Intellektuella kan vara partitagande, ja partimedlemmar. Men alltid med en helhetsblick på samhället. En blick som helst ska vara lite skev och ny, föreslå alternativa modeller till dom gamla.

Därför tyckte jag om artikelserien om identitetspolitik i Svenska Dagbladet, inledd och avslutad av Håkan Lindgren. Deltagarna gjorde ett hederligt intellektuellt jobb och kom fram till olika ståndpunkter, som samexisterar. Världen blev tydligare och perspektivrikare.

Men sakfrågan är knivig. Eftersom alla kollektiv idag består av individer med ytterst ont om tid, och därför blir ytterst flyktiga. Dom är inte idéburna eller organisationsbundna längre. Vad blir det då av den politiska slagkraften? Och kontinuiteten?

Jag blev inspirerad till att göra en liten grafik. Ursäkta att jag inte har resurser för att rita rent:

Poängen med bilden tror jag är att det rådande systemet som nedvärderar vissa och normaliserar andra bara kan utmanas av samverkan mellan olika åsidosatta grupper, så att dom känner igen sig i varann. En kollektiv identifikation istället för enstaka krav på rättvisa och upprättelse. (Solidaritet?)

Observera skalan från osynlighet till synlighet. Observera även att klasstillhörighet (inklusive prekariatet) är inritat som en potentiell identitet, inte som en grundval. Det beror delvis på en tolkning, delvis på att perspektivet riktar in sig på medborgerlighet, inte på ekonomi. En annan allvarlig brist är statens frånvaro i bilden. Eller rättare sagt dess gåtfulla närvaro överallt.