Jag kan inte sluta tänka på nationalstaten som en maskin för omfördelning av resurser och livschanser. Och på hur nyliberalismen har mixtrat med den där maskinen så att den går i fel riktning och till slut monterar ner sig själv. Så att det uppstår ett läge där dom rena skurkarna har makten oinskränkt. Jag har försökt sluta tänka i dom banorna därför att det verkar så hopplöst. Att ha vuxit upp med välfärdssamhället som måttstock och solidaritet som slagord och så funkar det plötsligt inte. Och tänkandet kommer istället, och känns ibland mest som en klåda.