(Apropå Samhället som dikt från 1966.)

Morfar Emil var med och lade grunden till en arbetarnas tidning i Sundsvall, genom att ge av sin lön som bagare. Det var 1905, han var 17 år och redan övertygad socialist. Det skulle komma ett nytt och bättre samhälle. Och därför fick tidningen ett av de finaste namnen i hela den socialistiska mediarevolutionen: Nya Samhället. Sen förblev Emil prenumerant intill sin död 1979.

Trots att tidningen på femtitalet bytte namn till Dagbladet kallade morfar den aldrig för annat än ”Samhälle” (-t försvinner i slutet på orden i Sundsvall).

Våren 2015 lades Dagbladet ner, efter en lång eländig tillvaro som andratidning ägd av förstatidningen, Sundsvalls tidning – eller rättare sagt av koncernen Mittmedia, en av vars affärsidéer är att exploatera presstödet.

Presstödet går som bekant till ortens andratidning, för att trygga den politiska mångfalden. Stiftarna kunde väl inte ana att marknaden skulle koncentreras till koncerner i takt med tidsandan allteftersom annonsförsäljningen gick ner och blev en allt mindre lönsam affär.

Presstödet borde skrotas och ersättas av en public service-fond som gör det möjligt att ge skribenter och bildmakare hyggligt betalt och drägliga villkor. Det fanns en tid när skribenter kunde leva på att medverka i pressen, och försörja ett helt hushåll. Birger Norman var en av dem.

Han var regelbunden medverkande i Dagbladet Nya Samhället som den fortfarande hette på sextitalet. Dit skickade han sina anteckningar från Stockholms horisont, dit han på fyrtitalet hade flyttat från Ångermanland. 1960 sade han upp sig som redaktör för en folkbildningstidskrift och blev, förutom diktare, fri skribent. Framför allt i Metallarbetaren (numera uppgången i Dagens Arbete), där han medverkade i varje nummer fram till 1986 med sina ”Vinkelskott”, som handlade om allt mellan himmel och jord.

”Allt mellan himmel och jord” är en högst relevant överdrift när det gäller Birger Norman. Han var nämligen en djupt religiös diktare och samhällsiakttagare, även om han aldrig förföll till gudligheter och tomt fromleri. Guds nåd bara fanns där i blicken och i stilen, ja i humorn. Några av styckena i broschyren Samhället som dikt skissar på en sån religiös poetik.

Morfar var däremot övertygad ateist, eftersom han visste att Riket, det skulle vi bygga själva. ”I höjden räddarn vi ej hälsa; ej gudar, furstar stå oss bi.” Och det är högst troligt att han aldrig uppfattade det religiösa hos Norman, eftersom Norman aldrig flaggade med det, och eftersom tilltalet och ståndpunkterna var helt i linje med socialismen, om än sällan med partilinjen och pampväldet.

Men det är lustigt att tänka sig att morfar måste ha läst en massa texter av Birger Norman, eftersom han inte bara betalade prenumerationsavgiften i över sjutti år utan även läste varenda spaltcentimeter. Hemma prenumererade vi på Metallarbetaren fast pappa Gösta var annonsförsäljare med titeln annonschef, mycket tror jag för Birger Normans skull, även om jag själv uppskattade mest Carl-Gustaf Lindstedts sida med roliga historier.

Pappas jobb var alltså att sälja annonser åt den socialdemokratiska andratidningen Dagbladet Nya Samhället. Det var aldrig lätt. Sundsvalls Tidning hade större upplaga och rikare läsekrets. När jag såg P O Enquists pjäs Magisk cirkel, om en man som sålde annonser åt kommunisternas tidning i Danmark, men egentligen var trollkarl och illusionist, då tänkte jag på pappa, som gick bort 1980.

Gösta var även kåsör i Dagbladet; på slutet skrev han varje vardag och lördag. Det var det bästa han visste och därför blev alla barnen skrivande personer, och det där fortsätter i nästa generation. Han var inspirerad av Birger Norman, för att använda en litteraturvetenskaplig term, och de hade en respektfull kontakt. Dessutom hade de en gemensam vän i Ivar Berg, geniet som blev arbetsförmedlingschef i Sollefteå. Dock har jag aldrig träffat Birger; det skulle jag nog ha kommit ihåg.

Och brorsan blev chefredaktör på Dagbladet 26 år gammal, och fortsatte sen vidare till Länstidningen i Östersund. Ingen vet förmodligen mer än han om hur Socialdemokraterna schabblade bort sitt tidningsinnehav genom att slå samman alla lokala tidningar till A-pressen och göra riktiga blåidioter till bolagschefer. I backspegeln ser det hela ut som en förövning till nyliberalismen.

Birger Norman är en produkt av arbetarrörelsens bildningsbygge, trots att han aldrig förhöll sig lojal utan snarare liksom många andra blev intellektuell i Bourdieus bemärkelse: använde sin position och sin konst för att säga obekväma sanningar och brännmärka rörelsens misstag, på alla nivåer i hierarkierna. Det är också en sån hållning som genomsyrar broschyren Samhället som dikt.

Arbetarrörelsen inte bara startade tidningar och gjorde dem till en plattform för radikal debatt (sedermera även för kampen mot kommunisterna). Minst lika viktigt var folkbildningsarbetet. När ABF grundades 1912 på Rickard Sandlers initiativ var målet att individens frigörelse genom kunskap skulle förändra hela samhället, och inte minst viktigt var att denna bildning skulle äga rum kollektivt: i studiecirkelform och genom att erbjuda färdiga strukturer för föreningsstadgar, samlingslokaler och distribution av kunskap (och förhållningssätt till kunskapen) i en mångfald av tryckta medier, på förlag och tryckerier som arbetarrörelsen själva ägde. Detta var en grogrund för Birger Norman, och förblev det rum i vilket han talade med låg stämma, nära, jämlik fastän nyfiken och beläst. Han är en av dem som förkroppsligar den intellektuella arbetaren, även om hans karriär som kroppsarbetare inte var särskilt lång. Kanske kan man säga att han använde skrivandet för att hålla sig kvar vid sitt ursprung, i synnerhet den ångermanländska industrimiljö som fått så många motiv i hans dikter och böcker.

Den här mycket speciella, salta stilkonsten, där känslor och åsikter ofta bara förblir aningar, som om en var inbegripen i ett samtal med honom och hela tiden trodde sig förståvartåt han ville komma. Ett dialogiskt skrivsätt.

Ett skrivsätt betingat av samförstånd. Jag står på er sida, utstrålar den, även om jag kommit mig upp och flyttat till Stockholm. Jag står på er sida, framför allt mot dem som berusats av den makt det ger att administrera framsteget, ofta i ohelig allians med kapitalisterna. Mig kan ni lita på.

Norman har en överkommaterad kurialstil fyll av sirliga vändningar och ordboksord, som ändå ständigt lyckas formulera direkta sanningar och göra svåra, orädda avvägningar i viktiga frågor, ofta med ett mycket uppfinningsrikt, poetiskt bildspråk och tydliga grovheter. Inte grov i mun, men rå i analysen.

Som en fågel som kan göra flygkonster och jaga effektivt samtidigt. En hel del prål, men i grunden oerhört pragmatisk.

Det måste finnas en alldeles speciell trygghet i att utforma en intellektuell poetik som Samhället som dikt i nådens år 1966 och räkna med att få den utgiven trots att den inte driver ett explicit program: ”ingen testuggare” som Bengt Göransson brukar säga. Broschyren sammanfattas av sitt tilltal, inte av sakinnehållet. Den förkroppsligar ett alternativ, öppet för alla, genom sin blotta, ständigt oavgjorda existens, prosastyckena vars längd inte dikteras av ett spaltformat utan av att en tankegång nått sin mättnadsgrad.

Samtidigt ska folkbildningen inte få hela äran. Sextitalet var en intellektuell och publicistisk blomstringstid. Många var inbjudna att diskutera utformningen av det nya samhället och utforska dess möjligheter, och estetiken hade en central politisk roll i debatten, också när den var som mest esteticerande. Och denna öppenhet kan väl till stor del ledas tillbaka till folkbildningens ena falang som bildade allians med modernismen medan en annan falang höll fast vid de borgerliga bildningsidealen.

Detär väldigt speciellt att se i slutet av Samhället som dikt hur Dramatens uppsättning av Peter Weiss Rannsakningen blir en naturlig utgångspunkt för en diskussion om samhällsmoral som har en nästan profetisk underton i och med att Norman varnar för att samhällets byråkratisering kan fostra nya generationer av skrivbordsmördare. Vad skulle han inte ha haft att säga om champagne- och tårtfester på Migrationsverket. Men det för vår tid avvikande, tyvärr kanske allra mest för Sverige, är att den stora konsten hos Norman ses som inlägg i en samhällsdebatt som angår alla. Konsten är inte inspärrad i ett reservat, vare sig genremässigt eller klassmässigt. När han skriver om Weiss är det riktat till alla, just därför att det är viktigt.

Ordet samhälle. Egentligen avser det en diskussion om hur vi ska leva tillsammans, inte en massa myndigheter och procedurer. Själva ordet samhälle är agonistiskt.

Ett av de bärande temana i Samhället som dikt är kritiken av centraliseringen och den likriktning och ansvarslöshet den för med sig. Migrationen till storstäderna, Norman ställer uppslitande erfarenheter mot demografisk rappakalja. Men en anar också (ännu mer i boken han skrev tillsammans med Stig Sjödin, Syneförrättning i folkhemmet) en skarp opposition i realtid mot vad Irene Wennemo utpekar som en av de viktigaste pusselbitarna i förståelsen av välfärdssamhällets urholkning: kommunsammanslagningarna och inskränkningarna i det kommunala beslutsfattandet till förmån för centrala myndigheter utan närkontakt med verkligheten.

Två parallella processer i sextitalets Sverige: den individuella frigörelsen bortom allt som varit tänkbart; och strukturomvandlingen, som brutalt reducerar människor till siffror, politik till statistik. Med lukten från Tredje riket fortfarande hängande i luften.

Men ett annat och minst lika intressant tema i broschyren är den språkliga misstänksamheten. Tumregeln att det ljugs i huvudsatserna men att sanningen framkommer i bisatserna är en anmärkningsvärd kritisk strategi – även om den nog ska uppfattas mer bildligt än konkret. Jag känner ett starkt släktskap, som inte behöver vara en slump, med Roland Barthes teoretiska modell bakom de Kritiska essäer som skrevs på femtiotalet och utgavs i bokform med dundrande succé på sextitalet. Åtskillnaden mellan denotation och konnotation, mellan påstående och ideologi.

En annan typisk sextitalsreferens återfinns i slutet av stycke 35. (Norman har en nästan maniererad teknik att ge styckena ett korthugget coda som öppnar mot nya reflexioner.) Som final på ett resonemang som börjar i teologin och slutar i en hyllning till konsten som överlägsen kunskapsform står det: ”Mediet är problemet.” Därmed åberopas Marshall McLuhans cybernetikinfluerade teorier om hur kommunikationens materiella grundvalar förändrar dess innehåll, en tanke som har blivit bestående men som också passade sextitalets uppfinningslusta och experimentrikedom som hand i handske. Men Norman vänder på resonemanget. Hans program är nämligen nånting helt annat än att låta konsten dikteras av den tekniska utvecklingen. Och mot datamaskinskrivna dikter är han nog så sardonisk. Vad han vill se är en utvidgning av det konstnärliga fältets material och motiv, i demokratins namn.

Ett mycket intressant stycke är nummer 6, som polemiserar mot en tidig skrift om konsten i socialismens tjänst: dels genom att associera retoriken med Moskvarättegångarna; dels genom att proklamera en explicit kulturpolitik byggd på diktens egenart: den kräver frihet, inte diktat. ”Ett trångmål, som måste artikuleras.” Celan hade inte kunnat sagt det bättre.

Men ännu starkare är de estetiska teman som hör till vad som i Sverige kallas ”arbetarlitteratur” men också till en större internationell rörelse som kan kallas ”subalternlitteratur” och även inbegriper det feministiska och det postkoloniala och vithetskritiken. Nämligen att estetiken definierar vad som är möjligt att skriva om, och hur, och att därför introduktionen av nya motiv och språk förändrar de estetiska formerna och därmed även det allmänna medvetandet. Ta den här sarkasmen i stycke 14, som behandlar den eliotska allusionstekniken: ”Men dra inte in samhällsdetaljen i det litterära allusionsmaterialet. Det är bortkastat.” Det första en lägger märke till är förtroligheten, som gör att detta straffsparkslikt går hem som ironi och tolkas som sin motsats. Men polemiken är intressantare än så. Den beskriver ett paradigmskifte där litteraturen hittills har hållit sig med ett slags mytologi som det är okej att hänvisa till; men nu står den i begrepp att öppna sina portar för verkligheten och därmed förändras i grunden.

Överlag är det en fruktbar paradox inom moderniteten att verkligheten dels betraktas som en frukt av vetenskapens rön (och allt annat är ”vidskepelse”), medan en annan strömning betraktar verkligheten som det som inte kan tänkas, som bortträngts från verkligheten: det omedvetna, det heliga. ”Upplysningens dialektik” mellan förnuft och förnuftskritik, mellan axiomatiskt och kritiskt förnuft, mellan förvaltning och framtid.

I styckena 3–5 utreds den distinktion som ligger till grund för broschyrens titel. Först slås fast att samhälle och dikt inte bör skiljas åt. Sen påpekar Norman att samhället kan läsas som poesi, och att den bedömningen gör det lättare att skilja organisation från vision, vana från vilja: att våga se vad som gått fel, stadsplanering som blivit pekoral. Sen kommer det högintressanta stycke 5, som kanske är hela bokens mest egenartade, därför att det åberopar ett gränsöverskridande av närmast mystisk art.

”Samhället äger symbolvärde.” 

Men det handlar inte om nåt slags nationalism i stil med den tänkvärda socialstatsnostalgi som Göran Rosenberg föreslår som moteld mot nyfascismen. Poängen är att nånting annat till slut alltid bryter igenom ett samhälles självförståelse, till exempel när nån ska göra ett reportage och är någorlunda känslig och oförstörd. 

”Till slut finns en utsatthet, där dikt och samhälle inte kan skiljas. Delaktigheten är en och odelbar.” 

Med andra ord att både samhälle och dikt definieras av en ovetbar punkt, ett ingenmansland utanför sig själva. Som exempel åberopas Bengt Nerman och i synnerhet hur hans kamp för det utstöttas upprättelse i och genom språket genast har vantolkats som ”nyenkelhet” i bemärkelsen ”dikt om triviala ting”.

I slutet av stycke 5 växlar så Norman överraskande in på ett dissidentspår. 

”Den som upplevt samhället som dikt” blir själv ”den verkligt utstötte”

Och det rör sig om

”sensibilitet nog att erfara den konkreta samhällsdetaljen som flerskiktad och gåtfull”

Även om tolkningen sker i esteticerande termer och kallas ”sensibilitet” så är det svårt att låta bli att associera till en annan samtida tänkare, som kom att bli översatt först flera år senare. För Louis Althusser var Freuds begrepp ”överdeterminering” avgörande och befriande. Det gav honom möjlighet att förstå att ett samhällsfenomen likaväl som ett psykiskt innehåll kan ledas tillbaka till flera samtidigt verkande orsaker. Psyket har flera dimensioner, varav vissa är medvetna eller förmedvetna försvar och andra har formen av omedvetna önskningar eller bortträngningar. Flera slags logik kan också samexistera innanför och utanför den överenskomna verkligheten, och Norman gör mitt i all sin blida ödmjukhet anspråk på en sån position, för övrigt inte alls obesläktad med Lars Ahlins ”tvesynthet” efter mötet med materiens brutalitet i samband med den mystiska ungdomsupplevelsen ”in på benet”.

Det går att förklara det unika tilltalet i Samhället som dikt med tidsandan och med Normans förankring i folkbildningen. Det är två av dimensionerna. En ytterligare, som han ofta åberopar, är att diktens hantverk gör en känsligare, ja förmögen att förstå till exempel samhället bättre än samhällsingenjörerna, samt att den kunskapen kan omsättas i kommunikation med vanligt folk och på så vis få politisk inverkan. Men det finns alltså också en dimension av totalt utanförskap, som kan härledas till Normans bekända gudstro och till den allmänt utbredda mystika diskursen under efterkrigsåren, också i Sverige. Men det är en religion som vill bort från all metafysik. Norman åberopar Anders Nygrens beskrivning av agape och Bonhœffers teologi, ”en kristendom avskalad allt utom inkarnationen”, och som därför verkar i världen, i samhället, i kampen om vad samhället ska vara för nånting, vad och vilka som egentligen hör dit.

Det enda som egentligen känns nattståndet i Samhället som dikt är de satiriska dialogerna mellan olika personer som tilltalar varann med yrkestitel och pratar affekterat. Det är som att återuppleva gamla revynummer. Satiren är given och det känns förestavat på vilken sida åhöraren ska stå. Ändå har de mening och inte bara som tidsdokument. De återspeglar den ram som Norman och i allmänhet sextiotalets politiska och estetiska revolution hade att verka i. En av de stora landvinningar som skett och som vi har att tacka dessa pionjärer för är ju att det officiella Sverige inte längre pratar tvärtomspråket, eller åtminstone inte ett tvärtomspråk som har absolut hegemoni och därför får stå emotsagt.

Jag hade tänkt säga nånting om broschyrens aktualitet men det behövs inte. Den dök upp av en slump medan jag forskade i sextitalets språksyn på Nobelbiblioteket och kändes omgående samtidsrelevant ifråga om en massa pågående debatter om estetik, ideologi, pedagogik och media. Jag visade upp stycke 13 på Facebook och anordnade en gissningstävling. Den ledde till många goda försök men jag blev till slut tvungen att avslöja svaret. Till slut skrev jag det här, till ambivalensens lov, som en påminnelse om den konkreta samhällsdetaljens mångtydighet.

1 augusti 2015