Jag hamnar i en gammal polska, med den nya infallsvinkeln att den är gjord för att dansa till – i förlängningen att många av våra versformer har sina rötter i den folkliga dansen, men att många av dom förbindelserna har skurits av till förmån för stavelseräknande regelbundenhet, med sikte på uppläsning.

Det brinner en eld, den brinner klar, den brinner i tusen kransar.
Det brinner en eld, den brinner klar, den brinner i tusen kransar.

Så vänd dig om, ta mig i famnen en gång och dansa med mig mera.
Så vänd dig om, ta mig i famnen en gång och dansa med mig mera.

Scenen som beskrivs är själva danssituationen; texten utspelas i realtid. Elden är hänryckningen, förstärkt av hyperbolen ”tusen kransar” – kanske en tillnärmelse till den överväldigande kollektiva upplevelsen. Den lilla melodiskiftningen i upprepningen är magisk. Höjningen på sluttonerna blir uttryck för förhöjd livskänsla, kanske elevation.

Dansen som tradition, som kontakt med tidigare generationer på samma plats i årscykeln och livscykeln.

Men det som verkligen fångar mitt intresse är taktbytet och övergången till sextondelar under ”ta mig i famnen en gång”. Det känns (jag kan inte dansa folkdans, jag kan nästan ingenting) som om det motsvaras av en extra sväng eller snurr.

Sången som notation för fötternas rörelser (med utrymme för subtila variationer beroende på vana och inspiration). Texten som förstärkare av själva danssituationen. Eller det uppstår betydelsesamspel mellan olika nivåer, olika register – den betydelseproduktion som Kristeva kallar semiosis.

Och från detta vidare till dom minimala avvikelsernas poetik, till exempel Shakespeares vidunderliga förmåga att låta känslor komma fram när blankversen haltar: känslor som i sin tur ger orden nytt liv och uppväcker deras innebörder och förhistoria.

Replikerna som också innehåller kroppsliga instruktioner och riktningsanvisningar.

Frågan är hur man ska förhålla sig som översättare till dom betydelseskapande avvikelserna. Dom går sällan att direkt överföra. Däremot finns ett övergripande format som påkallar utfyllnader i form av olika slags lakuner och taktbyten. Jag översätter inför uppläsning och vill ge uppläsaren fria händer (fri käft?) att själv stoppa in grejer där dom behövs. Jag har också översatt sånger. Men skulle det gå att översätta med sikte på dans? Som inspiration, kanske som ett samarbetsprojekt.

(Fotnot: Jag har hamnat i den här undersökningen av flera skäl, bland annat via Gunnar D Hanssons hänvisning i förbigående i senaste diktsamlingen till Rickard Steffens avhandling Enstrofig nordisk folklyrik från 1898, som framhåller dansens primat.)