Tigern av Gianina Carbunariu är en underbar föreställning som går på turné efter premiär i Stockholm. Bara gott kan sägas om Sophia Jupithers sensitiva iscensättning av det Monty Pythonliknande dramat som rekonstruerar en förrymd tigers sista timmar i frihet i en liten europeisk småstad. Och Inger Johanssons översättning har en motsvarande öronkänslighet.

Senast jag såg nånting av Jupither var det den där Norénpjäsen 3.31.93 med cirka 25 pers på scen i flera timmar och allt gick fram i hifi-kvalité: replikerna, kropparna, traumana.

Och det här är samma handlag. Med förnämliga skådespelare som förmår växla mellan mångdubbla roller som både människa och djur och till och med bil och skolbyggnad.

Men det som stannar kvar bäst i minnet – och det beror väl på tidsandan – är två stycken återkommande svävningar som dyker upp i roll efter roll.

Den ena är oviljan att utsäga ordet “tiger”. Det stannar vid gester, tystnade och intetsägande omskrivningar, och tydliga fysiska motstånd också hos dom som lyckas klämma fram t-ordet. Just därigenom blir tigern en sammanfattning, en vandrande symbol för allt det i samhället som inte låter sig talas om, till exempel etniskt och socialt nedvärderade folkgrupper och tiggare.

Vilket kommunicerar utmärkt väl med den andra svävningen, som handlar om en genomgående vilja att försköna verkligheten och upprätthålla en fasad av nöjdhet och fungerande. Hur saker och ting ter sig är viktigare än hur dom är. Man tänker på positive thinking man tänker på potemkinkulisser man tänker på peptalk. Skådespelarna klyvs inbördes och invärtes av den här dubbelheten och det är både hemskt roligt och fasansfullt.

Och på så vis blir den lilla småstaden en spegling av hela samtidens nedvärdering av sanningen. Dom ljuger inte, men deras primära natur är att släta över och på så vis faktiskt kommunicera vad det är dom för-tiger.