Verket fortsätter verka

Konstnären Curt Askers dödsannons i SvD den 5 december innehåller ingen symbol, men väl ett stort tomrum ovanför namnet. Eftersom det är han blir detta både vackert och meningsfullt. En kommentar om obalansen mellan frånvaro och närvaro. Jag träffade honom aldrig men hyrde hans ateljé i andra hand en gång. Det satte spår att sova i ett rum fullt av hängande omöjliga skulpturer.

Ekonomioket

Tanken att det är ekonomin som skapar välståndet genomsyrar hela samhället, och i synnerhet nyhetsrapporteringen. Och den är sann i så måtto att dom rikare blir allt rikare och klassen av låntagare växer. Men den maskerar den pågående utarmningen inom produktionsledet och den alltmer ökande klassen av mänskor som inte alls behövs utan förväntas bara gå och drälla. Tillväxtens baksida, ja dess motor, är utslagning, miljöförstöring och meningslöshet. Men det syns inte i beräkningarna.

Historiefilosofisk anteckning

Efter jämlikheten kommer ett nytt stadium där staten används för att åter skapa skillnader mellan olika slags människor, ofta med användande av våld. En kan också beskriva det som en kamp mellan att utvidga rättvisan till alla eller reservera den för ett utvalt fåtal.

(Utvidgning av G M Tamás resonemang om ”postfascism” efter en helgs Lars Ahlin-seminarier i Sundsvall.)

I skymundan

En driven litterär eller journalistisk stil – en som simulerar enkelhet – kan föra in häpnadsväckande påståenden eller definitioner som om dom vore självklarheter.

Stamning

Skillnaden är primär: [p]—[b]. Sen kan den laddas med vadsomhelst: nutid—dåtid ; shia—sunni ; demokrati—terrorism ; privat—offentligt. Den som råder över tolkningarna har ett propagandaövertag; den som överblickar mångfalden av motsägelsefulla tolkningar av en och samma skillnad har ett kunskapsövertag. Som svårligen låter sig kommuniceras. Den som ser både ideologin och vad ideologin används till är liksom namnlös.

Apostlagärningarna

Tillvaron är full av “tecken och under” och dom allra flesta går oss förbi och dom vi inte uppfattar kan vi inte förklara, ens för oss själva. Kanske antyda, för närstående. Det handlar om att en annan ordning gör sig påmind mitt i den ordning som råkar råda. Tecknen är alltså lika kontingenta som dom oreflekterade försanthållanden som bär upp en kultur eller en gemenskap. Undren upphäver inte naturlagarna utan stannar just vid antydningar om nånting mycket bättre. Glimtar av ett helt annat ljus, men ändå inte utifrånkommande. Signifianter med öppet innehåll, med öppenheten som innehåll.

Osinnlig likhet

Kritik som form, och därför överförbar. Nånting lever inte upp till sina egna premisser. Ingenting lever upp till sina egna premisser. Det finns alltid en diskrepans, och den är intressant, och den behöver inte basuneras ut heller. Franska revolutionen på Haiti ställde frågor om medborgarskap som är för alltid relevanta också i helt andra sammanhang, typ lönekamp eller varför inte romaner med tvetydiga kärleksbudskap som Ahlins Din livsfrukt. Och hela desinformationsflödet förstås. Vilka utesluts ur räkningen?

Ny genre?

Samma tanke dyker upp i två helt olika böcker. Annie Ernaux hyllar Bourdieus La Distinction för dess samhällsanalys, dess revolutionaritet – men också för den litterära stilen som blandar alla möjliga språk och dokument. Och Marshall Berman hyllar formen i Jane Jacobs banbrytande bok om stadsplanering The Death and Life of Great American Cities, han framhåller dess släktskap med den litterära modernismen: särskilt kapitlet som skildrar hennes hemgata under 24 timmar.

Kanske vore det läge för en hylla med böcker som själva konstruerar sin egen form, bortom uppdelningar som skönlitteratur och facklitteratur.

Förmodligen är det dom bästa.

Storhet

Jag kommer aldrig riktigt att förstå hur bra det första trumslaget sex sekunder in i Beach Boys ”Wouldn’t it Be Nice” är. Hal Blaine gör allt rätt, som så ofta under sina 35.000 studioinspelningar. Världen förändras en rejäl bit på en sekund. Men jag kan inte från ljudspåret analysera vad som egentligen händer (eftersom jag inte kan hantverket och aldrig kommer att lära mig det). Storheten är uppenbar, igenkännbar som sån. Ljudbilden är mätbar, kan översättas till grafer. Men endast den praktiska erfarenheten kan närma sig den slutgiltiga förståelsen.

Fast det har nog hänt att jag satt in ett adverb med jämförbar tillfredsställelse. Dock utan anspråk på storhet. Ja just det: identifikationen med studiomusikern är ett viktigt spår i det estetiska funderandet. Kanske en förebild för kritikern och översättaren att ta fasta på. Ja för författaren, konstnären i allmänhet. Som livsideal? 

Efterår

Nu är läge att påminna om att ”höst” betyder ”skörd” och att också ordet ”år” går tillbaka på ”skörd”. Dom gamla blotade til árs ok friðar – för riklig skörd och fred.

Vad har du samlat, hur ska det användas?

Samtidigt innebär hösten uppstart på nya verksamheter och planeringsmoduler. Som inte riktigt känns som sådd utan mer som dikesgrävning.

Kanske en skrivandets Bondepraktika skulle kunna bli en storsäljare?

Tid att så, tid att skörda, tid att åka in till marknaden. Tid att bära stenar, tid att bära tillbaka stenar. (Jfr. Predikaren)

Efter ett konferenciersjobb

Tydligen har jag gåvan att prata utan manus (men oftast efter rejäla förberedelser) och kunna nå fram till folk. Ingen kan vara mer förvånad över det än jag själv! Hela ungdomen var en frustration över att inte kunna klä tankarna i ord; jag kände mig stum.

Vändpunkten var nog Lacanläsningen. En insikt om att subjektet är diskursivt och inte ursprungligt. En artefakt, som blir till i samspel med dom konkreta andra.

Jag är den jag gör mig till.

Och i det görandet.

I det görandet kan den inre logiken gestaltas. Översättas till situationen. Allt skickligare.

Friheten i handhavandet av fakta och former. Utan premeditation. Inget subjekt, bara språk.

Längst in

När jag läser om gamla egna texter kan jag urskilja årsringarna. En hård mörk kärna, i början och i metaforiken, som är själva idén, eller den bild jag gjorde mig av idén, idéer är ju oformliga. Sen en massa slumpvisa tillväxter och skott, informerade av vad som dök upp längs vägen just då. Men ändå relaterade till kärnan, delar av samma omlopp.

Däremot är det svårare att få syn på kärnan i andras texter. En som kunde det var Maurice Blanchot. Han släpper in läsaren i andra författares mörkrum.

Dramaturgi

Det tilltagande bortfallet av valmöjligheter.

Som om ett mörker föll från alla håll över protagonisten.

  • Intrigmässigt
    Symboliskt
    Utifrån
    Inifrån

Slumpen elimineras i ett slags bayesiansk process.

Detta behöver inte berättas kronologiskt eller ens gestaltas. Det bara liksom har hänt.

Och det finns alltid en möjlig ljusning eftersom ödet är cykliskt och inte deterministiskt. Slutet beror av den position åskådaren tilldelats från början och av föreställningens fysiska längd. På fyra timmar hinner mycket hända som annars vore osynligt eller bara antytt.

Observation

Svartblankt, tjockvitt och djuprött och blekgult med ett virrvarr av sensommargrönska runtom. I det blanka fanns svaga ansatser till spektralfärger, såna som ögat bara nätt och jämt uppfattar, förmodligen inte med fokusseendet utan med dom mer perifera syncellerna.

Jag såg en skata palla hallon. Hon var slank och blank, förmodligen ung och hungrig, men framför allt orutinerad. Ställde sig nedanför den allra lägsta busken, tog sen ett vingligt flaxskutt för att komma åt med näbben. Det lyckades och kunde lika gärna ha misslyckats. Sen flög hon genast iväg över vallen bort mot skogen, kanske för att leverera sin fångst nån annanstans.

Över alltsammans sol och blå himmel.

Ritsch ratsch

Tobakshandlarna och kioskägarna hade ett speciellt redskap för att sätta upp tidningarnas löpsedlar. Ett järn drogs över papperet och perforerade mot ett underliggande spår av vassa piggar så att det satt fast om så i rusk och regn men kunde slitas ner vid stängningsdags eller sitta kvar till nästa nummer ifall det var veckotidningar. Järnet raskt men jämnt och det knattrande ljudet med nånting av ett utdöende i sig, ett inre ritardando, särskilt märkbart när dom kom två gånger på raken i tät följd. Nånstans torde en sån bottenplatta hänga kvar på nån vägg, rostig och dan. Men ritschjärnen får vi nog leta efter på museum.

Maskineriet startas utan föregående varning

Under en transport till eller från nån flygplats hamna jag inom hörhåll ett gäng amerikaner men såg dom aldri. Dom prata Kierkegaard, som jag också.

Å dä va en tävling, dä va ett spel.

Dom spela ut det lilla dom visste å va rädd för å bli synad, dä märktes.

Founded this little printing house so he could keep on criticizing the Church. Quite funny stuff.
But never got over Riginee. Miscalculated his life a bit there.
His thesis about Humor. Such a bore.

Vafför kom jag å tänka på dä här nu? Dä ä sådä ba. Röster spelas upp.

Feltittat

Vilken märklig ordning att vi ska förhålla oss till debatterna – hur dom förs, vem som får komma till tals – och inte till sakfrågorna. Jag önskar mig att få gå i exil från det här spektakelsamhället och stirrar bort från megaskärmarna ner i en broschyr från en helt annan tid som ändå innehåller mer vägledning än nånsin dagsdebatten; blänket i trollsländans vinge kan på sin höjd hypnotisera men aldrig lysa upp.

Pappersinsamling

Det tossiga i att kritiken alltmer har kommit att handla om produkten, om dess och upphovspersonens förpackningar och framgångar, än om verket, dess landvinningar och allt det förvaltar. Det destruktiva i detta.

Den första meningen drömde jag faktiskt (ungefär). Men den andra måste läggas till, liksom överskriften, den är lite benjaminsk.

OK

Det totalitära samhället är redan installerat. Det enda systemen väntar på är avskaffandet av den demokratiska och medborgerliga kontrollen över vem som har tillträde vart.