Riksdagsbudgeten och många andra trigger-happy nedprioriteringar på kommunal nivå exemplifierar ett väldigt speciellt förhållande till detta med att ha makt.

Utan förhandlingar eller debatt (och utan ansvar för genomförandet och konsekvenserna) avskaffar beslutsfattarna sånt som dom inte tycker om genom att minska eller helt dra in finansieringen.

Att ha makt är alltså att få bestämma. Ungefär som en gammeldags kung. Nyckfullt.

Tillvägagångssättet kan kallas demokratiskt eftersom det bedöms följa reglerna. Samtidigt är själva självsvåldigheten djupt antidemokratisk, eftersom alla andra komponenter i den demokratiska processen har satts ur spel, och folkviljan lämnats obeaktad (hur många är mot jämställdhet och miljövård, räck upp handen).

Bara själva härskandet blir därmed kvar.

Att visa vem det är som bestämmer.

Dom leker politiker. Och leken blir verklighet, med blixtens hastighet.

Hade det varit ett grupparbete i samhällskunskap skulle dom ha fått IG därför att dom struntat i hela den politiska och parlamentariska processen och förvaltningsstrukturen.

Vilket är illa nog. Men att åtgärderna slår mot dom svagaste och gynnar dom rikaste är ändå värre. Liksom den direkta attacken mot miljösatsningarna.

Hur kan såna ideer uppstå? Av ideologiska skäl? Eller finns det beställningar nånstans ifrån?

Hur som helst ger budgetmakarnas lättsinniga förhållningssätt till detta med att ha makt farhågor om en kommande offensiv på bred front mot jämlikheten, med sikte på avskaffandet av alla andra rättigheter än den att bli rik.

Och skapar därmed en rädsla som också den är förlamande. ”Kanske bäst att bara sitta still.”