På en konferens hamnade jag bredvid en person som också översätter och skriver konstiga essäer. Vi beslöt att byta böcker, och nu är jag både upplivad och känner mig överträffad.

Elisabeth Beanca Halvorsen översätter Elfriede Jelinek, skrev mastersuppsats om henne, men framför allt boken Piker, Wien og Klagesang, utgiven i Gyldendals serie med litterära monografier, Pegasus, år 2010.

Den har ett berättande och ett djup som på många sätt påminner om radio, till exempel Lars Hermanssons filosofiska radioessäer.

Och den är helt vild.

Ramen är ett sökande på alla Wiens caféer efter Elfriede, som aldrig dyker upp; men platserna ger anledning att berätta om den litterära tradition hon verkar i: österrikiska författare mer eller mindre kända utanför Österrike. Författaren besöker också Jelineks trakter på den österrikiska landsbygden och huset där hon mestadels bor.

Kärnan, utspridd genom hela boken, är en teaterpjäs byggd på citat från Jelinek, Ibsen med flera (noga angivna med fotnoter). Storyn är att Nora från Jelineks fortsättning på Ett dockhem – Vad hände efter att Nora hade lämnat sin man eller Samhällets stöttepelare – anordnar en ambulerande självhjälpsstudiecirkel där deltagarna är andra gestalter från Jelineks romaner, och med framstående gästföreläsare: Simone de Beauvoir, Sigrid Undset, Selma Lagerlöf och Doris Lessing, stiliserat tecknade i absurda situationer och fullastade med skarpa originalcitat. Ingeborg Bachmann och Sylvia Plath dyker också upp på slutet. Pjäsen växer till ett ifrågasättande av huruvida kvinnlig frigörelse är möjlig utanför skrivandet, och tendensen är lika pessimistisk som Jelinek själv ofta är.

Men mellan ramberättelsen och teaterpjäsen finns ett saftigt fruktkött av informationstät essäistik, som förmedlar olika aspekter av Jelineks liv och författarskap, inte minst hur pjäserna är skrivna som reaktion på samtidshistoria händelser utan att göra anspråk på att avbilda vad som egentligen hände, och med enormt fria händer till regissören att göra vad hen finner nödvändigt: ta bort, ändra och tillfoga.

Särskilt intressant är berättelsen inifrån en uppsättning i Oslo av Ulrike Maria Stuart, där Halvorsen medverkade både som översättare och regiassistent, och där Melanie Mederlind var helt självsvåldig för att förmedla en bakgrund som är självklar för en tysk publik som minns Rote Armee-Fraktion. Ett slags översättningsarbete med texten som råmaterial (och många av pjäserna publiceras heller aldrig, så att publiken inte ska komma påläst).

Den frihet Jelinek ger dem som sätter upp pjäserna återspeglas också i hennes syn på översättning. För även om Elisabeth Beanca och Elfriede aldrig träffats pågår det en e-mailkorrespondens som citeras i boken, med till exempel detta vackra citat apropå ordlekarna i Ulrike Maria Stuart:

Jeg tillater enhver frihet, som jeg jo også gir regissørene av mine stykker. Jeg vet at det ofte er umulig å oversette ordspill. Derfor uppmuntrer jeg oversettene til å lage ordspill der hvert enkelt språk tillater det, og der det ikke er mulig, bør ordspillene rett og slett utalates. Oversetterne skal bli inspirert til å omgås språket like kreativt som jeg. De er jo medforfattere!

Och grundordet i hela boken är ”kreativt”. Halvorsen har tagit djupa intryck av Jelineks litterära förhållningssätt och kan därför både ge en helhetsbild och våga ge sig ut på okända spår, tack vare att språket är så berättande och levande.

En undersökning som jag uppskattar särskilt, och som dyker upp genom hela boken, är insikterna i hur Jelinek använder sin mediala författarpersona som konstnärligt redskap, både på scen och i tidningsintervjuer — och i Nobelföreläsningen. Ständig förvandling, ständig anpassning till situationen. Men därbakom … en kamp för livet.