En sak måste tilläggas efter att ha föreläst om poesi och prosa på Akademin Valand, Litterär gestaltning: en dimension som dök upp under själva seminariet.

Det finns en prosa som håller sig till saken, där språket är underordnat och inte expansivt. Även om språket fortfarande och i kanske ännu högre grad bestämmer vad som är möjligt att tänka, till exempel lagtext och dess relation till villkorssatser, dom olika varianterna genom historien. Eller naturvetenskapen. Lagar kan bara formuleras i markbunden prosa.

Så att när ”prosa” i en walterbenjaminsk, agambensk tradition handlar om erövrandet av nya betydelser och sammanhang, ett slags uppstigning, så finns det också en prosa som håller sig på marken, eller till och med är exakt och finjusterad. Jag kommer att tänka på en vän som hyllade filosofen Adolf Phaléns stil just därför att den var jämn som en verktygssats från Bahco.

Och dom två dimensionerna är numera djupt relaterade. Den prosa som lyfter kan kritisera den prosa som inte lyfter, men ogiltigförklarar den inte alls, tvärtom hyllar den genom att visa fram dess begränsningar.

Här har vi den felbenämnda striden mellan postmodernism och vetenskap i närbild. Dekonstruktionen gör inga anspråk på att falsifiera tidigare texter; men dess skrivsätt ger ett annat perspektiv och en bredare förståelse.

Den flygande prosan historiserar den tidigare sakprosan genom att visa fram dess begränsningar. Det är därför dess praktik är djupt nödvändig och måste definieras bättre, frimodigare.