Jan Malmsjö i Krapps sista band på Dramaten. Å ena sidan en fullständigt fascinerande gubbjäkel som lyssnar på en gammal inspelning av hur han själv berättar om den enda gång han nästan var lycklig. Bordet är ett bord, taklampan en ful taklampa, bandspelaren en bandspelare (även om fiktionen bryts på slutet när det märks att ljudet är förinspelat därför att hans fipplande med bandet inte synkar). Å andra sidan en intensiv dramatisk kommunikation där allt pekar fram mot det som ska hända senare. Bananfrossandet inrymmer halkandet på bananskalet om en stund, det halkande som i sin tur både är en mikrosekund som upphäver all godhet och en balansakt där den gnetiga framåtrörelsen ändå segrar. Och alla dessa snavanden på allt som ligger på golvet! Överraskning och behärskning i samma rörelse börjar långt innan den inträffar, samtidigt som å tredje sidan alltsammans stupar brant mot undergången, den växande känslan av att detta är slutsessionen.

Snavandets fenomenologi. En intention kommer på skam i vardagen därför att nånting dyker upp som inte skulle vara där, och det är en signal från hela tillvarons motsträvighet och viljans dubbelhet. Man blir oproportionerligt skitsur! Men på scenen råder protention i lager på lager. (Protention är en term i Husserls tidsfilosofi, som avser dimensionen av det förväntade i vår sinnesuppfattning av tidsflödet.) Teaterögonblicket är alltid förberett, och förbereder i sin tur nya ögonblick — samtidigt som en helt annan rörelse pågår som uppväcker det förflutna (retention) också i lager på lager och samtidigt stakar ut vägen till katastrofen eller räddningen. Det är också därför det är så utmattande att översätta dramatik. Snavandet måste förberedas i språket men det är osäkert var bananskalet kommer att ligga vid själva utförandet. Att skapa ojämnheter. Att förbereda en nedstigning i Hades åt nån annan. Det är som att planera ett statsbesök och ge plats för missöden istället för perfektion! Magnus Hedlunds text är helt enorm därvidlag.

Sen som åskådare att delta i detta. Min sittande förväntan fram mot det där bananskalet. Kroppens respons på fallet som sen aldrig inträffar och (molande) på undergången som överallt väntar.