Tydligen har jag gåvan att prata utan manus (men oftast efter rejäla förberedelser) och kunna nå fram till folk. Ingen kan vara mer förvånad över det än jag själv! Hela ungdomen var en frustration över att inte kunna klä tankarna i ord; jag kände mig stum.

Vändpunkten var nog Lacanläsningen. En insikt om att subjektet är diskursivt och inte ursprungligt. En artefakt, som blir till i samspel med dom konkreta andra.

Jag är den jag gör mig till.

Och i det görandet.

I det görandet kan den inre logiken gestaltas. Översättas till situationen. Allt skickligare.

Friheten i handhavandet av fakta och former. Utan premeditation. Inget subjekt, bara språk.