Stockholm, en vinterresa

Visst kan en reta upp sig på bristande snöröjning på trottoarer och gångvägar, och bli förtvivlad om en har svårt att gå och/eller skjuter barnvagnar eller rullatorer framför sig; men det är ändå spännande att varje steg måste prövas, med avseende på bärkraft, halkighet, och mer allmänt själva puckligheten hos dom många ställen där det inte skottas utan bara plattas till, med en fullständigt oförutsägbar mikrotopografi som följd.

Det inträder ett helt annat modus. En måste börja tänka med fötterna, och får därmed inte tid att tänka på så mycket annat än just det. Blicken planerar; varje steg utvärderar sig självt. Balansen är aldrig självklar utan måste erövras. Och fallandet anteciperas, förmodligen allra bäst genom att låta sig ramla några gånger till att börja med, i övningssyfte.

Not till min föreläsning

Alla tolkningar är språkliga; att kalla en dans eller en målning för en tolkning är bara en tolkning. Därmed inte sagt att det inte finns språk som inte är tolkande.

Detta är kärnan i Benvenistes distinktion mellan semiologi och semantik. Språket är semiologiskt (bygger på tecken) men det kan användas tolkande, till skillnad från alla andra teckensystem: dessa behöver språket för att bli tolkande.

Här, 1968–69, löper hermeneutiken och språkvetenskapen samman. Och projektet får ingen vidare fortsättning.

Översättningsmetaforer

  1. Berget kan bestigas från olika sidor under alla möjliga väderleksförhållanden; men toppen och utsikten är reserverade för nån annan. Själv befinner du dig plötsligt, hur gick det till, på marknivå igen med en slant på fickan, samt några erfarenheter rikare inför nästa uppdrag, och nästa.
  2. Instrumentmakaren har inga synpunkter på vilka toner som ska spelas. Hen har tagit ansvar för klangen men det är givet att instrumentet måste stämmas om inför varje framförande, beroende på temperatur, luftfuktighet och modetrender. Lyssnaren gör det arbetet, kastas mer eller mindre oförberedd in i orkestern just när konserten sätter igång och har en jädra massa skruvar, knappar och pedaler att hålla reda på, men vet lyckligtvis inte om det själv, utan tror sig slumra i godan ro på fåtöljplats.
  3. Han hade som uppdrag att återberätta andra människors drömmar, utan att ens antydningsvis tolka eller kommentera dessa.
  4. Den åldrade karaktärsskådespelarens ostentativa icke-gester.

Bortloggad

Den underliggande fasan för att plötsligt inte komma ut på nätet eller in på kontot eller finna att ens grejer har blivit totalt raderade utan att lämna ett spår gör sig påmind vid minsta mankemang eller störning.

Det är besläktat med dom allra djupaste existentiella erfarenheterna.

Och samtidigt en ingång till att leva sig in i den alltmer utbreda politiska likgiltigheten och uppgivenheten. Känslan av att inte vara inloggad längre på beslutsfattandet och samhällsutvecklingen ligger till grund för utanförskapet både som hot och som accepterat öde. Främlingskapet i en avancerad högteknologi som är vänlig och uppmuntrande på ytan men i grunden grym och oberäknelig i händerna på en makt som det nästan inte går att föreställa sig hur den verkar eller tänker. Eller var den sitter. Kanske redan i nånting bortanförmänskligt.

 

Pusselbit om -ismer

Det är ett återkommande tema hos mig att underkänna alla ord som slutar på -ism därför att dom avlastar mer än dom förklarar; dom frikänner från ansvar och förenklar.

Ändå är det en chock att upptäcka (hos Braudel) vad alla som har studerat ekonomi och politik på riktigt säkert redan visste. Att Marx aldrig använder ordet ”kapitalism” eftersom det inte var uppfunnet än.

Återigen ett exempel på att -ism skapar en pseudoagens, att det mystifierar och mytologiserar, att det är metafysik.

Hur mycket enklare för tanken att follow the money (follow the value) i stället för att tillskriva dom ett slags subjektivitet (via fala ombud).

Hur mycket lättare att andas utan konspirationsteorier i luften. Inget Imperium. Inget ”Krossa!”. Bara utsugningen och dess skönmålningar.

Lustigt nog liknar den här antitankefiguren min kritik mot Dawkins ”den själviska genen”. På ett strukturellt vis, som jag får förklara en annan gång.

Somt föll på hälleberget

En intressant artikel* i Foreign Affairs (Maj/juni-numret 2016) ger en delförklaring till varför alternativ energiutvinning, -återvinning och -besparing kommer fram så långsamt. Det beror åtminstone i USA på ett systemfel. Tanken är sen mycket länge att statligt finansierad grundforskning ska göra upptäckter som utvecklas till produkter av företagen. Men det gör dom inte. Den enda vägen framåt är därför om staten tar på sig rollen som investerare; föredömet är all vardagsteknologi idag som ju är en biprodukt av kapprustningen, där vapnen och systemen verkligen tilläts utvecklas. I en annan ännu intressantare långartikel** i samma nummer hyllas blandekonomin i USA som en av världshistoriens bästa uppfinningar, jämförbar med när fingrarna fick sin tumme.

Världen är kort sagt rik på bra idéer som aldrig implementeras och på eftersinnande historietolkning som åtminstone inte omedelbart ruckar dom rigida tankemönstren bakom dom politiska besluten eller numera rättare sagt marknadsföringskampanjerna.

* The Clean Energy Solution av Varun Sivaram och Teryn Norris
** Making America Great Again av Jacob S. Hacker och Paul Pierson

Muskelmassa och varaglömska

Hittade en vetenskaplig sajt som hävdade att vildlax och norsk odlad lax är samma sak, eftersom dom innehåller samma näringsämnen. Ett typiskt vetenskapligt förhållningssätt: att bryta ner och inte se helheten, samspelet.

Vildlaxen har varit omkring i världen, varit i rörelse, svultit och frossat och tänkt en massa. Och allt det där sitter i smaken och konsistensen. Den odlade har stillastående fullföljt sitt genetiska tillväxtprogram. Och förmodligen tänkt mycket litet.

Just nu under sommaren är det säsong.

Också för det vilda tänkandet. Det som inte utgår från substanserna utan från öppenheten mot varat.

Marsch

Tiden är inte linjär eller ickelinjär.

Det är vår underkastelse till den som gör den linjär.

Vi går på led (oklart varför och oklart vart) istället för att ströva och plocka.

…o min årtull, jag sliter dig taktfast

”Digitalisering” är ett lika obsolet ord som ”datamaskin”. Visserligen bygger lagring och distribution på binär kod, ”ettor och nollor”; men det är inte det som har skapat en omvälvning jämförbar med den industriella revolutionen. Det är spridningen och uppkopplingen som har förändrat allt i grunden: ekonomin, arbetsdelningen, kunskapen, medborgerligheten. Den underliggande teknologin är intressant och begriplig för ett fåtal och själva ordet ”digital” fördunklar för oss andra vad den nya teknologin har gjort med oss, snarare än att förklara. Allt finns tillgängligt dygnet runt, världen över, utan andra mellanled än en automatiserad uppkoppling. Och det är dom som har makt över spridningen och över vad som finns åtkomligt som har initiativet: i jämförelse med andra och med avseende på styrningen av kapital, arbete och information. ”Digital” skulle kunna vara ett relevant ord i sammanhanget därför att det har med ”finger” att göra och på så vis belyser disproportionen mellan vad som kan utträttas med fingrarna på en pekskärm eller ett tangentbord och dom rörelser av kapital och arbete som därmed sätts igång. Eller att mänsklighetens samlade vetande och skapande snart ligger bara ”ett par klick bort”. Digitalisering handlar om en ny form av härskande vars system och möjligheter vi alla ännu bara är i färd med att lära oss, samtidigt som mycket av det vanliga livet försiggår som vanligt, om än uppkopplat mot omvärlden på annorlunda sätt. Dom nya maktförhållandena måste granskas ur ett maktperspektiv. Deras teknologiska grundval är en bisak i jämförelse med under vilka nya former vi människor samverkar med varann – och att spelreglerna har ritats om.

Ord jag hatar (1)

Som översättare avskyr jag ordet råöversättning. För mig existerar inget sånt förstadium, utan besluten börjar formera sig redan jag bara sniffar på boken – ja långt innan, eftersom det finns en massa lösningar som sitter i fingrarna och får tillämpning gång efter gång utan att tanken ens behöver bli inblandad. Däremot är det hemskt att överta nån annans text som har plitats ner ord för ord, eller att måsta läsa en sån halvprodukt som blivit publicerad och försöka rekonstruera vad det kan ha stått i originalet. – det underförstår ju att språket inte skulle vara levande materia. Vilket det alltid är, även om det kan nästan slås ihjäl med olika slag av inkompetens och rädsla.

Omfördelningsmaskinen

Jag kan inte sluta tänka på nationalstaten som en maskin för omfördelning av resurser och livschanser. Och på hur nyliberalismen har mixtrat med den där maskinen så att den går i fel riktning och till slut monterar ner sig själv. Så att det uppstår ett läge där dom rena skurkarna har makten oinskränkt. Jag har försökt sluta tänka i dom banorna därför att det verkar så hopplöst. Att ha vuxit upp med välfärdssamhället som måttstock och solidaritet som slagord och så funkar det plötsligt inte. Och tänkandet kommer istället, och känns ibland mest som en klåda.

Skräckfilmssynopsis

När nästan inga finns kvar som själva upplevde den stora epidemi som dräpte millioner människor börjar symptomen åter visa sig i land efter land, om än i muterad form; och allmänheten och myndigheterna känner inte igen dom, just därför att alla inbillar sig vara immuna och har lärt sig från tidig ålder att den där sjukdomen tillhör det förflutna och nu bara lever kvar som skällsord och ytterligt sällsynt individuell patologi, inte som realitet. Ett brokigt lag av lärda och aktivister griper sig an med att skingra aningslösheten, som ju är själva inkubationshärden, och möter till en början både misstro och våldshot. Men efterhand …

Chi

Det finns energi överallt. Men för att den ska kunna omvandlas till användbar, riktad kraft krävs investeringar i bygge och underhåll och i överföring av kunskap. En kan ställa krav på dom där investeringarna: för egen del; i jämlikhetens namn; med avseende på det biologiska livets överlevnad. Annars blir maskineriet självgående. Det dikterar sin egen logik. Det förslavar oss, om vi så utnämnts till herrar. Det tar vår egen kraft ifrån oss.

Verket fortsätter verka

Konstnären Curt Askers dödsannons i SvD den 5 december innehåller ingen symbol, men väl ett stort tomrum ovanför namnet. Eftersom det är han blir detta både vackert och meningsfullt. En kommentar om obalansen mellan frånvaro och närvaro. Jag träffade honom aldrig men hyrde hans ateljé i andra hand en gång. Det satte spår att sova i ett rum fullt av hängande omöjliga skulpturer.

Ekonomioket

Tanken att det är ekonomin som skapar välståndet genomsyrar hela samhället, och i synnerhet nyhetsrapporteringen. Och den är sann i så måtto att dom rikare blir allt rikare och klassen av låntagare växer. Men den maskerar den pågående utarmningen inom produktionsledet och den alltmer ökande klassen av mänskor som inte alls behövs utan förväntas bara gå och drälla. Tillväxtens baksida, ja dess motor, är utslagning, miljöförstöring och meningslöshet. Men det syns inte i beräkningarna.

Historiefilosofisk anteckning

Efter jämlikheten kommer ett nytt stadium där staten används för att åter skapa skillnader mellan olika slags människor, ofta med användande av våld. En kan också beskriva det som en kamp mellan att utvidga rättvisan till alla eller reservera den för ett utvalt fåtal.

(Utvidgning av G M Tamás resonemang om ”postfascism” efter en helgs Lars Ahlin-seminarier i Sundsvall.)

I skymundan

En driven litterär eller journalistisk stil – en som simulerar enkelhet – kan föra in häpnadsväckande påståenden eller definitioner som om dom vore självklarheter.