Sarkasm, statistik och hemmafruar

Läser med stort intresse Renée Tunbjer Retzlaffs nyutkomna pamflett Feminism uppåt väggarna eller en rak vänster. Hon jobbar som konstnär och familjeterapeut och har lackat till så till den grad på den svenska politiska debattnivån att resultatet blev en bok på knappa hundra sidor. Arx, heter förlaget.

Det är inte feminismen hon angriper – en av hennes utgångspunkter är erfarenheter från det egna engagemanget i sexti- och sjuttitalskvinnorörelsen – utan nedvärderandet av vad den faktiskt har åstadkommit, till förmån för mytbildning kring orättvisorna mellan män och kvinnor.

Att Sverige är nästan jämställt, och att alla statistiska skillnader mellan könen kan förklaras med att Sverige fortfarande och alltmer är ett klassamhälle, där löner och livschanser är ruskigt ojämnt fördelade.

Det är Tunbjer Retzlaffs genomgående poäng. Som samtidigt har en ideologisk dimension. Hon hävdar bestämt att dagens feminism oreflekterat propagerar för en borgerlig livsstil som har den egna karriären i centrum.

Renée Tunbjer Retzlaff argumenterar med en uppiggande blandning av sarkasm, statistik och historieskrivning. Samtidigt som hon har en bestämd analys av de verkliga utnyttjanden som ligger till grund för det svenska samhället: av de politiska problem som istället borde åtgärdas. ”Skeva globala utbytesmodeller och köp av arbetskraft till ersättningar som låser fast den fattige i fattigdom är inte snart historia.”

Historieskrivningen utgår från den klassiska hemmafrun, hennes arbetsinsats, hennes expertis och hennes omyndighet som medborgare. Hemmafrun blir både en jämförelsepunkt för den ofattbara utveckling som ägt rum – och en påminnelse om att det reproduktiva arbetet kvarstår, liksom dess nedvärdering. Tänkvärt är det stickspår som förespråkar en mer mindful attityd till det hushållsarbete som ändå måste utföras, av både kvinnor och män (eller av tjänstefolk).

Sarkasmen riktar sig mot de feministiska samtidsdogmerna, varav många får sig en rejäl törn. Många av dem har t.o.m. upphöjts till kapitelrubriker, som ”Kvinnor har sämre möjligheter än män”, varefter intensiv statistikbaserad eldgivning följer. Varje gång med slutsatsen att grundproblemet är olika arbetens olika status och prissättning; ett konkret förslag är att höja omsorgsarbetenas löner till paritet med medelklassyrkena.

Ändå blir jag inte övertygad av Tunbjer Retzlaff. Jag kvarstår som postmodern feminist, delvis av samma skäl som hon åberopar. Feminismens framgångar är idag det viktigaste emancipatoriska lokomotivet när alla socialistiska alternativ har utraderats eller nyliberaliserats. Den kan driva samhällsutvecklingen i rätt riktning. Ett exempel är LO:s uttalade jämställdhetsstrategi, som inte bara handlar om rättvisa utan minst lika mycket om att påverka hela lönebildningen genom att lyfta fram och driva upp lägstalönerna. Där blir feminismen starkt operativ.

Vidare är hon som polemiker alltför snabb med att moralisera över dem som har ryckts med av de senaste sextio årens genomgripande samhälls- och mentalitetsförändringar i västerlandet. Det är faktiskt inte bara en chimär att nutidsmänniskan först fostras till individ och sen kanske utifrån det kan anta ett klassmedvetande! Utan det är grundvillkoret. Och just därför är jag Tunbjer Retzlaff mycket tacksam för att hon blottlägger den underförstådda medelklassnormen i den feministiska populismen. Vilket inte hindrar att populismen är taktiskt och politiskt viktig. Att uppleva sig förfördelad ger politisk energi – det gäller sen att utnyttja den på bästa sätt.

Men min starkaste invändning mot boken är att Tunbjer Retzlaff så intensivt blundar för frågor kring etnicitet och ras, som sannerligen hör till diskussionens kärna. Systematiskt underordnas idag stora delar av befolkningen på grundval av namn, utseende och härkomst, förvisas till okvalificerade arbetsuppgifter innanför och utanför den officiella arbetsmarknaden. Livschanser, förkovran och möjlighet till representation lider grava underskott. Och det är härvidlag den individbaserade feminismen kan spela en stor roll som bundsförvant och föredöme, och som grundval för upprättandet av en klassidentitet.

Det ska förtydligas att jag ser inte feminismen som en ideologi, utan som en pågående händelse som förändrar historien. Slutpunkten är inte den individuella framgången, utan att befrielsen ska fortsätta, och omfatta allt fler system av nedvärdering och underordning. Samtidigt som det idag är ofrånkomligt att politiken går via individer, inte via partier. Också engagemanget bottnar i historiskt formade personlighetsstrukturer, som det gäller att ha för ögonen om vi vill maximera deras verkningskraft i hållbar, emancipatorisk riktning, för så många som möjligt.