Tjuvlyssnandets poetik

Lagercrantzunderstrykning

… han kom aldrig över den kris som år 1918 framkallades när den till synes eviga ram av förställning som han hade vuxit upp inom rasade samman.

Jag köpte klassikern Wittgenstein’s Vienna och råkade få ett exemplar med Olof Lagercrantz understrykningar och kommentarer.

Nu vet jag inte riktigt hur jag ska förhålla mig. Det är inte så lite skämmigt med den här inblicken. Men samtidigt förbålt intressant. Den omnämnda katastrofen är ju genomgående i nittonhundratalets grundvalskris, som jag intresserar mig mycket för. Och Lagercrantz är lite post factum en del av den uppgörelsen. Men jag kan aldrig citera hans understrykning. Den saknar verkshöjd, den saknar intention: det är ännu inte fråga om kritik.

Jag väljer att betrakta fyndet så som jag behandlar tonfall. Ibland händer det att folk omtalar grejer med nånting annat än likgiltighet, och då spetsar jag genast öronen och gör en mental anteckning. I själva verket är det där tjuvlyssnandet till tonfall där känslorna inte riktigt går att dölja en rejält viktig arbetsmetod för mig.

Så det får bli förhållningssättet. Det är som om jag fungit tjuvlyssna till OL som läser upp Janik&Toulmins bok och rösten stockar sig konstigt ibland och jag gör en notering om det. Som sen är till stor hjälp ibland. Och ibland totalt oanvändbar. Till vadå? Till att ringa in … nånting.