitt liv över många sidor, med bitter stolthet och hejfrisk humor. Inget mindre än en replik till Sonja Åkessons ”Replik till Ferlingetthi”, med strofer som:

Jag hamnade på välfärdens bakgård
i ett förfallet miljonprogram.
Jag blev besviken.
Sköter jag mig inte
kan jag bli vräkt.
Om jag inte trivs kan jag dra.

Largo

Många diktsamlingar är så sparsmakade att dom utstrålar brådska – sen en annan sak att dom kvarvarande dikterna ofta är så rika att dom håller för många timmars (dagar, år) vistelse.

Därför en givande tillflykt att läsa Bo Gustavssons Svarthättan flyger i ensamheten (Podium). Den har ett helt annat tempo, en helt annan utsträckning av de centrala temana, symbolerna och tankefigurerna. Som återkommer gång på gång, oväntat, i nya kombinationer och delvis även med nya innebörder.

Svarthättan till exempel. Både en fågel, en budbärare och ett koncentrat av den pågående kampen mot den den svarta livssorg som vilar bakom allt; och mot vardagens och äktenskapets tristess. Förmodligen också nära förbunden med en annan återkommande, självbespeglande fras: ”det enda arbetet”.

Och just genom att samma fågel figurerar så intermittent och genomgår alla dessa skiftningar vinner den alltmer i självständighet. Balanserar det projekt av reduktion och kalhet som är själva bokens ram. Den är verklig, mitt i tvivlet.

Svarthättan flyger riktning
av separation då jag går

inget ärende. Ett
uppdrag, ett arbete

i den anonyma dagen.

Tvivlet, ja misstänksamheten koncentreras i en annan återkommande formulering med egenartat amputerad klang: ”tröskel av att”, måhända besläktad med Lars Ahlins beskrivning av ”attandet”: ett ”att” utan fortsättning, dock för den skull inte hopplöst, kanske en ren början.

Och i detta seriella skrivsätt blir naturligtvis också ett ord som ”du” ytterst polyfont, ännu mer än i den mystika tradition Bo Gustavssons diktning alltid tillhör: Gud; medmänniskan; den ambivalenta relationen till äktenskapet (”Du kommer in genom dörren / och vi börjar plåga varandra. Det har vi gjort i 39 år”); hänvändelser till diktarkollegor… Den enda som absolut inte tilltalas med ”du” är svarthättan. Nedanför själva duandet växer till slut ett oöverbryggbart avstånd fram, som kanske är bokens egentliga mission. Den valda, fördömda ensamheten. Interpunkterad av svarthättan och andra kontingenta varelser, till hälften symboler, till hälften strandfynd, till hälften språk.

Men ett avsnitt står ut från de andra och påminner om att Gustavsson är lika intressant och driven essäist som poet. Prosatexterna i sviten ”Det andra; det osynliga påståendet” tar upp delvis samma tematik som dikterna, men här i sättning för hel orkester, och med utgångspunkt i en tankeväckande läsning av ett musikstycke av Charles Ives. I den stillhet som framkallats och med den attentiva läsning en hunnit vänja sig vid spelar dessa sidor upp till full storm. En kan återvända till en ännu rikare läsning av dikterna och deras ökenvandriga ramprojekt.

Gesällvandring

Vi får absolut inte glömma bort litteraturkritikens folkbildande sida, och därmed kritikläsarens uppgift. Redovisade omdömen och värderingsgrunder knutna till personer skapar kontinuitet på lång sikt som läsaren kan följa och till slut även träda i dialog med, ifrågasätta, bli besviken på eller upplyst av när förväntningarna inte infrias.

Kritik på kort sikt inriktar sig på det enskilda verket, den uppträder synkront (i bästa fall och åtminstone förr i tiden) med en mängd andra bedömningar, som del av ett paradigm. Men det är den diakrona gärningen som har en folkbildande inverkan, därför att i den ackumulerade upprepningen kritikerns mer djupliggande bedömningsgrunder framträder, hens ethos, det begär som driver henom in i yrket och sen kan förnyas, utvecklas eller förtvina, övergå till att bli rutin.

Är det ens möjligt att sätta fingret på en dylik stagnation, att ens på ett ungefär peka ut den fas av karriären där principer ersätter begär? Förmodligen inte – det kan precis lika gärna röra sig om din egen stagnation som kritikläsare och att det är dags att dra vidare till andra mästare som ställer annorlunda slags krav på det som dom skriver om. För läroprocessen är oändlig och behöver flera olika slags intryck.

Däremot kan olika kritikers ethos bara med skolastisk ansträngning ställas emot varann i ett paradigm, om de så är samtida. Vars och ens gärning så egenartad att den borde kallas anakron. Kritik så beständig att den bevarar och förmerar sitt värde långt efter att det litterära system den en gång positionerade sig i har gått nedanför horisonten.

Fejderna fejdar bort, men ethoset och begäret lyser kvar.

Författarpolen och redaktörspolen

I skrivandet en strävan mot maximalt uttryck: att i språket komma saken så nära som möjligt; med en naturvetenskaplig metafor kan det kallas för exakthet … även om arbetet snarast handlar om komplexitet.

Men det finns även en annan pol, som kan kallas redaktörspolen. Den har läsaren i åtanke. Den skapar en ordning som maximerar varseblivningen av det en har att säga. Interpunktionen är till exempel en instans som ligger väldigt nära redaktörspolen! Visst finns det en expressiv interpunktion, som hos Emily Dickinson. Men det är inte alls säkert att den når fram. Sånt får redaktören bedöma.

Hur förhåller de två polerna sig i tid, då? Alldeles för lätt att bara tänka sig ett flödesschema: produktion–design; när i själva verket bråket mellan författaren och redaktören pågår hela tiden, exempelvis kring strykningen av ett förklarande adverb (det tillhörde byggnadsställningen och ska tas bort, eftersom det sagda annars överskuggar det osagda, det oblika). Fasthållandet vid ett übersvårt ordval på rätt ställe, eller en barbarism. Förväntningarna på läsaren gagnar framställningen av saken. Den tilltagande skärpningen av komplikationerna. Konsten att sluta i rättan tid.

Poesi, politik och retorik

Athena Farrokhzads redan klassiska Sommarprogram den 21 juli var en politisk fyrbåk. Men det innebar också retorikens återkomst, sen länge saknad.

Därför att hon är poet kan hon göra politiska analyser utan omsvep.

Därför att hon har en personlig etisk grundval kan hon använda sig av den klassiska retorikens stilmedel på ett sätt som skulle blamera varje partsinlaga eller valtal. Till exempel anaforerna. Upprepningar med samma början (”rasism är …”) växer till en katalog som blir till ett stormande, kokande hav.

Sarkasm, statistik och hemmafruar

Läser med stort intresse Renée Tunbjer Retzlaffs nyutkomna pamflett Feminism uppåt väggarna eller en rak vänster. Hon jobbar som konstnär och familjeterapeut och har lackat till så till den grad på den svenska politiska debattnivån att resultatet blev en bok på knappa hundra sidor. Arx, heter förlaget.

Det är inte feminismen hon angriper – en av hennes utgångspunkter är erfarenheter från det egna engagemanget i sexti- och sjuttitalskvinnorörelsen – utan nedvärderandet av vad den faktiskt har åstadkommit, till förmån för mytbildning kring orättvisorna mellan män och kvinnor.

Att Sverige är nästan jämställt, och att alla statistiska skillnader mellan könen kan förklaras med att Sverige fortfarande och alltmer är ett klassamhälle, där löner och livschanser är ruskigt ojämnt fördelade.

Det är Tunbjer Retzlaffs genomgående poäng. Som samtidigt har en ideologisk dimension. Hon hävdar bestämt att dagens feminism oreflekterat propagerar för en borgerlig livsstil som har den egna karriären i centrum.

Renée Tunbjer Retzlaff argumenterar med en uppiggande blandning av sarkasm, statistik och historieskrivning. Samtidigt som hon har en bestämd analys av de verkliga utnyttjanden som ligger till grund för det svenska samhället: av de politiska problem som istället borde åtgärdas. ”Skeva globala utbytesmodeller och köp av arbetskraft till ersättningar som låser fast den fattige i fattigdom är inte snart historia.”

Historieskrivningen utgår från den klassiska hemmafrun, hennes arbetsinsats, hennes expertis och hennes omyndighet som medborgare. Hemmafrun blir både en jämförelsepunkt för den ofattbara utveckling som ägt rum – och en påminnelse om att det reproduktiva arbetet kvarstår, liksom dess nedvärdering. Tänkvärt är det stickspår som förespråkar en mer mindful attityd till det hushållsarbete som ändå måste utföras, av både kvinnor och män (eller av tjänstefolk).

Sarkasmen riktar sig mot de feministiska samtidsdogmerna, varav många får sig en rejäl törn. Många av dem har t.o.m. upphöjts till kapitelrubriker, som ”Kvinnor har sämre möjligheter än män”, varefter intensiv statistikbaserad eldgivning följer. Varje gång med slutsatsen att grundproblemet är olika arbetens olika status och prissättning; ett konkret förslag är att höja omsorgsarbetenas löner till paritet med medelklassyrkena.

Ändå blir jag inte övertygad av Tunbjer Retzlaff. Jag kvarstår som postmodern feminist, delvis av samma skäl som hon åberopar. Feminismens framgångar är idag det viktigaste emancipatoriska lokomotivet när alla socialistiska alternativ har utraderats eller nyliberaliserats. Den kan driva samhällsutvecklingen i rätt riktning. Ett exempel är LO:s uttalade jämställdhetsstrategi, som inte bara handlar om rättvisa utan minst lika mycket om att påverka hela lönebildningen genom att lyfta fram och driva upp lägstalönerna. Där blir feminismen starkt operativ.

Vidare är hon som polemiker alltför snabb med att moralisera över dem som har ryckts med av de senaste sextio årens genomgripande samhälls- och mentalitetsförändringar i västerlandet. Det är faktiskt inte bara en chimär att nutidsmänniskan först fostras till individ och sen kanske utifrån det kan anta ett klassmedvetande! Utan det är grundvillkoret. Och just därför är jag Tunbjer Retzlaff mycket tacksam för att hon blottlägger den underförstådda medelklassnormen i den feministiska populismen. Vilket inte hindrar att populismen är taktiskt och politiskt viktig. Att uppleva sig förfördelad ger politisk energi – det gäller sen att utnyttja den på bästa sätt.

Men min starkaste invändning mot boken är att Tunbjer Retzlaff så intensivt blundar för frågor kring etnicitet och ras, som sannerligen hör till diskussionens kärna. Systematiskt underordnas idag stora delar av befolkningen på grundval av namn, utseende och härkomst, förvisas till okvalificerade arbetsuppgifter innanför och utanför den officiella arbetsmarknaden. Livschanser, förkovran och möjlighet till representation lider grava underskott. Och det är härvidlag den individbaserade feminismen kan spela en stor roll som bundsförvant och föredöme, och som grundval för upprättandet av en klassidentitet.

Det ska förtydligas att jag ser inte feminismen som en ideologi, utan som en pågående händelse som förändrar historien. Slutpunkten är inte den individuella framgången, utan att befrielsen ska fortsätta, och omfatta allt fler system av nedvärdering och underordning. Samtidigt som det idag är ofrånkomligt att politiken går via individer, inte via partier. Också engagemanget bottnar i historiskt formade personlighetsstrukturer, som det gäller att ha för ögonen om vi vill maximera deras verkningskraft i hållbar, emancipatorisk riktning, för så många som möjligt.

Ordbildning

PrekarerederNog borde den rätta ordformen vara ”prekärer”? En fiffig omanalys, där det fransklatinska suffixet ”-är” lyfts fram och substantiveras. Sen är det en annan, sociologisk–politisk fråga huruvida anställningsförhållandena ska tillåtas överskugga klassanalysen. En skriftställare har delvis samma villkor som en svartbetald städare på tillfälligt visum, men kan nog svårligen övertyga honom om den saken…

Lästid

På landet upptäcker jag att tidningskonsumtionen har ersatts av lästid. Vi har ingen prenumeration längre men köper då och då en dagstidning i stan. Den konkurrerar med andra mediemöjligheter på gott och på ont. Kan bli åsidosatt eller väldigt väl läst, beroende på omständigheterna.

Vad som gått förlorat är förstås flödet. Den kontinuerliga briefingen om vad som hänt och varför. Istället finns tendensen att den som råkat sätta sig in mer i ett ämne berättar för dom andra, och att det blir intressant, minst lika intressant som att läsa en politisk kommentator.

Men det är också en bubbla som spruckit, inte olik Googles beramade personliga bubbla. En dagstidning invaggar en i förståelse. Men livet är obegripligt, och politiken.

Lästid – ”nu ska jag sätta mig in i det här, läsa en bra artikel, kanske kolla lite källor och bakgrund”; ”nu är det dags att repetera Karl Vennbergs tidiga diktsamlingar som står här i Sixtens hyllor”.

Lästiden är ett nu, den händer här.

Polyfon mångfald

Såväl storyn som budskapet var etablerade redan i förhandsreklamen till operan Magnus–Maria, regisserad av Susanne Osten, som i veckan hade premiär i Mariehamn.

Huvudpersonen en åländsk bonddotter, som i början av sjuttonhundratalet åtalades i Stockholm för att hon uppträtt i manskläder och under falsk identitet.

Och att det handlar om könstillhörighet och begär. Om den frihet som frigörs när en själv trots omgivningens fordringar kan definiera vem en är och vad en eftertraktar i livet.

Återstår att göra en halvannan timme lång föreställning av detta. Och det lyckas ensemblen med nästan i varje detalj: djup, engagerad koncentration i ögonblicken, en mångdimensionell och nyckfull palett sceniska uttryck, till och med den minimala rekvisitan får en mångfald roller.

Ett kollektiv av åtta sinsemellan mycket olika kvinnoröster, varav sju har identiska kläder och sminkning, medan åttan större delen av tiden bryter av i spelstil och riktning, går omkring åt andra hållet i byxor och skjorta.

Karólína Eiríksdóttir har specialskrivit musiken, både sångpartierna och ett avslutande instrumentalt stycke för stråkensemble och slagverk. Manus av Ann-Sofie Bárány och librettot av poeten Katarina Gäddnäs. Den viktiga koreografin står Soledad Howe för och Maria Antman scenografin, helt abstrakt gråsvart förutom en stor segelskuta i fonden.

Alla turas om att vara Magnus–Maria och de människor som omger honom/henne. Oavlåtligt gestaltar de kollektivets makt över individen, och i synnerhet de krafter som kommer i omlopp i den stund nån verkligen hävdar sin egenart. Ingen hejd heller på de sceniska uttrycksmöjligheterna och uppfinningsrikedomen.

Sångstämmorna kittlande och expressiva oavsett om det handlar om folkvisa eller mer atonala avsnitt. De individuella sångarprestationerna skräddarsydda till sångarnas röstresurser kan vara både enkelt gripande och spexperimentella.

Men det centrala uttrycket ligger i koreografin, kroppsspråket och ansiktsuttrycken. Dynamiken mellan kollektivet och den individ som bryter sig ut – och därmed blir både bärare av vars och ens längtan efter ett annat liv och en veritabel kroppslig magnet. Det kanske centralaste stycket i pjäsbygget är en lång orgie under ett enormt vitt segeltyg där bara huvudena ibland sticker upp genom gliporna.

Inte som efter Peter Weiss sentens i Marat-pjäsen: “Ingen riktig revolution utan en allmän kopulation”. Snarare en gestaltning av de fantasier Magnus–Maria blir måltavla för när han/hon får anställning som klockare i en landsbygdssocken.

Också på detaljnivå överallt väldig tydlighet. Sångarna kan pausa i ett skulpturalt nolläge eller aktivt delta i handlingen, varvid hållning och ansiktsmimik ofelbart ger besked om riktning och intentioner, samtidigt som kropparna kanske säger nånting helt annat, järnfilspån i det erotiska kraftfältet.

Rekvisitan får stor uttryckskraft mot det svartgrå. Den röda tyllklänningen som Maria avvisar i början växer till en stor symbol alltmer den slits i bitar och sprids. Men den kan även i en scen ange närheten till häxbränningarnas tid. Till slut har alla fått del av den röda färgen, som tecken på att nånting verkligen har förändrats av Magnus–Marias summariska uppdykande. En annan viktig och multifunktionell roll spelas av en lång tross, som till och med kan bli en boxningsring, där äger uppgörelsen mellan skomakaren och klockaren rum.

Ty infallen, avbrotten och anakronismerna är legio. Kontorsstolar kan börja dansa i en actionscen, och har då olika stora röda kryss under sitsen. En scenarbetare kliver upp med iPhone och tar en selfie tillsammans med Magnus–Maria när hon/han står på sin sångarkarriärs höjdpunkt.

Det jag inte riktigt känner mig tillfreds med är den oklara distansen till folklustspelets typgalleri. Nåt slags baksug uppstår när bondlivet, Stockholms undre värld, bondsocknens sociala struktur … gestaltas i form av gubbar, i bemärkelsen karikatyrer.

En av folklustspelets bärande komponenter är ju pilskheten som fundamental mänsklig drivkraft, vid sidan av fåfängan och egennyttan. Och den där mikroantropologin är en vida spridd och stark undertext.

Mycket schvungfullare hade det blivit ifall den erotiska polyfonin fått omfatta även alla bifigurerna. Mamman och pappan på Åland är smärtsamt ambivalenta – men i fortsättningen känns det som om folklustspelstraditionen halvt urlakar mångtydigheten. I synnerhet kyrkans och rättvisans representanter. De står i sin relativa platthet för en abstrakt lagiskhet som inte riktigt griper in i handlingen. Hur mycket innerligare är inte till exempel den långa, göttiga scenen om trolovningens tre olika stadier: “kyssar-smek-hela vägen in”…

Queerevangeliet redovisas programmatiskt från början (och även i ett tämligen lamt slut) men kompliceras efterhand, därför att de kollektiva scenerna grafiskt åskådliggör de krafter som släpps lösa av den enskildes exempel. Och det funkar jättebra. Men kanske finns en ideologisk pyspunka just där stereotyperna, gubbarna, ibland hotar att ta över.

Att handla i enlighet med lagen är den starkaste perversionen av alla. Och aldrig på förhand bestämt vilken relation den personliga frigörelsen kan komma att ta: ett trotsigt nappatag med lagens bokstav eller ett serent oförstående. Uppsättningen och musiken står mestadels för det senare alternativet, men de mer konventionella inslagen nästas inte på riktigt in i den övergripande helheten, och tär därmed på den programmatiska normkritiken.

Kanske en smått futtig invändning till en oupphörligt intressant föreställning – men maktmänniskor är ofta ett problem på scen, därför att makten är en gåta också i verkligheten.

Ungefär på samma sätt som normkritik i andra sammanhang kan bli så självrättfärdigande att den inte tar de konservativa ståndpunkternas bärare på allvar; inte unnar dem deras perversion.

På toppen

Sudokulösandets högsta topp: ser ut över hela landskapet, men hittar inte nån väg ner. Allt omöjligt, varje metod leder till två alternativ som känns lika trovärdiga. Den yttersta åtgärden är ”Ariadnes tråd” – att nånstans välja ett av alternativen och se vart det leder. Men för att hålla allt i huvet måste en då vara väldigt stilla och klar; det är en morgonsysselsättning.

Så händer det! När ögat far över en ruta eller en rad för hundrade gången visar sig en möjlighet att komma vidare, ibland ett ganska enkelt uteslutningsresonemang en varit blind för. Och sen går allt bara med ett huj, även om också nedstigningen kan ta sin tid…

Men just den där tillvaron när precis ingenting funkar, men med den allt starkare upplevelsen av att alla de 81 rutorna hänger ihop i ett mångdimensionellt nät som aldrig kan brista. En underbar stund, informerad av känslan av oändligt med tid, att det kan få ta dagar, minst.

Överhuvudtaget spel, stunden när allt står och väger. Eller ett länge låst läge börjar röra på sig men slutresultatet ännu omöjligt att förutsäga, ytterligt små skillnader kan komma att avgöra. Det är den lyckligaste stunden. All annan logik bara övning eller metodiskt verkställande.

Brecht om regelbundenhet/oregelbundenhet

I sin uppsats från 1939 om lyrik utan rim med oregelbundna rytmer befinner sig Brecht redan på framförandenivån, han uttalar sig inte som författare.

Vad han säger är att prosa kan underordnas en fast jämn takt för att nå fram under svåra mottagningsförhållanden, till exempel en lättstörd radioutsändning.

Takten blir då själva kanalen, som bär fram meningen, och i synnerhet teser och antiteser.

Brecht anger takten med versfötter. Det är opedagogiskt av flera skäl. Mycket bättre med taktstreck motsvarande fjärdedelsnoter:

|Ja, | wenn | die | Kinder | Kinder | blieben, | dann |

Brecht anger också att radbrott innebär cesur. Det är ett oegentligt sätt att säga att det finns en rekommendation att lägga till en tom fjärdedel | | vid radbrott. Ja, snarast att taktbaserade pauser kan sättas in var som helst i texten, varvid ny rad är en tämligen grov notation.

Den typografiska raden är nämligen ingen fast tidsenhet i detta slags dikter. Det viktiga är den jämna lunken, med dess möjligheter till oväntad variation på logisk och lexikalisk nivå: tes–antites–syntes respektive ord som promoveras eller demoteras tack vare sin position.

Lunken är dominant, vilket frigör både framförandets variationsmöjligheter och den tänkta mottagarens uppmärksamhet.

Verfremdung – från talspråkets och det muntliga framförandets konventioner (till exempel det politiska talets kadenser). För att andra slags framhävanden ska bli möjliga.

Lyrik? Ja, det också. Men framför allt en kanal (i Roman Jakobsons bemärkelse, jfr. ”Linguistics and poetics”).

Memoarer

”Jag närmade mig dikten av kallelse, lockelse – men med inställningen att den vore en gåta som skulle besvaras. Sen fann jag att den var ett multidimensionellt objekt, öppet för ömse användningar, kontemplativt, över tid; olika infall. Nu grunnar jag mest över dess oförutsägbara verkningar, inte bara i språket.”

Singularis och pluralis

Intellektuella kan vara partitagande, ja partimedlemmar. Men alltid med en helhetsblick på samhället. En blick som helst ska vara lite skev och ny, föreslå alternativa modeller till dom gamla.

Därför tyckte jag om artikelserien om identitetspolitik i Svenska Dagbladet, inledd och avslutad av Håkan Lindgren. Deltagarna gjorde ett hederligt intellektuellt jobb och kom fram till olika ståndpunkter, som samexisterar. Världen blev tydligare och perspektivrikare.

Men sakfrågan är knivig. Eftersom alla kollektiv idag består av individer med ytterst ont om tid, och därför blir ytterst flyktiga. Dom är inte idéburna eller organisationsbundna längre. Vad blir det då av den politiska slagkraften? Och kontinuiteten?

Jag blev inspirerad till att göra en liten grafik. Ursäkta att jag inte har resurser för att rita rent:

identitetsdiagram

Poängen med bilden tror jag är att det rådande systemet som nedvärderar vissa och normaliserar andra bara kan utmanas av samverkan mellan olika åsidosatta grupper, så att dom känner igen sig i varann. En kollektiv identifikation istället för enstaka krav på rättvisa och upprättelse. (Solidaritet?)

Observera skalan från osynlighet till synlighet. Observera även att klasstillhörighet (inklusive prekariatet) är inritat som en potentiell identitet, inte som en grundval. Det beror delvis på en tolkning, delvis på att perspektivet riktar in sig på medborgerlighet, inte på ekonomi. En annan allvarlig brist är statens frånvaro i bilden. Eller rättare sagt dess gåtfulla närvaro överallt.

TTIP röntgar maktförhållandena

En liten gratisbroschyr, utgiven av vänstertankesmedjan Rosa Luxemburg-Stiftung, ger mycket att fundera på. Den beskriver innehållet i och konsekvenserna av handelsavtalet TTIP. Att den är smått tendentiös, särskilt i tolkningen av USA:s hemliga avsikter, gör ingenting alls. För själva diskussionen av vilka gränser en stat kan sätta upp ger en röntgenbild av politikens och juridikens möjligheter i en tid när det är de internationella företagen som har övertaget.

TTIP är inte bara en valfråga, utan ett flygfoto över hela politiken och de ekonomiska krafter som omger den och definierar dess krympande handlingsmöjligheter. Och antas TTIP på storföretagens villkor, då är det kört. Det är det kanske redan:

When the people of Slovakia voted in a leftist government in 2006 as a response to the unpopular privatization of health care, one of its first moves was to restrict the powers of private insurance firms to extract profits from the public health system. In retaliation, a number of health insurance companies sued the Slovak government for damages, with Dutch firm Achmea eventually seizing €29.5 million in public assets by way of ‘compensation’. In a groundbreaking case filed in 2013, Achmea is now attempting to use the same powers to block the Slovak government from setting up a public insurance scheme that would provide health cover to all the country’s citizens.

Ladda ner John Hilarys pamflett gratis här hos War on Want! Den finns översatt till många språk och borde ges ut även på svenska.