Intervention vid 10tals Brechtkväll ”Låt er inte förföras” den 7 maj 2015

Upprepningen kommer utifrån i form av sanningar.
Sanningarna uppstår genom att upprepas
inte genom att bevisas.
Dag efter dag efter dag efter dag efter dag
efter dag efter dag.
Dag efter dag.
Till slut är X själv med och upprepar dom
Med munnen eller med likgiltigheten
Med antydningar eller instämmanden
Munnen tar formen av ett stelt leende
medan X tar sig igenom ett samtalsämne
eller en aktuelltsändning
lyssnande.
Ett stelt artigt lite avstängt leende
som också är ett statement –
som också är med och genomför upprepningen.
Dag efter dag efter dag efter dag efter dag
efter dag efter dag.
Dag efter dag.
“Munnen i nolläge”
kan vi kalla den åkomman.
X lägger sin röst utan att använda rösten.
X instämmer utan att använda stämbanden.
Det är tyst
och på den öde byggtomten av tystnad
reser upprepningen sina överdimensionerade maktbyggnader.
Tystnaden och det artiga stela leendet
gräver en grop som blir källarvåning och skyddsrum och fundament
i det överväldigande palatset:
Ideologin.
Tystnaden tjänstgör därinne.
I nästa scen står byggnaden färdig och X tjänstgör därinne.
Som tjänare med bugningar.
Som anställd med rätt attityd och inställning.
En byggnad av tystnad.
Och det märkliga är att protesterna låter så pipit därinne
eller på parkeringsplatsen torget piazzan därutanför
eller i det korta nyhetsklippet från demonstrationen
om den nu alls har turen att få plats
i nyhetsvärderingen.

Vad ska protesterna ha för form
för att inte definieras av upprepningen,
uppslukas av tystnaden,
bli till gester i ett större spel?
Vad ska vi ha för strategi
för att protesterna inte ska bli proteser
“och mista namnet handling”
som Hamlet skulle ha uttryckt det,
den store tvekaren
som utkämpar sin oformliga tvekamp,
eller som en vän till mig sa
efter att ha lämnat partipolitiken:
“Nu har jag slutat brottas med grisar!”
Protesterna måste få en egen form
för att inte sluta som proteser.
Eller också
– eftersom varje metafor går att vända ut och in på
vilket är en förutsättning för att kunna hoppas
att det överhuvudtaget finns en räddning –
är det just fantastiska proteser vi behöver
tillverka
för att kunna protestera med kraft.
Högteknologiska underverk
av språk, musik och bild och dans
enkla till designen, lättanvända,
men med avancerad teoretisk underbyggnad
och sammanfattande en mångfald av erfarenheter
som har det gemensamt
att dom kommer bort
i den generella upprepningen:
klass
kön
språk
ras
den pågående biologiska världsundergången.
Dom här orden är famlande proteser
som behöver stärkas och styrkas
och det är här konsten kommer in.
Estetiken
inte som läran om det vackra,
det är borgerligt artonhundratal,
utan som läran om det orättvisa
i hur världen definieras
och till och med varseblis.
Klass ras kön miljö
behöver estetiken
för att bli mer än bara ord
och den där estetiken
kan hämta starka intryck
från Brechts praktik
som jag skulle vilja kalla
i det här sammanhanget
motsägelse
i motsats till
upprepningen.

Upprepningen.
Dag efter dag efter dag efter dag efter dag
efter dag efter dag.
Dag efter dag.
Bryts upp av den blixtlika motsägelsen
som exponerar upprepningens innehåll
och lyfter fram vad som blivit uteslutet
eller bortdefinierat
och kanske till och med låter tystnadens byggnad bli synlig.
Vari består då den här motsägelsen?
“Består” är nog fel ord
för den är tillfällig och övergående
snarare än beständig.
Motsägelsen ställer grejer bredvid varann
som vanligtvis
i den generella upprepningen
inte tänks ha med varann att göra
till exempel den generella upprepningens sanningar
och dom erfarenheter som den utesluter eller definierar bort.
Bortträngningen hos Freud.
Den immanenta kritiken hos Marx.
Walter Benjamins egenartade och ständigt kraftfulla användning av ordet “bild” som en unik händelse snarare än en beständig avbildning.
Motsägelsens former kan helt enkelt vara
det oväntade rimmet i en hiphoptext
som ställer förortens erfarenhet
mot den generella upprepningens sanningar
i blixtbelysning
så att det bränner till i hjärnan
på lyssnaren.
Motsägelsen kan vara Jenny Wrangborgs förmåga
att med hjälp av ett oerhört exakt språk ställa
arbetsgivarperspektiv mot arbetarperspektiv
i en och samma bild,
individuell underordning mot kollektiv kamp,
sammanställningar som också dom
får det att bränna till i hjärnan,
skapar misstro mot den genererella berättelsen
och mer eller mindre förskjuter läsarens lyssnarens
varseblivning av verkligheten.
Motsägelsen bygger på jämförelse
och estetiken
och det konstnärliga hantverket
ger den där jämförelsen en form
och gör begreppen verksamma
till handlingar mer än beskrivningar.
Det växer ut muskler på protesen
och protesten blir till musik.