Jag håller av olika skäl på med apofatiska sextonhundratalspoetet, såna som tillber Guds ofattbarhet genom att applicera liknelser som redan från början inte håller. Angelus Silesius på tyska, George Herbert på engelska.

Dels är dom underbart ärliga om språkets och kunskapens begränsningar. Dels värmer dom upp för senare tiders metafysisk spekulation. Stagnelius blir t ex ännu roligare i det här perspektivet: Guds principiella ofattbarhet blir startskottet för en metaforparad.

Till samma tid hör Islands främste psalmdiktare, Hallgrimur Petursson, 400 år i fjor. Han tolkade inlevelsefullt passionshistorien (Jesu förklaring död och uppståndelse) i 40 psalmer som fortfarande är högst levande.

Och det var det jag ville komma till. I samband med jubileet utgavs en vetenskaplig kritisk utgåva av Passíusálmarnir, ombesörjd av den store lexikografen Mörður Árnason men den är så fantastiskt snygg. Banden, papperet,typsnittet och storlekarna, samspelet mellan rött och svart, med mera att den som det borde ringas för i Hallgrimskyrkans klockor är formgivaren Birna Geirfinnsdóttir.

Det apofatiska blir så högst levande tack vare formgivningen. Vår okunskap som en inbjudan att vara med och leka. Inte som ett nederlag.