Filmen Efterskalv har ett mycket stillsamt berättande, förutom några explosiva scener där urladdningarna sker. Kameran kan vila på ett ansikte länge, och dom få klippen inne i sekvenserna bara fördjupar betraktandet.

Däremot överdriver den på andra sätt, som blir meningsfulla. Skärpedjupet är som regel extremt kort: allt utom ansiktet ligger i nästan ruggat ofokus. Och ljudspåret är oerhört påträngande och berättande, närmar sig radioteater.

Dessa två grejer: den korta skärpan och den skärpta hörseln, skapar en värld där alla är inlåsta i sin egen subjektivitet och inte kan nå varann. Också förlåtelser och omfamningar blir riter utan innehåll. För att inte tala om dom officiella personernas taffliga maktlöshet.

Det här är inte en Sverigeskildring, inte än. Det är en glimt av ett samhälle utan nåd där den starke styr, och där förlåtelse inte ens finns på kartan, där försoning handlar om att bekosta reparationen av dom fönsterrutor man krossat i sin nästas hem.

Efterskalv är i Dostojevskijs anda. Det ligger nära till hands att se den slagrörde farfarn som en gud som inte kan ingripa. Hans blickar – och mopedtjejens självklara värme – är det enda som visar på ett alternativ. Och vissa panoramascener – bredscreenformatet används genomgående utmärkt – som visar människornas litenhet i landskapet, solblänket i en mopedframgaffel.

Jag såg den ensam i en salong för 150 personer. Jag hoppas den får sina guldbaggar, så att vi blir fler som ser den.