I skrivandet en strävan mot maximalt uttryck: att i språket komma saken så nära som möjligt; med en naturvetenskaplig metafor kan det kallas för exakthet … även om arbetet snarast handlar om komplexitet.

Men det finns även en annan pol, som kan kallas redaktörspolen. Den har läsaren i åtanke. Den skapar en ordning som maximerar varseblivningen av det en har att säga. Interpunktionen är till exempel en instans som ligger väldigt nära redaktörspolen! Visst finns det en expressiv interpunktion, som hos Emily Dickinson. Men det är inte alls säkert att den når fram. Sånt får redaktören bedöma.

Hur förhåller de två polerna sig i tid, då? Alldeles för lätt att bara tänka sig ett flödesschema: produktion–design; när i själva verket bråket mellan författaren och redaktören pågår hela tiden, exempelvis kring strykningen av ett förklarande adverb (det tillhörde byggnadsställningen och ska tas bort, eftersom det sagda annars överskuggar det osagda, det oblika). Fasthållandet vid ett übersvårt ordval på rätt ställe, eller en barbarism. Förväntningarna på läsaren gagnar framställningen av saken. Den tilltagande skärpningen av komplikationerna. Konsten att sluta i rättan tid.