Jag gick till pressvisningen av Marina Abramović på Moderna museet för att beundra men kom ut därifrån, och från presskonferensen, med en sorts obestämd kallelse som inte talar om vad jag ska göra (det är liksom min grej) men manar till efterföljd.

Alltsammans väldigt smart och väldigt fint hantverksmässigt genomfört. Videor installationer och performances dokumenterade eller reproducerade live: alltsammans väldigt till-talande grafiskt, en stannar upp, och sen bara fördjupas av kringfakta och av att bli känslomässigt indragen, vilja ta över borsten som rengör skelettet från jord.

Men föredömet: jag skulle säga helt enkelt att stå upp för sin grej (eller i vissa av fallen sitta ner eller ligga men ändå stå upp i medborgerlig bemärkelse). Presskonferensen hade många berättelser om vistelser i Tibet och hos schamaner och visa mänskor, och resultatet performancets reduktion till att bara vara där, uttrycken sekundära.

Samma utveckling som jag följt i så mycken modernistisk konst men nu liksom fick berättad för mig. Reduktionen till att bara stå där. Utan att redovisningen av världens ambivalenser motsägelser och omöjligheter blir mindre smärtsam för det. Skådespelaren som arbetar bort alla gester till en icke-reaktion. Dansare som står stilla på det stormande havet. Tystnaden mitt i dikten.

I en av utdragslådorna i det underbara arkiv som ingår: anteckningen: MORE AND MORE OF LESS AND LESS.

Ledde mig över till tanken att allting är ett performance men i varierade grad är det en står där, står för det (och i motsats till att ta ställning) och avgörande (rent andligen) omsorgen om det grafiska uttrycket, enkelt eller skitigt men tydligt så att det skapas en virvel och nån annan stannar upp där också. Går i lära liksom, kanske bara en sekund.

Om allting som gör anspråk på en publik är ett performance kanske vi kan bli i stånd att göra bättre till exempel demonstrationer. Vara bättre förberedda. Ta över platsen. Med enkelhet. Världen bidrar med komplikationerna.