En journalist och författare, det här var länge sen, började måla också. Och på utställningen var priserna satta efter materialkostnad och timlön. Tavlorna blev alltså jättedyra!

Den principen är som ett konstverk i sig. Som om hen vore anställd hos sig själv.

Sen när en blir berömd konstnär är det ju en annan sak, och vissa kan till och med hyra in ett gäng tomtenissar i verkstan.

Verket har ett pris, som bestäms av i vilka kanaler det säljs. Översättare får t ex tio öre per tecken för själva leveransen, och därefter ibland en del upphovsrättsersättningar.

Men det är betydligt svårare att ta betalt för kvalificerat arbete per timme. Särskilt när så mycket arbetstid går åt till att som det verkar göra ingenting alls. Eller repa.

I brist på stämpelklocka blir varje timberäkning en kompromiss, särskilt i samband med undervisning. ”Vi sätter upp tio timmar” är en vanlig formulering, där två sätt att mäta tid i pengar synkroniseras.

Gratisgigen hör också till helhetsbilden. En fiffig kulturarbetare i norr har börjat skicka fakturor för sina gratisjobb med full specifikation och 100% rabatt.

Det så att säga fattas ett par kolumner i kulturarbetarnas bokföring.

Och en diskussion om mervärde. Nånstans utanför min räckvidd skapar mitt arbete rörelseresultat nån annanstans. På outgrundliga vägar. Som vara, ibland, men framför allt i form av energi. Ett föredrag för den goda sakens skull på ett litterärt jubileum glädjer för stunden men har också långsiktig inverkan utanför min kontroll. I en kaosdimension.

Och den här lilla anteckningen. Jag får inget betalt, mitt kulturella kapital får kanske en omärklig boost, publiceringen kostar så gott som ingenting. Men den höjer BNP, på ett sätt som är fullständigt outgrundligt.