Blandekonomi, Georgien

Tbilisi 2014 från linbanan

Tbilisi fotograferat från linbanan, påsken 2014.

I denna politiskt blodfattiga för att inte säga vampyriserade tid var det stimulerande att lyssna till Georgiens Europaminister David Bakradze på Utrikepolitiska Institutet förra veckan.

Han presenterade en genomtänkt reformpolitik som påminte om gammal svensk socialdemokrati. Samhällsservice, infrastruktur och välfärd byggs ut offensivt, också i Sydossetien och Abchazien, som formellt brutit sig ut. Det görs stora satsningar på antikorruption, rättvisa och juridisk likställighet, samtidigt som administrationen snabbas upp för att stimulera företagande.

Ett mål med det här är att kvalificera för EU-medlemskap, men det primära är att vinna över folkflertalet och kyrkan på moderniseringens sida. Med sakargument, framhöll Bakradze flera gånger, inte med känslomässighet.

I bakgrunden finns förstås närheten till Ryssland och dom pågående gränskonflikterna. Och att alternativet till en EU-anslutning är den Eurasiska unionen, vad nu det blir för nånting. Militärt är Georgien oerhört offensiva och låter mer som en samarbetspartner till NATO än som en medlemaspirant. Åtminstone att döma av Bakradzes tonfall. Han berättade stolt om Georgiens mangranna medverkan i många internationella fredsinsatser.

Det hela kändes hippt. Att både stimulera företagandet och verka för rättvisa och utjämning. Och det mest socialdemokratiska av allt: att se reformerna som en kommunikation med väljarna i framstegets tecken.

Visst var ministerns framträdande ett led i en insäljningskampanj för att få EU-länderna bättre stämda. Det delades även ut ett praktverk om georgisk kultur, som jag återkommer till. Men det kändes genomtänkt och trovärdigt, och det är nog ingen dum idé att ansluta EU till Georgien.

Och naturligtvis väcktes min längtan efter att åka dit en gång till. Den här blandningen av orörd uråldrig kultur, fungerande modernitet och vräkig hyperkapitalism sida vid sida, den är lika smakrik som maten.