Brecht om regelbundenhet/oregelbundenhet

I sin uppsats från 1939 om lyrik utan rim med oregelbundna rytmer befinner sig Brecht redan på framförandenivån, han uttalar sig inte som författare.

Vad han säger är att prosa kan underordnas en fast jämn takt för att nå fram under svåra mottagningsförhållanden, till exempel en lättstörd radioutsändning.

Takten blir då själva kanalen, som bär fram meningen, och i synnerhet teser och antiteser.

Brecht anger takten med versfötter. Det är opedagogiskt av flera skäl. Mycket bättre med taktstreck motsvarande fjärdedelsnoter:

|Ja, | wenn | die | Kinder | Kinder | blieben, | dann |

Brecht anger också att radbrott innebär cesur. Det är ett oegentligt sätt att säga att det finns en rekommendation att lägga till en tom fjärdedel | | vid radbrott. Ja, snarast att taktbaserade pauser kan sättas in var som helst i texten, varvid ny rad är en tämligen grov notation.

Den typografiska raden är nämligen ingen fast tidsenhet i detta slags dikter. Det viktiga är den jämna lunken, med dess möjligheter till oväntad variation på logisk och lexikalisk nivå: tes–antites–syntes respektive ord som promoveras eller demoteras tack vare sin position.

Lunken är dominant, vilket frigör både framförandets variationsmöjligheter och den tänkta mottagarens uppmärksamhet.

Verfremdung – från talspråkets och det muntliga framförandets konventioner (till exempel det politiska talets kadenser). För att andra slags framhävanden ska bli möjliga.

Lyrik? Ja, det också. Men framför allt en kanal (i Roman Jakobsons bemärkelse, jfr. ”Linguistics and poetics”).