Igår blev jag presenterad för Nötväckan, den enda fågeln i Sverige som kan krypa nerfören trädstam. Eller snarare ringla, såg det ut som i kikaren. Den gav mig nya idéer om en pågående undersökning av hur ord inom ett visst erfarenhetsfält migrerar mellan språken och till slut blir så vanliga att ingen utom möjligen poeterna och filosoferna lägger märke till deras ursprung. Senare på kvällen, i samband med min undersökning, fann jag att när Jesus åberopar ordspråket (Lukas 4:23) ”Läkare, bota dig själv”, borde det snarare stå ”hjälp dig själv”, eftersom verbet therapeuo går tillbaka på substantivet therapon, som snarast betyder ”hjälpreda” eller till och med ”slav”. När Platon använder verbet i dialogen Gorgias har Jan Stolpe översatt det med ”behandla”.

Jämförelsen med fåglarna är alltså att språkets subtiliteter låter oss förstå hur olika folk tänkte i andra kulturer om grejer som vi tar för självklara, och på så vis öppna för meditationer över hur vi själva tänker kring ord som ”terapeut”. Hen har ju inte patienter utan klienter. Vad är dom hierarkiska relationerna, i mötet och gentemot arbetskamrater och i institutionerna? Vem är subjekt och vem är objekt? Alla såna frågor blir svårbesvarade och intressanta (och svaren ytterst varierade) just tack vare ingången via språket.