Vi får absolut inte glömma bort litteraturkritikens folkbildande sida, och därmed kritikläsarens uppgift. Redovisade omdömen och värderingsgrunder knutna till personer skapar kontinuitet på lång sikt som läsaren kan följa och till slut även träda i dialog med, ifrågasätta, bli besviken på eller upplyst av när förväntningarna inte infrias.

Kritik på kort sikt inriktar sig på det enskilda verket, den uppträder synkront (i bästa fall och åtminstone förr i tiden) med en mängd andra bedömningar, som del av ett paradigm. Men det är den diakrona gärningen som har en folkbildande inverkan, därför att i den ackumulerade upprepningen kritikerns mer djupliggande bedömningsgrunder framträder, hens ethos, det begär som driver henom in i yrket och sen kan förnyas, utvecklas eller förtvina, övergå till att bli rutin.

Är det ens möjligt att sätta fingret på en dylik stagnation, att ens på ett ungefär peka ut den fas av karriären där principer ersätter begär? Förmodligen inte – det kan precis lika gärna röra sig om din egen stagnation som kritikläsare och att det är dags att dra vidare till andra mästare som ställer annorlunda slags krav på det som dom skriver om. För läroprocessen är oändlig och behöver flera olika slags intryck.

Däremot kan olika kritikers ethos bara med skolastisk ansträngning ställas emot varann i ett paradigm, om de så är samtida. Vars och ens gärning så egenartad att den borde kallas anakron. Kritik så beständig att den bevarar och förmerar sitt värde långt efter att det litterära system den en gång positionerade sig i har gått nedanför horisonten.

Fejderna fejdar bort, men ethoset och begäret lyser kvar.