Att översätta dikt (och även prosa) innebär att knåpa med vokaler och konsonanter. Och pauser. Så att grejerna hamnar på rätt ställe. För sin egen skull och inbördes. I storformen.

Det är ett slags tonsättararbete. Sen gör uppläsaren ändå som hen vill. Men när jag själv ska läsa upp nån annans text lyssnar jag alltid in tystnaderna; det är Ekelöfs recept i dikten ”Poetik”.

Ännu svårare att tonsätta för sång, med rätt vokaler på rätt ton. Att hålla tungan rätt i mun får en ny innebörd.

I fredags kväll hade min översättning av Gerður Kristnýs Blodhov urpremiär i Karin Rehnqvists tonsättning, med Lena Willemark på sång. Samma eftermiddag deltog jag dessutom i ett seminarium om boken på universitetet med Åsa Arping som ordförande och inlägg av Lars Lönnroth och Gunnar D Hansson, med flera.

Lars presenterade ”Skírnismál”, den eddadikt som Blodhov utgår ifrån. Därefter berättade jag om Gerðurs författarskap och om dess plats i två trender på Island: den feministiska återerövringen av historieskrivningen och den generella omtolkningen av nationalmytologin.

Avslutningsvis deltog alla i ett prövande och intressant samtal om vari omtolkningen består, men kanske framför allt om hur det poetiska språket kan ge trovärdighet åt utsagorna. Jag fick tillfälle att beskriva min översättarkonst i detalj.

En av skillnaderna mellan eddadikten och Gerðurs modernistiska version är ju drivkrafterna. Magi står mot psykoanalys, hot om våld mot inlevelse i den kuvades perspektiv. Och det är inte minst översättarens uppgift att skapa trovärdighet. Med vokaler, konsonanter och pauser.

Men också att kognitivt nå fram till en svensk läsares förmodade bakgrundskunskap. Här finns en hel uppsättning strategier. Bland annat en skala från pedagogik till undermedvetna språkmönster. Innehåll vs musik. Där jag alltid sätter musiken först. Som förståelseform.

Men sen var det dags att bänka sig i Stenhammarsalen på Konserthuset för att lyssna till Lena Willemark och Ensemble Recherche från Tyskland, i scenisk regi av Svante Grogarn.

Det är en helt underbar föreställning, där alla kroppens och instrumentens resurser kommer till pass för att skapa känslor och minnen. Ibland övergår tystnaden i butoh-liknande rörelser och utrop.

Men samtidigt känslan av att mitt knåpande har blivit förstått och vidareutvecklat. Att ordmusiken i mina öron och fingrar på scen får nya dimensioner. Men att jag ändå har gjort grundarbetet för en så rik vokal framställning.

Jag tror ju att musiken underligger poesin, och kanske även dansen. Alltså inte de metriska scheman som kan rekonstrueras filologiskt och läras ut med svårighet. Utan melodier, rytmer och rörelser som finns inne i språket och som vi i vår skriftkultur i hög grad har förlorat kontakten med. Medan traditionen är obruten på Island ända ner till järnåldern.

Ja också i prosan hör jag dom här arkaiska rytmerna. Åtminstone hos dom stora berättarna. En annan musik som finns i språket. Och som måste översättas från språk till språk.

Myterna är det nånting liknande med. Dom ligger under, är samma, men också språk- och kulturspecifika, och måste justeras.

Så det är inte långt ifrån att hävda att en översättning (eller vissa typer av översättningar) är ett slags tonsättning. Men saknar resurser för själva framförandet.