Sudokulösandets högsta topp: ser ut över hela landskapet, men hittar inte nån väg ner. Allt omöjligt, varje metod leder till två alternativ som känns lika trovärdiga. Den yttersta åtgärden är ”Ariadnes tråd” – att nånstans välja ett av alternativen och se vart det leder. Men för att hålla allt i huvet måste en då vara väldigt stilla och klar; det är en morgonsysselsättning.

Så händer det! När ögat far över en ruta eller en rad för hundrade gången visar sig en möjlighet att komma vidare, ibland ett ganska enkelt uteslutningsresonemang en varit blind för. Och sen går allt bara med ett huj, även om också nedstigningen kan ta sin tid…

Men just den där tillvaron när precis ingenting funkar, men med den allt starkare upplevelsen av att alla de 81 rutorna hänger ihop i ett mångdimensionellt nät som aldrig kan brista. En underbar stund, informerad av känslan av oändligt med tid, att det kan få ta dagar, minst.

Överhuvudtaget spel, stunden när allt står och väger. Eller ett länge låst läge börjar röra på sig men slutresultatet ännu omöjligt att förutsäga, ytterligt små skillnader kan komma att avgöra. Det är den lyckligaste stunden. All annan logik bara övning eller metodiskt verkställande.