Företagande och empowerment

Subtopia i Botkyrka, med sina jättelokaler och sina väl inarbetade former för samarbete både mellan människor och konst–affärsliv-kommunalpolitik. Dom ordnade ett seminarium för att celebrera en liten bok som presenterar inkubatorn KLUMP: ett generöst coachingsystem som hjälper folk att utveckla och genomföra sina idéer och få ut dom på en marknad.

Seminariet lockade många slags människor, från konstnärer till nyfikna kulturbyråkrater. Och i panelen fanns lyckade entreprenörer och forskare som har koll på utvecklingen, inte minst David Karlsson.

Kort sagt var det alldeles för gott om idéer till och med för det jättestora ”Loftet”. Särskilt när alla skulle speedsammanträda i smågrupper kring mångförgrenade frågor.

Ändå – och det var kanske planen – konkretiserades mängden av intryck i en bestämd känsla av vad som håller på att hända: hos Subtopia men också allmänt på en arbetsmarknad som har förändrats i grunden.

Nämligen att konstnärer och andra har fått större makt över att definiera vad dom själva håller på med och större kontroll över hur det färdiga resultatet sprids och säljs.

En konstnär sa: ”Jag hade kontrakt. Men dom ville göra om mig. Eller dom ville att jag skulle göra samma sak en gång till. Då startade jag mitt eget bolag istället.”

Vi konstnärer, enligt Pier Luigi Sacco, sån han presenterades av David Karlsson. Förr levde vi på allmosor och uppdrag. Sen blev vi en del av en industri som tjänade en massa pengar: vi var som anställda. Nu kan vi ta kontrollen mer, särskilt som politikerna insett att konst är en viktig affärsnäring (som sysselsätter många) och en viktig del av den politiska omstarten i en hopplös tid.

subtopiaseminarium001

Att bli företagare innebär således empowerment. Särskilt om man har många som jobbar under samma villkor att samarbeta med, och vara bra på olika saker.

Eller som Edith Södergran sa i en liknande stämning, i dikten ”Mysteriet”:

Leksaker äro alla människor.
Leksak var jag själv i går.
I dag är jag den som öppnar mysteriet.
Jag vill att alla skola komma till mig,
jag vill att alla skola höra hur mitt hjärta slår.
Eld och blod och framtidens smörjelse skålen I mottaga ur mina händer.
Hela mänskligheten vill jag viga åt framtiden.
Mina flammande rader skall varje barn läsa.
Jag skall omvända alla till en heligare gud.
All vidskepelse vill jag sopa ut med en ljudlös kvast, all litenhet vill jag hånande döda.
Eder stora orm vill jag stiga uppå; hans huvud vill jag stinga med mitt svärd.
O du mitt goda svärd, som jag har fått från himlen, jag kysser dig.
Du skall icke vila
innan jorden är en trädgård, där gudarna drömma vid underbara bägare.

Flaskpost och fetischer

 

Digitalisering innebär inte nödvändigtvis spridning
Snarare tvärtom

Vi befinner oss fortfarande på flaskpoststadiet
Även om meddelandet når fram till fler än bara en
Kanske

Vi måste börja tillverka fetischer
Varor som är gratis
Men som lockar till köp
Endast så kan vi på sikt
Börja tjäna pengar igen

Vi måste börja tänka på förpackningen
För det är förpackningen folk läser
Åtminstone till en början
Innan dom öppnar
Sig

Spridning – diffusion
Idén är sin förmedling
Tiden blir kortare och kortare
Misstänksamheten växer
Hos fackfolk och allmänhet

Begäret efter den här texten
Att det är just den du söker efter
Att det är just den du borde söka efter

Eller på genrenivå
Exempelvis litteraturkritiken
Stil Omdöme Kunskap – JA!
Men också strävan efter reaktionen
”Jaså det är DET HÄR som är litteraturkritik!”
Hjälper upp hela branschen

Det är ett annorlunda arbete
Men det är vad vi alltid har hållit på med
Men nu är mängden av flaskposter en så stor virvel på oceanen
Att du knappast lär komma att få syn på den här
Fula

Att överlista Google (optativ)

Besökte intressant seminarium om tidskrifter i veckan. Bäst går det för dom som blandar olika medier och även ordnar evenemang. Det uppstår en samverkan både i produktion och distribution.

Nu tänker jag: Borde inte kulturen (och även den politiska debatten) proaktivt ägna sig åt sån samverkan, på bred front?

Internet är uppbyggt kring sälj och konkurrens; men vi är många som hellre söker efter fakta och fördjupning, vilket ofta lyckas – efter viss sortering. Men skulle inte det där gå att underlätta?

Tänk om det funnes en kultursökmotor, en legitimerad taggning som bara finge användas av vissa sajter (hur nu sånt begränsas rent tekniskt) genom ett slags medlemskap: tidskrifter, kultursidor, etermedier, bloggar, bibliografier, lexika, arrangörer av kulturevenenmang … Då skulle en sökning ge en lista med hög relevans.

Sökresultaten i sig skulle kunna sparas och ge information till kommande användare, t ex genom att det går att betygsätta dom föreslagna länkarna. Jag ser framför mig (men har ingen teknisk lösning) hur besläktade sökningar skulle kunna bli en växande nod, där det även vore möjligt att lägga in tilläggsinformation och till och med kommentarer. Idealt att det funnes redaktörer som hade som jobb att vårda dessa noder.

Framför allt tror jag att existensen av en K-taggning (Kultur, Kritik …) skulle uppmuntra (till anslag) till uppläggning av texter och video- eller ljudclips från förr, så att forna tiders dokument blir del av vårt levande minne.

Slutligen skulle K-taggningen kunna integreras med existerande bibliotekskataloger, i bägge riktningar, för den som väljer att så söka.

Frilansfattigdomen är en samhällsfattigdom

Kent Werne har skrivit en som alltid gedigen rapport om frilansjournalisternas villkor idag. Den bygger både på statistik och på välformulerade citat – anonyma eftersom ingen vill träda fram offentligt.

Arvodena sjunker i reda pengar, det blir allt svårare att försörja sig och den trygghet som hör till en anställning (pensionsinbetalningar, semester, fortbildning) hamnar på undantag hos de flesta.

Werne argumenterar för att det här är hela journalistkårens angelägenhet, och att Journalistförbundet därför borde vara mer aktivt. En personlig erfarenhet jag gärna hade sett mera framlyft är att minskad frilansbudget sätter större press på dom kvarvarande anställda. Frilansmaterial och redaktionellt material är kommunicerande kärl, och ännu mer i en tid när mycket mer text ska produceras i olika medier.

Man kan också lyfta frågans angelägenhet för hela samhället. Det finns inga pengar att köpa text för och därmed blir resultatet sämre och ytligare. Samtidigt som många medier premierar genomströmning snarare än fördjupning.

Pengarna måste komma nån annanstans ifrån. Från staten, tycker jag, gammaldags som jag är. De enda som sticker ut i Wernes material är branschtidningar, organisationstidningar och fackförbundspress. Dom betalar fortfarande i dom flesta fall drägligt.

Och det tror jag inte bara beror på att gamla principer och hederskänsla lever sig kvar. Utan även på att det handlar om publikationer som inte konkurrerar med andra om läsarens uppmärksamhet, och därmed kan rikta sig till hens nyfikenhet och intelligens.

Rapporten Frihetens pris finns att ladda ner på SJF:s hemsida. Där kan man också se seminariet där rapporten presenterades den 5 november.

Här börjar samtidens samtal?

Og i det øyeblikket kritikken erstattes av velvillig litteraturomtale, er kritikksjangeren død.

Frode Helmich Pedersen gör i Norsk litterær årbok 2015 en intressant genomgång av den norska litteraturkritikens status. Utrymmet krymper i dagstidningarna på grund av att litteraturkritik ger få klick, och det införs, t ex i Bergens tidende, ett betygssystem, som Pedersen tolkar som en sentimentalisering, inspirerad av bokbloggarnas utrymme för hämningslös bejakelse.

I det läget måste kritiken börja fundera över sin egen roll och sin historia. Pedersen tecknar en bred bild, men utgår från två nyliga fall där författare (Dag Solstad och Tore Renberg) har bemött kritiker som inte förstått att uppskatta deras böcker. Renberg står sig tämligen slätt, men Solstads analys gör intryck på Pedersen. Den går ut på att kritiken av idag inte förmår bedöma litterär konst som i sin inre form ägnar sig åt målmedvetet antikapitaliskt arbete. Så att litteraturen behandlas som en produkt och inte som ett motståndsarbete.

Den tanken återkommer i det som är kärnan i Pedersens artikel, nämligen att kritiken är för positiv och därför inte förmår tala om vilka nyutkomna böcker som är läsvärda, eller ens vilka som är tråkiga. Som exempel beskriver han panelsamtal kring allmänt hyllade böcker, där det visar sig att ingen av deltagarna kan uppbjuda nån som helst entusiasm. Vissa böcker har alltså skyltats upp oförtjänt, därför att alltför många kritiker har varit alltför snälla, kanske av hänsyn. Pedersen fortsätter citatet härovan så här:

Det hører bestemt ikke til kritikerens oppgaver å bedrive coaching overfor forfattere som ennå ikke har hentet ut sin fulle potential.

Hans övergripande poäng är att det statistiskt sett bara kommer ut ett halvdussin bra litterära böcker varje år, och att det borde vara kritikerkårens uppgift att känna igen dem och peka ut dem, ”med det lesende publikum for øye”.

Jag kan uppskatta detta ”borde”. Och jag tror också att det är vad som sker, fast först efter några år, när tankekollektivet har hunnit läsa ikapp och prata ihop sig. Jag får nästan aldrig mina tips via tidningar längre, utan via samtal. Inklusive dom där ögonblicken när en känslomässig eller tankemässig skiftning eller skevning i en (positiv eller negativ) recension berättar nånting för mig, sätter mig på spåren.

Den omedelbara bedömningen av skönlitteratur är kanske omöjliggjord, urmodig? Så att dom publicerade kritiska texterna, i olika fora, framför allt är bidrag till ett uppstartande, mer eller mindre specialiserat samtal, som i sin tur, på sikt, kan skilja agnarna från vetet, och där den nya teknologin möjliggör nästan obegränsade länkningar – vad Magnus William-Olsson ofta benämner transkritik?

Jag vill också säga nånting om coachning. Jag tycker om att peka ut det i ett verk som pekar vidare. Formella lösningar, paradoxer eller teman som berikar det litterära systemet. Ibland kan jag tvärtom välja att gå i polemik med aspekter av ett verk för att kasta ljus över dess inre dynamik. Det är ett slags coachning. Att locka fram det bästa, det nya, helst med oväntad lyhördhet.

Ett sånt kritiskt grepp är en intervention, som kanske förändrar bilden av ett författarskap, men som framförallt medverkar till att rucka det litterära systemet.

hur ska samhällsuppdraget genomföras att så tidigt som möjligt göra det urval som publiken behöver? Till exempel dom många privata läsecirklar som är i stort behov av pålitliga lästips (och ofta inte påträffar dom i tryck, vare sig hos kritiska eller läsningsälskande spalter).

Jag tror att biblioteken kan spela en enormt viktig roll för att snabba upp samtalet. Genom sin pågående verksamhet, men också som noder som länkar ihop det kritiska samtalet. Skulle det få att knyta reaktioner och översikter till katalogen, så att den inte bara rymmer bok- och mediebeståndet, utan även samtalet, och detta med ambitionen att vara snabb? Skulle inte detta kunna vara en roll för biblioteken: den kritiksammanfattande verksamheten – kanske till och med verkställd av avlönade kritiker?

En dag i varuhuset

Jag drömde att varuhuset – det som en gång sålde allt man behövde – hade förvandlats till en parfymbutik. Visserligen fanns fortfarande ett sortiment av durkslag och herrsockor längre in, men det var parfymen som dominerade. Likt en avgångshall på en flygplats, med olika deskar för olika märken och olika avgångar från varje desk till fjärran identitetsplaneter som dock ändå liknade varann bortsett från uppdelningen i män och kvinnor. Hej, vart vill du åka då, sa en av dom ändå ganska fåtaliga expediter som gick omkring och samtidigt sörvade alla deskarna. Det är en present till min son sa jag. Han fyller 17 och vill ha YSL L’Homme. Du kan inte vara lite mer specifik, sa hon och sprejade ett antal dofter på ett antal hålkort. Det finns väldigt många L’Homme. Lika många som det finns män, skojade jag. Jag förväntades lukta på hålkorten och titta på flaskan bakom. Min näsa kände ingen större skillnad, eftersom jag inte hade begreppsliggjort skillnaderna och eftersom signalerna från bilder, logotyper och flaskdesign var så starka, nästan bedövande. Hur, tänkte jag, kan jag skilja doften från bilden av doften? Finns det nån som lärt sig det? Kan filosofin visa flugan vägen ut ur parfymflaskan? Ni har ingen Wittgensteinparfym? Nej, tyvärr, den för inte vi. Det som inte kan köpas, därom måste man tiga? Ja, ha ha ha. Men durkslagen ser ut som dom alltid har gjort. Ja, det är retro. Nåväl, giv mig en vanlig L’Homme, propert inslagen. Det blir 495 kronor och jag lägger med ett doftprov från Armani. Giorgio eller Emporio? Ursäkta? Ja, dom är väl två bröder? Är ni Åhlénskund? Jamen jag står ju här, ser du inte det? Har ni medlemskort? Nej, jag betalar kontant. Vill ni BLI medlem? Nej, jag vill bara ut härifrån. Vill ni lägga på 10 kronor som går till Action Aid? Nej, jag tror jag hittar ut utan hjälp, hjärtligt tack. Tack för att du valde Åhléns. Tack för att du valde YSL. Tack för att du valde L’Homme. Tack för att du valde att välja. Varsågod nästa! Hej, och vart vill du åka då?

OFFentlighet

demokratinsroestFör att inte ideal som rättvisa och frihet ska stanna vid abstraktioner behöver politiken litteraturen. Det dunkel den sprider visar upp vars och ens unika outgrundlighet och gör det möjligt att diskutera hur vi ska leva tillsammans i ett samhälle, med olikheterna bevarade.

Men litteraturen behöver i sin tur en materiell bas i form av försörjningsmöjligheter, distribution och inte minst en fungerande kritik som lyfter fram just det här olikhetsarbetet och gör det möjligt att omsätta i politik.

Det borde således vara politikens uppgift att hålla sig själv vid liv genom att hålla litteraturen levande och angelägen.

Detta kulturpolitiska kretslopp tecknar författaren Ulf Eriksson i en liten broschyressä med titeln Demokratins röst. Om litteraturens utopiska verkan, utgiven hos bokförlaget Edda.

Eller rättare sagt är detta en av de linjer som går att dra ut ur Erikssons täta och lärda resonemang, som åberopar många av samtidens viktigaste författare. Han skriver nämligen som han lär. Associativt. Med skarpa, uppfordrande formuleringar. Dunkelt.

Just upphöjandet av dunkelheten till en dygd är en av de poänger som borde få allra mest genomslag. Eftersom motståndaren i Erikssons framställning framför allt är den allt uppslukande klarheten, beräkningsbarheten som reducerar allt till siffror utan individualitet eller abstraktioner utan kött, så är det en central poäng att litteraturen förmedlar det som undandrar sig jämförelse och därmed ger den aktive läsaren en etisk stöt, beträffande sin egen och andras fundamentala egenart.

En perspektivchock som gör det möjligt att vilja kunna leva tillsammans i olikhet.

Litteratur. Det låter begränsat, specialiserat. Men kalla det nödvändigheten av en autonom zon mellan abstraktionerna (informationssamhället, slagorden, beräknifieringen av allt) och dom levda, ofta misskända liven.

Offentlighet, kallar Eriksson gärna den här zonen (och han använder inte ordet ”zon” – det är en ofrånkomlig konsekvens av att återberätta andras essäer att metaforiken blandas). Ordet är en rimlig beskrivning av målet för dom kulturpolitiska åtgärder som behövs för att komma över den nuvarande stagnationen. Men som beskrivning av själva olikhetsarbetet tycker jag att de tre första bokstäverna bör framhävas tydligare. Dom bildar ett engelskt ord som är motsatsen till ON. Och vi kan inte vara på hela tiden. Medan vi är PÅ är vi inte oss själva, och inte alla andra heller.

Jag är ju vän med Ulf, och känner igen samtalet. Men jag kan inte låta bli att fascineras av hur det finmaskiga skrivsättet skapar detaljer och sammanhang som bara den litterära texten är förmögen att åstadkomma. Och det är därför vi måste bevara den. Genom att skriva vidare. Inte bara på våra egna projekt utan även på vad andra skriver/skrivit. Idag och i det förflutna. Det är där utopin börjar. I att vidareskrivandet fortsätter. Over and off.

Alla i samma rum

imageJag råkar börja titta på omslagsbilden till arbetarrörelsens kulturkommittés betänkande till socialdemokraternas partikongress 1952, utgiven som bok med titeln Människan och nutiden, redigerad av en ung Birger Norman och min upplaga är det elfte tusendet, så den spriddes rejält …

Det är en diger utredning som både skisserar upp de historiska och ideologiska sammanhangen, referar till aktuell psykologisk och sociologisk forskning och kommer med konkreta förslag, varav många känns igen från den kulturpolitik som genomfördes.

Men det är alltså omslagsteckningen som fångar mitt intresse, utförd av konstnären Pelle Engström, född 1920 direkt för tvåfärgstryck i svart och gråblått. Dom vita fälten bildar människor och vissa möbler, medan kläderna på modetecknarmanér bara återges med sina mönster eller med helsvart, utan konturer. Föremål och inredning avbildas däremot med stiliserade linjer.

Idén är att tränga ihop alla mänskliga aktiviteter i samma rum, vilket ger samma effekt som en huggen fris eller en gobeläng. Perspektivet är fixerat ovanifrån, men Engström förhåller sig ganska fritt, vilket bidrar till rytmen och gör det plausibelt att alla dessa människor samexisterar med högst olika aktiviteter, som annars försiggår var för sig.

Två direktörer har ett sammanträde och deras sekreterare antecknar. En man med verktyg monterar en maskin som består av ett stort kugghjul, på väggen bakom hänger en statistisk graf, kanske en vinstkurva. Det modernaste inslaget är teven med antenn till vänster, som visar upp en boxare. Framför teven, som ingen tittar på, gör en man atletiska övningar och en flicka i bikini ligger och solar; hon är en direkt pendang till kvinnan som i ungefär samma kroppsställning knäskurar golvet.

Men resten av deltagarna ägnar sig åt kultur. En spelar luta, en sjunger i mikrofon, två skapar konst, den ena lekfullt, den andra djupsinnigt. På skurerskans rygg rider en liten gosse med en spade och en ballong han håller upp. Att hon orkar!

Pelle Engström har löst illustrationsuppdraget genom att gestalta en samexistens där alla utom businessmännen är glada och engagerade. Det blir en bild av ett samhälle som är en söndagstillvaro där både dom nyttiga och dom kreativa verksamheterna utförs med glädje. Och det är underförstått att rollerna inte är fixerade; växlingen mellan arbete och fritid delas av alla. Alltsammans väldigt mycket i bokens anda. En av dom bärande övertygelserna är att kulturen måste gå ut och möta människorna där dom befinner sig, och att det inte hjälper saken framåt att upprätta eller hålla fast vid nedvärderingar och hierarkier.

Observation

Svartblankt, tjockvitt och djuprött och blekgult med ett virrvarr av sensommargrönska runtom. I det blanka fanns svaga ansatser till spektralfärger, såna som ögat bara nätt och jämt uppfattar, förmodligen inte med fokusseendet utan med dom mer perifera syncellerna.

Jag såg en skata palla hallon. Hon var slank och blank, förmodligen ung och hungrig, men framför allt orutinerad. Ställde sig nedanför den allra lägsta busken, tog sen ett vingligt flaxskutt för att komma åt med näbben. Det lyckades och kunde lika gärna ha misslyckats. Sen flög hon genast iväg över vallen bort mot skogen, kanske för att leverera sin fångst nån annanstans.

Över alltsammans sol och blå himmel.

Poesidebattens anatomi

Det litterära systemet förändras när en ny generation definierar sig genom att avfärda den rådande estetiken utifrån andra kriterier än dom som gav den tidigare generationen dess övertag. Sen fastnar dom där slagorden i det allmänna medvetandet och definierar den nya hegemoni som gradvis uppstår när upprorspersonerna snart gör karriär.

Samtidigt finns en populistisk dimension, där själva estetiken ifrågasätts utifrån kriterier som begriplighet och folklighet, en kritik som egentligen vänder sig både mot de gamla och de nya, med det direkta tilltalets omedelbarhet som ideal.

Det litterära systemet förändras således cykliskt, närmast ekologiskt (och vilka slagord som får genomslag är i mångt och mycket en slump), medan icke-representationen utövar ett konstant tryck på litteraturens makthavare.

Problemet är att det litterära systemets självbild, byggd som den är på negativ historieskrivning (opposition mot föregångarna) är oduglig som kritiskt verktyg. Kategoriseringarna förmår inte säga ett vettigt ord vare sig om dom som befinner sig innanför systemet, i nåndera av generationerna, eller om dom som hamnat utanför. Skoltillhörighet och -ismer är negativ, förblindande information om ett författarskap eller ett verk.

Trycket från icke-representationen är däremot ständigt produktivt, eftersom all god konst är antiestetisk till sitt väsen, på den personliga uppgörelsens nivå. Däremot näppeligen populistisk.

Det går att göra karriär, i samband med ett generationsskifte för vilket tiden var mogen, genom att framställa sig som marginaliserad och verklighetsnärmare. Vilket också är sant, just då! Den negativa definitionen av föregångarna blir en språngbräda som tar en över staketet.

Väl där, med lånad energi från alla dom icke-representerade, vidtar ett annat slags prövning. Att uppfylla dom förvärvade mönstren, eller att söka sin egen väg, en väg som med nödvändighet är anti-estetisk, för att inte säga kufisk. Och som knappast kommer att röna omedelbar uppskattning. Därför att samtidens estetiska omdöme, en kollektiv skapelse, slumpmässig ifråga om vilka ideal den proklamerar, i så hög grad är med och förutbestämmer mottagandet (och därmed också vilken typ av böcker som har en chans att bli utgivna).

Det kufiska har att kämpa mot samtidens strävan efter normalisering i namn av en tillfälligtvis uppkommen estetik. Det kufiska kan nämligen aldrig bilda skola, åtminstone inte på hemmaplan. Den maximala framgången är att trots allt bli respekterad som unik solitär, okategoriserbar men genial (dom två sakerna hör ihop) och från den positionen verkligen kunna arbeta för det icke-representerade i kamp mot systemet, ända ner på syntaxnivå, och ifrågasätta vilkas berättelser det egentligen är som berättas.

Träddiagram

Det är ett dåligt granår, fick vi lära oss av Göran. Toppskotten bara 10-12 cm, ett annat år kan dom bli över halvmetern. Sen grenar dom sig högst opp och väntar på nästa år. Utmärkt exempel på epigenes: att celltillväxten äger rum i samspel med omgivningens förutsättningar.

GrankottarVi fick också lära oss att döende granar producerar en massa kottar. Det är alltså motsatsen till ett friskhetstecken. Kanske granpoesi. Jag försökte hitta ett Chlebnikovcitat som går ut på att ”när människan dör, då sjunger hon sånger”, men den dikten ville inte dyka upp.

Luftskrift

Jag har svårt att tycka illa om vindkraftverk, ensamma eller i flock. Dom avspeglar så fint vad lufttrycket håller på med, litegrann som molnen eller väggbarometern. Däremot kan deras grannar berätta om ett illvilligt oljud strax nedanför vad örat kan uppfatta. Det verkar inte alls trevligt eller hälsosamt.

Det största problemet är snarast att snurrorna kräver så stora investeringar att dom måste finansieras genom försäljning av överskottsel. Och därmed har naturresursen förvandlats till handelsvara. Om det fanns lagringsmöjligheter. Då skulle snurrorna kunna avpassas till geografin och till dom lokala behoven på ett helt annat sätt. Ett liv utanför nätet.

Är inte det ett väldigt akut ideal att eftersträva? Att slippa tvingas förvandlas till en vara för att få existera.

Arbetet (livet) som dataspel

Marie Gueguen, en ung vetenskapsfilosof, redovisar i senaste numret av Philosophie Magazine (nr 90, juni 2015) erfarenheterna från sex månaders anställning som plockare på ett lager för livsmedelsleveranser, Courses U.

Hon beskriver arbetet som en “muterad taylorism”, därför att effektiviteten inte längre dikteras av instruktioner och mätningar utan läggs på den anställde.

Gueguens två viktigaste iakttagelser är 1. att den totala övervakningen är genomförd därför att den bärbara datorn/scannern dels ger order i an aldrig sinande ström dels rapporterar prestationerna till ledningen och till den anställde, och 2. att den enda strategi som fungerar mot de ständigt växande kraven är att uppföra sig som en gestalt i ett dataspel, vilket hon kallar “ludifikation”:

att väva ett nära band mellan produktivitetsökningen och lekens/spelets struktur, med utgångspunkt i den mänskliga psykologins finlir, genom att väcka den anda av tävling och spelberoende som slumrar i var och en.

Artikeln får mig att associera till Super Mario, till Simone Weil som rapporterade filosofiskt från ett helt annat slags industri, till Isaac Rosas bok Den osynliga handen. Men den ger också anledning till allmän självprövning av arbetsmoralen. Hur underkastande är det inte att prestera på orimliga villkor, överallt i samhället, också som konsument, som tyckare. Istället för att vara nöjd med resultatet. Nöjdhet är en stor lyx som en får bekosta själv.

Bokhandeln som gemenskapsform

En av mina favoritbokhandlar är hotad, därför att den är belägen på alldeles för dyr adress. Sturegallerians hyror är dimensionerade för annan verksamhet än att kränga böcker, samtidigt som konkurrensen från nätbokhandlarna får till följd dels att det inte går att ta ut så höga priser som skulle behövas, dels att butiken har förvandlats till ett showroom, där kunderna inte handlar, men hittar och beskådar böcker som de sen går hem och beställer. Skyltarna i lokalen som undanber sig fotografering och mobiltelefonanvändning handlar delvis om det – om oskicket att fysiskt befinna sig inne på Hedengrens men samtidigt handla på nätet.

I princip är det i dagsläget omöjligt att driva en kvalificerad bokhandel i ett land med fri prissättning på böcker, så som vi har i Sverige; än mindre på en plats som är till för detaljförsäljning med mycket högre avans per försåld vara och en mycket snabbare lageromsättning. Endast de nischade, tämligen avsides boklådorna har en chans att kunna hanka sig fram.

Det här läget måste upp på bordet, så att det står klart att det måste till ett kundansvar om vi ska kunna påträffa böcker i fysisk form. Ett slags ekologisk medvetenhet. Dagens kapitalistiska system bygger på en långt driven optimering som ödelägger levnadsbetingelserna för arter med långsammare omsättning. Därför måste vi som kunder hjälpa till efter förmåga: se ett bokköp i butik inte bara som en investering utan även som en investering utan även som ett sätt att bevara böckernas naturliga habitat och därmed hela litteraturens mångfald. Varje transaktion rymmer således en marginal för aktivt stödköp; därmed inte sagt att den som handlar till lägsta pris bör känna sig skuldbelagd eller skamsen: det räcker om vi handlar över disk ibland för att läget ska ljusna betydligt.

Men den här konsumtionsetiken måste få en generell form för att inte bara överlåtas till den enskildes val. Det borde gå att göra kollektivet av bokläsare till ett sällskap med gemensamma intressen, ett subjekt.

Gemenskapen skulle kunna ta formen av regelbundna framträdanden i bokhandelsmiljö som även läggs ut på webben: besök av författare, översättare, kritiker, forskare och vanliga bokläsare: framträdanden som är intressanta i sig men som också samlas till ett gemensamt statement om läsandets och publicerandets villkor i Sverige av idag. Dessa insatser måste vara oavlönade men ska heller inte kräva några märkvärdiga förberedelser, vilket underlättas av att ramen är given och återkommande: nånting som också ger utrymme för improvisationer. (Man kan tänka på de här framträdandena som en form av publicering, ett slags kulturjournalistik i en tid när kritiken går kräftgång i tryckta medier.)

Naturligtvis gäller resonemanget inte bara Hedengrens akuta läge; det avser alla kvalificerade bokhandlar och antikvariat, varav Rönnells och Söderbokhandeln, bägge i Stockholm, redan har blivit kulturella mötesplatser med stor rutin. Verksamheten skulle förstås också ha kopplingar till folkbildning och folkbibliotek. Kanske har vi här en folkrörelse i vardande.

Det ska erkännas att förslaget rymmer ett fackligt problem. I en tid när det blir allt svårare att försörja sig på skrivande är det magstarkt att tänka sig att proffs ska ställa upp gratis. Man får tänka sig att det skulle handlar om civila insatser, gjorda av privatpersoner, där belöningen utfaller på sikt: uppövandet av ett fungerande litterärt system som också kan ge ökad pengaomsättning.

En bokhandel och mycket annat

Gyelsvv

Gyrðir Elíasson passerar Nesjavellir.

Min ciceron till begagnade böcker stannade utan förvarning vid det här stället i Selfoss: selfossbokakaffiEtt utmärkt plejs, fint skött bokhandel, bastant antikvariat, gott kaffe, uppläsningskvällar och stor bokutgivning, ett dussintal titlar om året – i en stad med knappt sjutusen innevånare.

Föreståndaren Bjarni Harðarson gav mig sin senaste bok, där en av bipersonerna i Njáls saga, Mörður, har ordet. Han visade även sin senaste nyordning, en hylla för värstsäljare – böcker som absolut ingen vill ha. Av respekt för dom ratade författarna är bilden suddig.

selfossworstMenMm

Men det konstigaste med resan var kanske att vi pratade om att Steinunn Sigurðardóttir har hus i Selfoss men mestadels tillbringar sin tid nere på kontinenten. Och så visar det sig efteråt att hon hade varit där just den dan!

 

Lön?

En formulering får igång mig i chefredaktörens svar på det kollektiva protestbrevet från kulturpersoner med anknytning till Skåne mot att dubbelpublicering i Sydsvenskan och HD inte ger högre arvode, eftersom det är samma företag.

Protestbrevet och svaret finns på http://www.sydsvenskan.se/kultur–nojen/skanes-kulturelit-hall-den-offentliga-debatten-levande/.

Pia Rehnquist skriver:

Vi betalar för utfört arbete (inte per läsare), så jag anser att oron att frilansarna får sämre ekonomisk möjlighet att utföra ett bra arbete är obefogad.

Det är ett halvelegant sätt att glida förbi kärnfrågan, nämligen huruvida det är fråga om återpublicering. Dessutom underförstås det att arvodena skulle vara skäliga.

Men vad är det som fick mig att studsa?

Det är den stupida övertygelsen om att “Vi betalar för utfört arbete”.

Det enda korn av sanning som finns i det påståendet är att det som frilans ibland går att förhandla fram ett högre arvode därför att ett knäck kräver en större arbetsinsats.

Men det förändrar inte sakläget att vad tidningen betalar för är att få publicera skribentens text, med ensamrätt och i flera medier om så är avtalat.

Ersättningen för utfört arbete står skribentens firma för (oavsett om hen har en firma eller är A-skattare) genom att betala ut lön för skrivandet men också för de oändliga förberedelserna: bildning, samtidskoll, nätverkande, egensälj, administration.

Och i det perspektivet är arvodet bara en ynka del av ersättningen. Det är ett faktum att kulturlivets största och sällan tackade sponsorer är upphovsmännen och artisterna. Deras firmor pumpar in pengar i underbetalda projekt, pengar som ofta hämtas från helt andra slags jobb, riktiga jobb med timlön.

Jag får eller tjatar till mig ett uppdrag. Betalningen bestäms av beställarens resurser, ofta definierade i en tariff. Och det finns som sagt ett visst förhandlingsutrymme.

Journalister på mer uppburna sidor än kultursidorna kan förhandla genom att ange arbetstidsåtgång. En “SJF-dag” a cirka 9000 är måttstocken och inbegriper allt det som en vanlig anställning skulle ha gett, i form av arbetsplats, förberedelsetid, social trygghet. Men likafullt är det publiceringsrättigherna som säljs, inte arbetet. Arbetet och kringarbetet kompenseras, men lönen kommer från skribentens firma.

Och det är i det här sammanhanget det sannerligen finns fog för en tvist. Handlar det om återpublicering när samma text publiceras i två tidningar som råkar ha samma ägare? Och, om så är fallet, varför träffas avtalet med en enskild redaktör och inte med huvudbolaget? Formellt sett är det ju fråga om ett slags licensgivning.

Hela kulturbranschen måste kravla sig upp ur diket genom att sluta tänka i A-skatt och definiera inkomsterna som lön. Det är en kvarleva från en helt annan tid, och folk i riktiga branscher blir sjösjuka i ansiktet när dom får höra talas om praxis att först komma överens om ett arvode och sen ”lägga på soc”. Det är grejer som inte alls har med varann att göra. När jag var kulturredaktör kunde det hända att jag skickade tillbaka alltför specificerade räkningar med kommentaren “Jag ger fullständigt fan i om du betalar skatt eller köper knark för pengarna.”

Och om det står klart att allt handlar om upphovsrättsliga ersättningar finns det en bred facklig kamp att föra för att få ut stålar för återpubliceringar och sekundäranvändningar. Pia Rehnquists raljans med “betalt per läsare” (som SDS/HD alltså inte ägnar sig åt) är högst relevant i klick- och nedladdningsverkligheten. Har jag skrivit en text borde jag utöver ersättningen för publicering få mikrobetalt varje gång den läses eller laddas ner. (Nordea 3300 6002257878 John Lennart Svedenmark)

Chronos och Kairos, evigheten och samtiden

Den tibetanska känslan av att tiden är outtömlig (t ex Tarthang Tulku) och samtidskänslan av att tiden är knapp och noga måste sorteras; dom två kan samexistera i det målinriktade planeringsmötet när man slår sig ner för att hitta på nånting som sen ska genomföras, på befintliga villkor: rent materiella grejer som budget, lokaler och informationskanaler.

Och i motsats till detta den onda stressen, som bara kämpar för att uppnå mål som uppsatts utifrån, projektplaner som en gång utformats för att passa in i en ansökan.
Strategin måste bli att vänta tills tillfället är moget, och att ladda upp inför de schemalagda tillfällena för att då göra sitt relativt bästa.

Att forcera tiden tömmer den på innehåll.

Drabbades i natt …

Statligt 14-juli-fyrverkeri vid Medelhavet.

Statligt 14-juli-fyrverkeri vid Medelhavet.

… verkligen av fyrverkerifåfänglighet. Inte att raketerna skulle vara en retorisk figur för livets snöpliga uppflammande och försvinnande, utan snarare meningslösheten i den anonyma riktningslösheten. Konsumismen.

Det borde verkligen införas statligt monopol på fyrverkerier. Man skulle få ansöka med en liten projektbeskrivning, helst upprättad i samarbete med en fyrverkerimästare, därefter tilldelas en plats och en tid, och uppskjutningen skulle dokumenteras och publiceras. Helst bör den heta nånting också, typ ”Lone Rocket” eller ”Samoasymfoni”.

Avnjutandet skulle vara en medborgerlig rättighet, inte avskjutandet

Därmed skulle en estetik uppstå. En kollektiv förmåga att dela, värdera och kommentera en gemensam upplevelse.

Kartongbärarens kommentar

Jag har arbetat med kulturtidskrifter i snart 25 år, och som allra mest nån gång fått ut ett par tusenlappar per månad, samt ett antal gratismiddagar.

Det hör nämligen till att den som är med i en redaktion skriver gratis, redaktörar gratis, konferencierar gratis, fyller i ansökningar gratis, bär kartonger till och från bokmässor gratis.

Engagerar sina vänner att skriva gratis, och därför skriver gratis också i sina vänners tidskrifter.

Dealen är sen första början att gratisarbete ersätts med statliga pengar till tryck och distribution – och för några kulturtidskrifter till administrativa tjänster, där arbetsinsatsen ligger långt över vad en får betalt för.

En rätt okej deal, särskilt om det ibland blir pengar över till att betala skribenter och uppträdande en slant.

Jag har ställt upp eftersom jag vet av egen erfarenhet att ett nummer av en kulturtidskrift har ett liv långt utöver själva publiceringsögonblicket (som så gott som alltid passerar obemärkt). Att sätta ihop ett nummer är ett tankearbete som skapar nya kombinationer, nya tolkningar av hur världen hänger ihop. Och sen hänger det kvar i pappersform och bevarar sin tidstypiska analys och kan få helt oväntade genomslag – samt utgöra framtidens ingång till det förflutna.

Jag ställde därför glatt upp på en tvivelaktig deal, med hjärna och muskler (få i landet har kånkat så många tolvkiloskartonger som jag), därför att det var ytterst meningsfullt. Jag har nästan aldrig tackat nej till att skriva hos andra för mellan 0 och 995 kr (det klassiska arvodet), därför att meningsfullheten lockade fram det bästa i mig.

Nu kommer allt det där att förstöras därför att nyliberala, okunniga klåpare ser sin chans till en blixtattack mot sina fiender, därför att det parlamentariska systemet genom en ytterst olycklig konjunktur hålls som gisslan av ett f d nazistparti.

Med Kulturutskottets aktuella förslag kommer inga kulturtidskrifter att kunna komma ut. Det hör nämligen också till dealen att det inte finns nåt reservkapital hos kulturtidskrifterna: varenda krona går till omkostnader.

Det kommer att innebära ett avbräck i själva vanan att prenumerera, som blir svårreparabelt. Det kommer också att leda till ett avbräck i själva viljan att gratisarbete, som ständigt står i konflikt med faktorer som familj och försörjning.

Ja, ifall dom här dilettanterna lyckas i sitt uppsåt (som jag är övertygad om att det inte är deras eget påfund) så kommer vi att få se en total omstrukturering av branschens villkor, där det inte är tänkbart eller görligt att investera sitt gratisarbete i vad som kan sammanfattas i ett enda ord: folkbildning.

Och därmed kommer inte nya generationer att kunna skolas in. Genom att hitta dom här tidskrifterna på sina hemorter under formbara år, genom att utvecklas tack vare chansen att publicera sig, genom att delta i det tidskriftsarbete som är en av de främsta tankeformer jag överhuvudtaget kan tänka mig.

Skadan kommer att bli väldigt svår att reparera. Det kommer att behövas en katastrofkommission. I det bästa av scenarion kommer statsmakterna då att inse vad det är som har funnits, och framledes ta det steg som egentligen behövs: att den som skriver också ska få hederligt betalt.

Pappkartonger tänker jag fortsätta bära gratis, på rollatorn om så behövs. För jag är oändligt tacksam över att få ha varit med om det här. Och får jag se den nyliberala nihilismen ställas i skamvrån och Alliansens högerextrema hjälptrupper förvisas till historiens sophög, och om jag dessutom får vara med om att nån gång i livet betala ut ett skäligt arvode för en kulturtidskriftstext som kostat månader av arbete så kommer jag att vara en ytterst lycklig människa.

John Swedenmark

Högerns och extremhögerns hjärnor

Vi får inte utesluta möjligheten att dråpförslaget mot kulturtidskrifterna är del av en strategi. Kanske inte uttänkt på främmande ort (förmodligen inte), men att tankesmedjorna fungerar mobiliserande inom högern innan dom propagerar utåt mot opinionerna, så att det stod klart för vissa av borgerlighetens hjärnor att här fanns ett tillfälle.

Extremhögern kan ju som bekant Gramsci utantill och vet att det är genom att förändra tänkesätten  som man vinner makten över samhället. Kent Ekeroths motion om registrering av invandrare inom kriminalvården är inte en infallsnyck utan en välavvägd taktisk framryckning. Den kan inte gå igenom, och uppväcker rättmätig avsky; men den avser också att ha nån form av politisk effekt, som vi inte riktigt förstår.

Överlag tycker jag att det har hamnat utanför debatten och analysen att extremhögern inte bara är spontan utan ingår i ett europeiskt nätverk av propagandateknologi, med en mycket pragmatisk syn på det politiska systemet – till exempel som nånting som kan ge gratis reklamtid.

Den vanliga Högern jobbar inte så kallhamrat. Även om Alliansens maktegoism efter senaste riksdagsvalet är anmärkningsvärd. Men nyliberalismen har sina interna tankesmedjor, som har satt djupa avtryck både i politiken och i mediabevakningen; det finns en intern medvetenhet om att det pågår ett klasskrig uppifrån, som helst inte ska synas.

Och i det sammanhanget finns en medvetenhet om att dom vänsterintellektuella (inklusive gammeldags liberaler) utgör ett hot mot herraväldet över tänkesätten, och en implicit instruktion att sätta åt oss när tillfälle ges, men aldrig gå i debatt.

Propaganda är inte korvförsäljning. Propaganda är ett gradvis nedbrytande av tänkesätt och moral hos alla inblandade.

Kärleksransonering

Mina utländska vänner i bokbranschen undrar varför det är så svårt att få ut en bok på svenska, hur bra den än är. De upplever till och med att det är svårt att få svar på brev från förlagen!

Jag försöker förklara för dem att även om en bok har stora utsikter att gå ihop – tack vare sjunkande produktionskostnader och ett ganska fungerande litteraturstöd – så finns det brist på andra resurser.

Produktionen behöver arbetskraft. Distributionen behöver arbetskraft. Och att få boken att synas bland alla andra böcker kräver stor och utdragen möda.

Och det där finns det begränsat med pengar till, eftersom bokpriserna är för låga.

En bok som går ihop ekonomiskt kan betala tryckkostnader och arvoden. Men den kan inte driva ett förlag.

Små förlag kan kompensera underskottet genom gratisarbete på olika led i produktionsprocessen. Stora förlag kan kompensera underskottet genom att med företagsekonomisk sakkunskap slimma organisationen och istället lägga pengarna på sån marknadsföring som når den stora publiken.

Egentligen har egenutgivaren det bäst förspänt i nuläget, särskilt som böcker kan tryckas upp efter hand – och i synnerhet ifall hen känner sin målgrupp: lokalhistoria, hälsokost, berättelser om trasig ungdom.

Egenutgivaren satsar sitt skrivarbete och kan i sämsta fall få lägga till lite till tryckeriräkningen, i bästa fall casha in en hel del.

Att ge ut en översatt bok – där ju översättningen kostar en hel del – handlar alltså om att allokera arbetstid, marknadsföring och inte minst kärlek.

Också på dom stora förlagen hör kärlek verkligen till kalkylen, åtminstone beträffande en del av sortimentet.

Och det är här resurserna tryter. Orkar vi satsa på X? Kan vi hoppas på att X överhuvudtaget blir synlig på bokmarknaden? Sunda förnuftet säger att det är bäst att inte lova för mycket; annars kan till och med ett visat intresse kosta en massa arbetstid under kommande år. Enklast därför att inte ens svara på förfrågningar.

Om det funnes en fungerande bokdistribution, med fler självständiga bokhandlar (på stan och på webben). Och om det funnes en fungerande litteraturkritik, inte detta lotteri där bara vissa får rekommendationer, några till och med ambitiösa recensioner. Då skulle landet ligga annorlunda till.

Om det ginge att kalkylera med viss försäljning, då skulle dom pengarna kunna investeras i inköp av arbete på lösa timmar, kanske till och med nyanställningar på vissa förlag.
Men också alldeles utmärkta böcker löper alldeles för hög risk att aldrig nå dom tilltänkta läsarna/köparna.

Dagspressen och tidskrifterna har precis motsvarande allokeringsproblem, samma kärleksransonering. Bloggarna klarar sig däremot bättre, tack vare specialisering.

Det behövs ett nytt slags offentligt samtal för att få hjulen att snurra. Och folkbiblioteken skulle, som Magnus William-Olsson ofta framhållit, kunna vara den naturliga basen för ett brett, offentligt samtal om litteratur.

Vad jag ser framför mig ibland är ett slags aktiv sammanlänkning av alla de diskurser som ändå förs kring skön- och facklitteratur. En uppvisad mångfald, som i sin tur skulle stimulera fler till att delta på sina egna villkor.

Eller låt mig säga det så här: Google funkar inte för den som vill hålla koll på litteraturutgivningen. Det kommer bara upp en massa sälj sälj sälj.

Får jag upp ett litterärt spår vill jag veta vad som sagts, vad som liknar detta, vilken tradition det tillhör. Jag kanske vill höra författarens röst, se en filmning av ett framträdande i Arboga, besöka hens hemsida, få en introduktion till gurlesque-traditionen.

Primärt är det här kanske ett katalogproblem. Hur definiera litteraturen som litteratur; hur tillhandahålla de relevanta sökfunktionerna, inklusive möjligheten att köpa boken: men säljet får ej vara överordnat.

Och det är bland annat därför jag hoppas på folkbiblioteken.

Allokering av tid och kärlek: på läsarens nivå är resurserna obegränsade. Och ökar intresset, så ökar därmed också viljan att lätta på plånboken.

Organisk rationalitet?

Dom lömska angreppen på ett antal välfungerande humanistiska institutioner i höstbudgeten går säkert tillbaka på ett elakt bildningsförakt; men jag tror att den avgörande drivkraften för dom tjänstemän som legat bakom är en motvilja mot institutioner med självbestämmande.

Detta är då ingenting personligt, utan systemets egen strävan efter att allt ska underordnas budgeten och dess regim, dess krav på mätbarhet. New Public Management beslutas inte, det genomförs, i rationalitetens namn.

Ett självständigt institut sticker förvaltningen i ögonen genom sin blotta existens, särskilt om resultaten är goda. Det falsifierar övertygelsen – som just bara är en övertygelse, utan egen evidens – om att rationaliteten bara har en enda form, som således kan och bör reglera den offentliga verksamheten. En företagsekonomisk rationalitet.

Tillvägagångssättet kring exempelvis nedläggningen av Terminologicentrum är flagrant; men samma typ av process pågår överallt, inte minst i samband med administrativa reformer inom universitetet, här och utomlands. Autonomin utrotas, när enheter inlemmas i övergripande strukturer med ett annat funktionssätt – eller läggs ner därför att dom inte passar in.

Men ser vi tillbaka, så är det dom lokalt förankrade mikroenheterna som gör dom stora insatserna i mänsklighetens historia: lokalt baserade, tajta kollektiv som växer och lockar till sig likasinnade, med verkningar som sträcker sig genom kommande sekler, i kraft av både sina arbeten och sitt namn. Institut für Sozialforschung i Frankfurt är ett exempel.

Mot den företagsekonomiska rationaliteten borde ställas en annan sorts rationalitet, byggd på vad mindre kollektiv av hängivna samarbetare kan åstadkomma; den rationaliteten skulle kunna kallas organisk, eftersom det verkligen handlar om ett växande, ett självalstrande i dialog med det objekt som studeras, och vilka typer av kunskap som det omgivande samhället efterfrågar.

Men hur stoppa in en organisk rationalitet i en rigorös statsbudget, där alla offentliga inrättningar egentligen konkurrerar med varandra?

Det borde inte vara omöjligt att öronmärka undan några hundratals miljoner varje år för kontinuitet och innovation inom människovetenskaperna (och varför inte även inom naturvetenskaperna). Dom pengarna skulle ses som investeringar i nånting annat än direkta resultat eller framtida avkastning. Dom skulle bygga på tron att det bästa som människan åstadkommer, åstadkommer hon i trygg samverkan med andra, inte genom konkurrens.

Riktig musik gör motstånd

Det var ett lotteri att välja skivor från Mississippi Records, hemmahörande i Portland, Oregon, när bolaget och några av deras artister igår besökte Rönnells antikvariat under sin Europaturné i en van med stora vita blommor på. Visserligen ett lotteri med vinst varje gång, eftersom allt dom gör är intressant; men det går inte att utläsa av dom sublimt fula skivomslagen vad det är för slags musik; däremot medföljer ibland fotokopierade förklaringar i A4-format. Att det handlar om vinyl behöver inte sägas, även om många titlar även finns som CD.

Skivbolagsdirektören berättade om hur han efter en misslyckad skolgång och diversearbete beslöt sig för att ägna sig åt det enda han var intresserad av: att ge ut gammal och ny musik på skiva. Succén kom helt oväntat; de mest konstiga utgivningar kunde sälja i tusentals ex. Lika plötsligt kom en nedgång 2009, i den ekonomiska krisen och därför att musikbranschen förändrades.

Musikbranschen – som var huvudämnet för Eric Isacssons långa föreläsning om det inspelade ljudets historia, med början i astrofysiken och slutet i nittiotalets glamour och personfixering, med helt underbara foton, ljudillustrationer och filmklipp, särskilt från de gyllene åren (enligt Isacsson) 1955-1963.

Särskilt intressant var hans konspirationsteori om vad som hände just därefter, när upproret kommersialiserades. Faktum är att Isacssons analys är nästan identisk med Boltanski&Chiappello när dom beskriver hur det kollektiva individualiserades och därmed lade grunden för nyliberalismen (i boken Le nouvel ésprit du capitalisme). Och på liknande sätt har hans känsla för kulturindustrins sluga metamorfoser genom kapitalismens kriser klart släktskap med Adorno.

Jag vet inte hur lärd Isacsson är, han kanske bara spelar begåvad slacker. Hur som helst lärde jag mig enormt mycket av hans presentation, liksom av uppträdandena. För det motstånd Mississippi Records ägnar sig åt är ju att göra den riktiga musiken tillgänglig, att registrera och ge ut den innan den blivit en vara. Rent bruksvärde utstrålade till exempel från Lori Goldstons kompositioner för solocello. Musiken som en urkraft som går rakt in i blodet.

Ännu en betydelse av ”kritisk”

Jag menade inte att den kritik som skrivs och publiceras är sämre än förr. Men den är undanträngd av nöjesjournalistik, trendbevakning och personporträtt. Och därför har den förlorat kraft som helhet, och inflytande. Kritiken som kollektivum. Eller med en ordvits: den kritiska massan har inte uppnåtts.

Wikipedia säger (141005):

”Kritisk massa är i sin ursprungliga, fysikaliska, betydelse den massa som krävs för att en kedjereaktion skall kunna vidmakthållas i en klump fissilt material och en kärnexplosion äga rum.
Den kritiska massan är egentligen inte en ren materialegenskap, utan beror starkt på vilken geometrisk form materialet har. Den form som ger minsta möjliga kritisk massa är den av en sfär. För kärnreaktioner kan detta ytterligare förstärkas genom att omge sfären med neutronreflekterande material, såsom beryllium eller wolfram.
I överförd betydelse syftar kritisk massa på ett antal eller en kvantitet av någonting som är nödvändig för att en viss process ska kunna vara möjlig. Det kan till exempel vara ett minsta antal personer i en grupp för att en aktivitet ska hållas. Jämför till exempel cykelevenemanget Critical mass.”

Med andra ord att den enskilda kritiska texten blir en solitär. Bara en sån sak som att många böcker bara får en enda recension. Däremot dom som upphöjs till att vara intressanta (och av vem??); där uppstår ett surr, en inbördes reaktion, en dialog.

Amatörer

Träffade grannpojken A. för första gången på över tretti år.

Allt var som vanligt.

Vi pratade om översättning och virkesmätning.

Vi pratade om folk vi känner och en del av dom har dött.

Vi nämnde platser vi minns men som inte finns längre.

Vi pratade om när SJ fungerade.

Vi pratade om politik, och viljan att se ett jämlikare samhälle har ökat och förtydligats hos oss bägge genom åren och erfarenheterna, trots att utvecklingen otvetydigt varit till dom rikas fördel och drabbar allt fler med osäkra anställningar eller ingen anställning alls.

A. berättade om organisationen kring att anordna en enkel skidskyttetävling, det behövs minst femti funktionärer för att allting ska fungera.

Jag hann inte kontra med att berätta om arbetet kring att hålla poesin levande, fastän det finns stora likheter, det får bli nästa gång, förhoppningsvis om inte alltför länge.