En sextionioåring med bar överkropp som genomför en skyddslös tvåtimmars konsert och inte bara registrerar utan även aktivt tar emot publikens kärlek. Samtidigt är han fortfarande en sårbar tonåring. ”Jag fick aldrig körkort till livet” – min absoluta favvo ”Some Weird Sin” framfördes.

Och denna gång med musiker som är alldeles för duktiga. Men det gör ingenting. Josh Hommes tolvsträngade gitarrsolon vackra som soluppgångar.

Det finns en Kristusidentifikation hos Iggy som inte är prål, utan kommer inifrån. Han är den lidande nutidsmänniskan som inte riktigt deltar i sitt eget liv. ”The Passenger”. Kertész.

Samtidigt är konserten en triumf. Över eländet. ”Berlin; Christ. Champagne on ice.”

Ja, över döden. Bowie nämndes inte, men han var där.