Jag drömde om näringskedjor och vaknade med frågan om vad som är det allra minsta.

Drömmen var en bearbetning av insikten att vi upphovspersoner — med vissa undantag — tjänar så lite på vårt arbete att det inte går att försörja sig på.

Allra minst är arkéerna: termen är en förkortning av ”ärkebakterier”, men dom räknas inte som bakterier längre, utan som en tredje grupp … vare sig eukaryoter (djur växter svampar) eller bakterier. Dom förökar sig genom replikering (”asexually”); men det är en definitionsfråga om dom lever eller ej. Svenska Wikipedia formulerar frågan fumligt fint:

Det finns arkéer som ”lever” i avfall från kärnreaktorer. Forskare antar att de har lyckats utveckla ett skydd mot joniserande strålning, som i vanliga fall skulle förstöra DNA:t och döda cellen. Exakt vad de skulle kunna leva av är osäkert men det finns inga andra arter där som konkurrerar med dem om näringen. Man vet inte ens om de är aktiva eftersom alla metoder för att identifiera arkéer innebär att man dödar cellen och då är det svårt att veta hur aktiv den var innan identifieringen. Det troliga är att de befinner sig i en form av dvala och därför inte behöver någon näring.

Arkéerna utvinner energi ur ickeorganiskt material eller ur solljuset. En sort omvandlar väte till metan i tarmen. Det finns en klassifikation utifrån vad dom lever av: ljus, kol, kväve, svavel …

Deras roll för andra livsformer visar sig allt större ju mer forskningen framskrider.

Dom första arkéer som upptäcktes var dom som lever där inget annat kan leva: extremofilerna. Men överallt påträffas nu normalofiler som samexisterar med eukaryoter och bakterier.

Nån borde skriva en dikt om det här.