Jag kan uppskatta idrotten: den långvariga övningens och obestämda väntans möte med tillfälligheterna, över ribban, skruvad upp i krysset som en bild av viljan.

Men har för långsam sinnesuppfattning för att förstå vad som egentligen händer. Behöver repriser och förklaringar, gärna med inslag av mekanik och kaosforskning.

För vetenskapen kan inte förklara vad som har hänt eller ska hända, bara hjälpa oss att förstå hur.

Jag kan också varmt uppskatta massuppslutningen kring ett lag eller juniorernas hängivna identifikation med en Mästare långt bort – där sker en fjärröverföring av kraft!

Energin växer (ja uppstår) genom att samlas i en riktning.

Det är en vacker och stabil satsning att en så rätt stor del av stats- och kommunbudgeten fortfarande används till moderna byggnader och personal med olika slags viktiga kunskaper för att hjälpa vanligt folk att hålla igång eller satsa på att slå personliga rekord. Det viktiga där är att alla har råd att delta, så att det inte uppstår ett mönster av utslagning. Men alltmer glunkas det att dom konkurrerar med affärsföretagen och ska bort.

Det är sin tid en ska satsa, inte sina pengar.

Men jag står inte ut när evenemanget blir huvudsaken, när inramningen tar över, när alltsammans träder in i ett underhållningsmodus och ställer prestationen i skuggan av den individuella narcissismens ögonblick.

Segern som ett värn mot besvikelsen, inte som frukten av ett långdraget förberedelsearbete, inte som blixtnedslag med gudarna själva bland allmänheten uppe på ståplatsläktaren.

Målet kommer till dig; precis som den rätta formuleringen, den goda idén, den oväntade enkla lösningen.