Efter en inledande svit dikter som gripande ger bakgrunden till landsflykten övergår Anamarija Todorovs bok Brytningen till att uteslutande handla om språket. Om modersmålet och det nya tungomålet. I en mängd starka liknelser, och med en helt övertygande, nästan suverän behärskning av de svenska idiomen.

En dag stannade jag upp
och hörde ett nytt språk
ljuda inom mig
som en spröd melodi
från en speldosa.

Syntaktiskt och klangligt hittar jag ingenting alls att slå ner på i dessa rader ur dikten ”Mållös”. Tvärtom är de ett exempel på den fullödiga expressivitet som återfinns överallt i boken. Observera den fina användningen av allitterationer på sp-, som är en starkt bidragande orsak till att avslutningen klingar så fint.

Efter enorm möda, fullständig behärskning av skriftspråket, således. Ett liv under en ny måne. Men det finns andra besvärligheter kvar.

En är det nya språkets oförmåga att uttrycka känslor och stämningar som är förknippade med det gamla språket, en erfarenhet som på flera ställen liknas vid att ha brutit upp från en kärleksrelation.

Men saknaden kompenseras delvis av upptäckten av nya ord, som definierar nya erfarenheter, om än kanske inte lika djupa och identitetsskapande. En av de många blixtrande kortdikterna lyder så här:

TROLLSLÄNDA

På genomskinliga cellofanvingar
skiftande i turkos och guld
flyger det nya ordet in i min vokabulär.

Det största och mest bestående traumat är dock att fonetiken inte har hängt med lika bra. En hatkärleksdikt handlar om vokalen /u/. En annan om hur den berusande känslan av språkbehärskning kan punkteras och störta till marken, till exempel på grund av beröm för att en pratar så bra svenska!

Brytningen blir en schibbolet, vilket också är namnet på en av dikterna. ”En skruvmejsel borrar sig in i språkvakternas känsliga öron och fyller deras hjärtan med avsmak.” Det är uppfordrande att läsa boken som helyllesvensk och begrunda sina egna polisiära ingripanden, som tack och lov blir allt färre. För boken är ju inte bara en skildring inifrån, utan också en genomlysning av rikssvensk språkmentalitet och den socialisering den framkallar, också av expressiviteten. I en interiör från en pendeltågsvagn iakttar Anamarija Todorov några nyanlända och konstaterar:

Ogenerat blottar
de tre vise männen
sitt ursprung
med sin bubblande
språkglädje.

Boken innehåller även ett slags mästarprov, där Todorov vecklar ut hela sitt liv över många sidor, med bitter stolthet och hejfrisk humor. Inget mindre än en replik till Sonja Åkessons ”Replik till Ferlingetthi”, med strofer som:

Jag hamnade på välfärdens bakgård
i ett förfallet miljonprogram.
Jag blev besviken.
Sköter jag mig inte
kan jag bli vräkt.
Om jag inte trivs kan jag dra.