Mycket som kallas kritik riktas mot institutioner, detaljerat eller svepande. Institutionerna tolkas som avsändare av det dom sänder eller ställer ut eller trycker eller visar.

Det är alltså ofta museet eller teatern etc som analyseras och bedöms. Media av idag har tilldelat dom huvudmannaskapet. I värsta fall blir det ingen analys alls utan bara galareferat av evenemanget.

Och även mediakritiken, detaljerad eller svepande eller konspirationsteoretisk, har den där formen av att tolka en avsikt. The intentional fallacy.

Institutionskritik är jätteviktigt. Hur institutionerna växer fram, som implementeringar av reformer eller folkrörelser. Hur dom förstelnas och kan bli repressiva eller skendöda. Kritik i bemärkelsen att dom inte lever upp till sitt syfte eller sitt namn. Ideologikritiska analyser, maktanalyser.

Men allt detta måste utgå från funktionssättet. Det räcker inte med en enkel avsändare–mottagare-modell.

Institutionen har ingen egen vilja. Men den kan och bör vara full av inre konflikter. Det är dom som borde uppmärksammas.

Jag vill se en bifurkation av kulturjournalistiken. Hålls dessa saker isär kan dom också korsbefrukta varann.

• Institutionskritik i samarbete med mediologer, sociologer, företagsekonomer. Oberoende, ej på institutionernas villkor.
• Hermeneutisk kritik som riktar sig mot verken, projekten. Återupprättande av läsning och tolkning.

Återupprättande av kritikern, den subjektive. Och framhävande av en närmast vetenskaplig granskning av maktförhållandena runt kulturen. Men att dom två sakerna hålls isär.

Därför att maktanalyser av konstverk leder till reduktionism.

Korollarium: Ett av konstverkens kännetecken är att dom befinner sig i produktiv eller repressiv konflikt med sin institution. Men det där är en del av verket, och en uppgift för tolkningen. Som i sin tur blir mycket behjälpt om institutionerna är tydligt analyserade. Jag tänker främst på Bourdieus bok om Manet.