Island är fantastiskt, bland annat därför att så många av dom främsta författarna deltar aktivt  i politiken genom debattartiklar, och inte minst genom att hålla tal på Austurvöllur framför parlamentet.

I dessa skakiga tider, sen Panamaskandalen fick premiärministern att avgå, skulle jag lätt kunna översätta flera artiklar och brandtal i veckan. Illugi Jökulssons på temat ”Jag skäms” har klassiska kvaliteter.

Den 30 april framträdde Hallgrímur Helgason med ett tal som innehöll många inslag av stand up comedy (det var islänningarna som uppfann stand up comedy) och som går ut på att två partier, Självständighetspartiet och Framstegspartiet, har haft makten nästan jämt och använt den till att berika sig själva.

Hallgrímur var en av dom främsta vedersakarna redan under kastrullrevolutionen 2008–2009. Och hans roman Stormland, som jag fick översätta, är en av dom bästa källorna till att förstå den isländska samhällsstrukturen, trots att (eller tack vare att) huvudpersonen är spritt språngande galen.

Efter långa uppräkningar av vad som gått fel och vilka som blivit rika på kuppen kommer Hallgrímur i sitt tal fram till en viktig distinktion, som rimmar med många politiska analyser världen över, till exempel Podemos utpekande av La Casta, kasten, som sin huvudmotståndare: det korrupta konglomeratet av företagsledare och folkvalda.

Hallgrímur skiljer mellan ”íslendingar” och ”aflendingar” och säger att det finns två slags folk på Island. Dom sistnämnda betecknas med ett nyord, aflendingar. ”Brevlådeföretag” heter på Island ”aflandsfélag”. Den konkreta översättningen är förmodligen ”brevlådingar”.

Och den stora gåtan, som talet tar upp, är varför folk fortsätter att rösta fram dessa brevlådingar. Eller som det hette i Argentina: ¡Que se vayan todos!.

Här är en inspelning av talet, njutbart rent fonetiskt. Och inspelningen gjordes med mobil av en annan av Islands bästa författare, Kristín Ómarsdóttir!

Och här är själva texten, ur Kvennabladid.