Konstnärernas plats i prekariatet

I början fanns det bara daglönare och arbetsgivare. Sen växte dom fasta anställningarna fram och försågs genom lagstiftning med trygghet och förmåner. Till slut blev den fasta anställningen norm. Nu är samhället på väg mot att allt fler blir daglönare igen, utan trygghet och förmåner, och framför allt inget betalt för annat än ren arbetstid. Varje betald arbetad timme har skyhögt mycket högre produktivitet jämfört med förr på grund av maskiner och ökat tempo. Men den ökade vinsten tillfaller inte dom arbetande eller samhället utan investeras i ekonomisk spekulation. Alltså inte heller i nya arbeten.

Salariatet, det är Guy Standings term för dom som har trygga anställningar med allehanda förmåner. Dom övriga bildar prekariatet, som alltså inte är en homogen samhällsklass utan vars medlemmar har det gemensamt att dom inte tillhör salariatet. Ett akut exempel är hur anställda tvingas bli F-skattare, så att dom bara tar betald för arbetad tid och förväntas på egen hand tillgodose sånt som arbetsredskap, fortbildning och hälsovård, samt lägga undan till pensionen. Journalistförbundets frilansavdelning har en webtjänst ”Frilanssnurran”, som översätter fakturerad timlön till månadslön och vice versa, med allt nödvändigt inräknat. Det går alltså tveklöst att hävda att systemet med F-skatt är till arbetsgivarnas fördel, och får till effekt att skapa nya grupper av daglönare.

Grafiskt kan utvecklingen framställas så här, utan procentsiffror och årtal:

prekariat:salariat

Det vill säga att salariatets andel av arbetskraften når ett maximum nån gång kanske på sjuttitalet, varefter en ändrad politik gör att den börjar sjunka igen. En reaktion på detta är att vilja skapa fler fasta anställningar, vilket dock knappast låter sig göras, eftersom den företagsekonomiska strävan både inom privata företag och offentlig förvaltning, är att minska personalstyrkan genom nedskärningar, outsourcing, underleverantörer och i förlängningen svart arbetskraft. Strävan måste istället vara att förhandlings- och lagstiftningsvägen förbättra dom tillfälliganställdas villkor, som nu varierar oerhört klassmässigt. En expert kan ta ut ett arvode som finansierar rekreation, tjänstebil och avsättning till pensionsfonder, medan den som utför ett okvalificerat arbete lever ur hand i mun och bara kan konkurrera genom att acceptera de arvoden som erbjuds. Prekariatet kan således innehålla höginkomsttagare, vars trygghet garanteras av symboliskt kapital (kontakter, anseende, uppförande).

Men vad är konstnärernas plats i den här uppdelningen, särskilt givet den enorma obalansen mellan förberedelser (lärotid, repetitioner, misslyckanden) och utfört/försålt arbete? Ytterst få tillhör salariatet, och då oftast inte med sin konstnärliga verksamhet, utan genom kringsysslor. Men vilka olika platser kan konstnärerna ha i prekariatet, och vilken roll spelar i Sverige stipendiesystemen?

Intäkter från försäljning är ansenliga bara för en liten elit, ofta sent i karriären – med undantag för musikbranschen som har en väl upparbetad apparat för att bevaka upphovsrätten åt alla. Olika konstarter har vitt skiftande arvoden för beställningsuppdrag: att utföra en skulptur eller skriva en teaterpjäs kan ge riktigt bra med pengar, medan utövande musiker har ett riktigt hundliv. En genial inrättning inom scenkonsten är Teateralliansen, som garanterar kvalificerade yrkesutövare en basinkomst med fortbildning under perioder när det inte finns några jobb; pengarna kommer både från arbetsgivarna (som behöver en arbetskår i trim) och från Arbetsmarknadsverket. På sätt och vis fungerar Författarfondens fördelningar av ersättningen för bibliotekslån likadant; även om det handlar om individuella stipendier som inte tar hänsyn till jobbutbudet så åstadkommer dom en kreativ grundtrygghet. (Den främsta försörjningen är förmodligen brödjobb i andra yrken; men dessa blir som bekant allt färre.)

Men det finns en atavism, som i synnerhet drabbar dom litterära översättarna. Vi är daglönare, men får lön som om vi vore anställda. Arbetsinsatsen beräknas med A-skatt som utgångspunkt, och dom som har egen firma lägger på en procentsats för arbetsgivaravgifter, en för semesterersättning och en för moms. Ingenting för arbetslokal, förbrukningsvaror, fortbildning, rekreation, tjänstebil: det där får tas om hand genom avdrag i deklarationen. Vilket aldrig blir stora summor, eftersom inkomstnivåerna är så låga. Man skulle kunna formulera det som att översättarna får betalt för omkostnader i form av vissa möjligheter till skatteavdrag, medan andra frilansande hantverkare lägger dom omkostnaderna ovanpå priset. Precis samma läge som översättarna har frilansskribenterna, förutom att löneutvecklingen där är negativ, på grund av besparingar inom mediabranschen.

Jag tror att ett utträde ur salariatets former, vars frukter vi ändå bara till dels får njuta, skulle göra översättare och frilansskribenter starkare. Att vi säljer produkter – texter – och inte arbete. Att vi är våra egna arbetsgivare. För paradoxalt nog ger det idag större facklig styrka att fullt ut definiera sig som företagare, bland annat för att undvika förhandlingssituationer som påverkas av sociala relationer och lojaliteter. I förlängningen skulle en kunna tänka sig nåt slags kooperativ eller gille som sköter uppbörd och fortbildning, kanske med statligt eller överstatligt stöd, eftersom översättning eller essäistik förutom att vara en konst och ett yrke också är public service.