Många diktsamlingar är så sparsmakade att dom utstrålar brådska – sen en annan sak att dom kvarvarande dikterna ofta är så rika att dom håller för många timmars (dagar, år) vistelse.

Därför en givande tillflykt att läsa Bo Gustavssons Svarthättan flyger i ensamheten (Podium). Den har ett helt annat tempo, en helt annan utsträckning av de centrala temana, symbolerna och tankefigurerna. Som återkommer gång på gång, oväntat, i nya kombinationer och delvis även med nya innebörder.

Svarthättan till exempel. Både en fågel, en budbärare och ett koncentrat av den pågående kampen mot den den svarta livssorg som vilar bakom allt; och mot vardagens och äktenskapets tristess. Förmodligen också nära förbunden med en annan återkommande, självbespeglande fras: ”det enda arbetet”.

Och just genom att samma fågel figurerar så intermittent och genomgår alla dessa skiftningar vinner den alltmer i självständighet. Balanserar det projekt av reduktion och kalhet som är själva bokens ram. Den är verklig, mitt i tvivlet.

Svarthättan flyger riktning
av separation då jag går

inget ärende. Ett
uppdrag, ett arbete

i den anonyma dagen.

Tvivlet, ja misstänksamheten koncentreras i en annan återkommande formulering med egenartat amputerad klang: ”tröskel av att”, måhända besläktad med Lars Ahlins beskrivning av ”attandet”: ett ”att” utan fortsättning, dock för den skull inte hopplöst, kanske en ren början.

Och i detta seriella skrivsätt blir naturligtvis också ett ord som ”du” ytterst polyfont, ännu mer än i den mystika tradition Bo Gustavssons diktning alltid tillhör: Gud; medmänniskan; den ambivalenta relationen till äktenskapet (”Du kommer in genom dörren / och vi börjar plåga varandra. Det har vi gjort i 39 år”); hänvändelser till diktarkollegor… Den enda som absolut inte tilltalas med ”du” är svarthättan. Nedanför själva duandet växer till slut ett oöverbryggbart avstånd fram, som kanske är bokens egentliga mission. Den valda, fördömda ensamheten. Interpunkterad av svarthättan och andra kontingenta varelser, till hälften symboler, till hälften strandfynd, till hälften språk.

Men ett avsnitt står ut från de andra och påminner om att Gustavsson är lika intressant och driven essäist som poet. Prosatexterna i sviten ”Det andra; det osynliga påståendet” tar upp delvis samma tematik som dikterna, men här i sättning för hel orkester, och med utgångspunkt i en tankeväckande läsning av ett musikstycke av Charles Ives. I den stillhet som framkallats och med den attentiva läsning en hunnit vänja sig vid spelar dessa sidor upp till full storm. En kan återvända till en ännu rikare läsning av dikterna och deras ökenvandriga ramprojekt.