Två slags framtid

Höstdagen var hög och underbar och utsikten från kallbadhusbryggan över Alnön och Sundsvallfjärden alldeles betagande. Ändå låg det en bårhusstämning över alltsammans som förstärktes av dom vissna tistlarna och lupinerna och slyet överallt, utom på dom vårdade tomterna.

Två killar som engagerat sig visade mig och min kompis från Stockholm sommarnöjeområdet Petersvik utanför Sundsvall på dess yttersta. Kommunen har exproprierat alla fastigheterna, rivit dom allra flesta, och dom allra finaste står nu tomma.

Och det är inga vanliga stugor utan arkitektritade trävillor från slutet av artonhundratalet, en utlöpare från Stenstan som byggdes under samma epok, när det fanns hur mycket pengar som helst i omlopp.

pvik8 pvik7 pvik6 pvik5 pvik3 pvik2 pvik1

Bårhusstämning. Husen som döda. Men tomterna där gräsmattan ända tills nyss hållits efter ekar fortfarande av lekar och stoj från oändliga somrar med gott om tjänstefolk. Ett eko av det goda livet förr, från dom hus som sedermera övergick till KFUM och från dom alldeles vanliga mänskor som bott där på sistone.

Vissna svartblå tistlar i långa processioner. Som ett landskap av Anselm Kiefer. Och så husen. Starka, friska, om än inte alltid heltigenom original, förutom några, som även hade originalmöblerna kvar. Dugliga för minst ytterligare 125 år.

Grankullaskylt

Utanför fastigheterna har bevarandegrupperna satt upp faluröda skyltar med bilder från för och berättelser om husens historia, och därmed även Sundsvalls.

Ett konsortium har utlovat en omlastningsterminal för containrar på just den här platsen. Hela kommunfullmäktige är med på noterna och lovar ohyggliga investeringar medan den ordinarie verksamheten eftersätts. SCA, bygdens stora bolag, har hjälpt till att öka förväntningarna genom att utlova stora ökningar av produktionen i en bransch som globalt går på knäna. Vissa hävdar att det är marken dom vill åt, när det väl visar sig att den där omlastningsterminalen går upp i rök.

Min kritik är dubbel. Dels att det unika hör framtiden till och måste förskonas från all kortsiktighet. Unikt i den bemärkelsen att det här området och dess koppling till historien inte kan ersättas. Dels att kommunpolitik alltmer liknar berättelsen om kejsarens nya kläder. Dom har inga idéer och sitter bara och väntar på att det ska dyka upp några lämpliga skojare med storslagna projekt. I brist på initiativ. Medan rasslet av döda tistlar blandas med sorlet från sommarlekar och kaffekalas.

I en glimt av fantasi medan solen gick ner såg jag en alternativ möjlig framtid för Petersvik. Ett bevarande som skapar en plats där det är möjligt att bara få vara. Bland rikemännen vistades här många framstående konstnärer. För udden är av det slaget att den stimulerar skapandet.

På lite mer än promenadavstånd från centrum en plats där nya idéer kan uppstå, där möten kan hållas i kontrast mot dom vanliga konferensanläggningarnas inrutade fångenskap.Där festivaler för poesin och musik och friluftsmåleri kan anordnas. Men där det också är tillåtet att bara vara, utan att det kostar ett öre, i ett unikt gränsland mellan stad, förort, industri, jordbrukslandskap och natur. Och naturligtvis även ett utmärkt ställe att bo på.

En plats där dom nya sätten att leva kan koncipieras. Dom som vi helt enkelt måste uppfinna för att inte gå under i kortsiktigheten.