Superbra samtal igår på Nobelbiblioteket mellan Klas Östergren och Kristian Fredén om den förres Ibsenöversättningar. Om hur Dockhemmet flätats in i hans liv som i en romanintrig – men väldigt mycket konkret om översättning också.

Östergren tänker i energier och riktningar, snarare än att vara ordagrann, och kan backa om en skådespelare inte trivs med formuleringarna. Det där känner jag igen från egna dramaöversättningar, och från flera samtal med Kerstin Gustafsson, som är otroligt fena på att hitta alternativa lösningar på konversationsrepliker.

Energier och riktningar – tanken går också till Janne Anwards sista bok Doing Language, som handlar om hur grammatiken uppstår ur kommunikationen.

Det finns ett kraftspel i själva språket, som kommer till sin rätt på scen. Energier fångas upp och växlar riktning, och översättarn finkalibrerar dom. I bästa fall.

Kanske är det här också orsaken till en annan fråga som diskuterades: att översättningar åldras. Ponera att det som händer är att kontakten mellan språket och det underliggande kraftspelet upphör därför att pragmatiken förändras. På ett plan skilt från betydelse och stilnivåer. Texten har ingen kropp längre, och måste nyöversättas.

Nästa gång, den 20 april, är det Ulrika Wallenström som avslutar Nobelbibliotekets och regionbibliotekets serie om översättning.