Regler och desambigueringsstrategier

Det är är formellt fel, men alla förstår. Det hade varit ännu mer korrekt med ”dess” men samtidigt lite underligt:

sin subjekt.jpg

Många hävdar bestämt att det finns en regel för hur ”sin” etc ska användas; men jag är inte lika säker. Subjektet i svenskan är inte alltid självklart, särskilt i komplexa satser. Det handlar mest om att vara varsam och undvika missförstånd.

Beskrivningen går att vända på. Att svenskan, liksom t ex tyskan, har en extra strategi för att framhäva att det är objektet som åsyftas, nämligen att använda ett vanligt possessivt pronomen istället för ”sin” etc. Och det är en specialgrej, ungefär som ”denna” i skriftspråket.

Men många av språken omkring oss har inte den möjligheten. Det krävs ofta ganska omständliga angivelser för att syftningen ska bli den avsedda. Islänningar är till exempel hopplösa och använder reflexiva pronomen precis hur som helst. Ändå förstår alla nästan alltid.

Varför tjatar jag om det här? Därför att jag tycker det finns en perspektivskillnad. Att hänvisa till en regel (som en hört talas om i skolan) ger falsk auktoritet, särskilt som den är svår att tillämpa utifrån enbart grammatiska kriterier. Men att påpeka att det finns ett tricks för att göra klart vad en menar, och se till att mottagaren fattar, det är mycket mera konstruktivt.

Det är skillnaden mellan att göra fel och att vara otydlig. Med tillägget att det är fullt möjligt att göra rätt men ändå vara otydlig.