Elfriede Jelineks Nobelpris måste vara ett av dom mest välmotiverade nånsin. Hennes språkarbete kärnspränger samhället och identifikationerna. Den nya pjäsen utifrån Schuberts sångcykel Winterreise handlar om hur tiden idag har upphört och ersatts av självbespegling. Bara ögonblicket finns kvar. Men också ett påträngande sorgmod.

Natalie Sundelin i en av många roller. Foto: David Skoog.

Föreställningen på Helsingborgs Stadsteater i regi av Melanie Mederlind och superb översättning av Maria Tellander blixtrar i stroboskoptempo, samtidigt som varje scen är så lång och repetitiv att den svämmar över. Skådespelarna använder sina resurser och brister till maximum i ett otal roller och sångnummer, samtidigt som pianisten i frack vid flygeln håller samman världen oklanderligt.

Samtidigt har alltsammans en köl och en riktning. Det börjar med en föreläsning i Lederhosen om Heideggers tidsbegrepp och slutar i mimande till discotechno innan slutsången ”Leiermann” sjungs av Döden. Men däremellan några verkligt smärtsamma passager, i synnerhet berättelsen om den galne fadern, för säkerhets skull spelad av tre herrar i tvångströja: hans tvivel på att han överhuvudtaget existerar, och hustruns och dotterns lidande. En svart ytterlighet, som kompar alla ytligheterna.