Jag förstår bara inte hur Anders Olssons konstruktiva artikel i Dagens Nyheter den 26 april kan uppfattas som att han är ute efter att klanka på den kritik som skrivs idag och säga att det var bättre förr.

Snarare förkunnar han att äventyret pågår. Att kritiken finns och är viktig, men att den har marginaliserats.

Och mot Kants oanvändbara försök att förankra det estetiska omdömet i smaken ställer Olsson en helt annan berättelse, där kritikern är med om att skapa ett kollektivt minne.

Den mening jag strukit under mest i artikeln är den här:

”Vi måste låta konstverket ta initiativet, det är det som ska ges språk och värderas!”

Observera dom omvända hierarkierna, och passivformerna. Det är våran uppgift att vårda verken och sätta in dom i sammanhang. Och det gör vi rätt bra. Fick vi oftare betalt skulle vi göra det ännu bättre.

Men den här tolkningsramen. Att en artikel inte läses godvilligt utan som ett angrepp på nånting, eller på en själv. Som en attack.

Det är faktiskt anmärkningsvärt att så många kritikdiskussioner jämt kolkar ner till att ställa hyllning mot sågning, också med yrkesverksamma på scen. Att metanivån stannar kvar i den schizo-paranoida positionen och omintetgör all konstruktiv melankoli.

Jag vill inte döma. Jag vill skapa förståelse, sammanhang, påminnelser. Ibland kan ett estetiskt domslut funka. Men det är inte det som är grejen. Grejen är att det har hänt nånting och jag vill berätta om det för andra. Ett nytt sätt att skriva dikt, till exempel.

Jag diggar slutet. Det är en signal att sätta igång:

”Det som gör kritiken till ett äventyr är själva omdömets karaktär av ett beslut som måste göras utan stöd i andras meningar eller i de åsikter vi råkar ha för dagen. Konsten måste få vara irrationell och oförutsägbar. Därför måste också kritiken vara ett språng ut i det okända, där ingenting som har sagts tidigare hjälper oss vidare.”