För att inte ideal som rättvisa och frihet ska stanna vid abstraktioner behöver politiken litteraturen. Det dunkel den sprider visar upp vars och ens unika outgrundlighet och gör det möjligt att diskutera hur vi ska leva tillsammans i ett samhälle, med olikheterna bevarade.

Men litteraturen behöver i sin tur en materiell bas i form av försörjningsmöjligheter, distribution och inte minst en fungerande kritik som lyfter fram just det här olikhetsarbetet och gör det möjligt att omsätta i politik.

Det borde således vara politikens uppgift att hålla sig själv vid liv genom att hålla litteraturen levande och angelägen.

Detta kulturpolitiska kretslopp tecknar författaren Ulf Eriksson i en liten broschyressä med titeln Demokratins röst. Om litteraturens utopiska verkan, utgiven hos bokförlaget Edda.

Eller rättare sagt är detta en av de linjer som går att dra ut ur Erikssons täta och lärda resonemang, som åberopar många av samtidens viktigaste författare. Han skriver nämligen som han lär. Associativt. Med skarpa, uppfordrande formuleringar. Dunkelt.

Just upphöjandet av dunkelheten till en dygd är en av de poänger som borde få allra mest genomslag. Eftersom motståndaren i Erikssons framställning framför allt är den allt uppslukande klarheten, beräkningsbarheten som reducerar allt till siffror utan individualitet eller abstraktioner utan kött, så är det en central poäng att litteraturen förmedlar det som undandrar sig jämförelse och därmed ger den aktive läsaren en etisk stöt, beträffande sin egen och andras fundamentala egenart.

En perspektivchock som gör det möjligt att vilja kunna leva tillsammans i olikhet.

Litteratur. Det låter begränsat, specialiserat. Men kalla det nödvändigheten av en autonom zon mellan abstraktionerna (informationssamhället, slagorden, beräknifieringen av allt) och dom levda, ofta misskända liven.

Offentlighet, kallar Eriksson gärna den här zonen (och han använder inte ordet ”zon” – det är en ofrånkomlig konsekvens av att återberätta andras essäer att metaforiken blandas). Ordet är en rimlig beskrivning av målet för dom kulturpolitiska åtgärder som behövs för att komma över den nuvarande stagnationen. Men som beskrivning av själva olikhetsarbetet tycker jag att de tre första bokstäverna bör framhävas tydligare. Dom bildar ett engelskt ord som är motsatsen till ON. Och vi kan inte vara på hela tiden. Medan vi är PÅ är vi inte oss själva, och inte alla andra heller.

Jag är ju vän med Ulf, och känner igen samtalet. Men jag kan inte låta bli att fascineras av hur det finmaskiga skrivsättet skapar detaljer och sammanhang som bara den litterära texten är förmögen att åstadkomma. Och det är därför vi måste bevara den. Genom att skriva vidare. Inte bara på våra egna projekt utan även på vad andra skriver/skrivit. Idag och i det förflutna. Det är där utopin börjar. I att vidareskrivandet fortsätter. Over and off.