Jag menade inte att den kritik som skrivs och publiceras är sämre än förr. Men den är undanträngd av nöjesjournalistik, trendbevakning och personporträtt. Och därför har den förlorat kraft som helhet, och inflytande. Kritiken som kollektivum. Eller med en ordvits: den kritiska massan har inte uppnåtts.

Wikipedia säger (141005):

”Kritisk massa är i sin ursprungliga, fysikaliska, betydelse den massa som krävs för att en kedjereaktion skall kunna vidmakthållas i en klump fissilt material och en kärnexplosion äga rum.
Den kritiska massan är egentligen inte en ren materialegenskap, utan beror starkt på vilken geometrisk form materialet har. Den form som ger minsta möjliga kritisk massa är den av en sfär. För kärnreaktioner kan detta ytterligare förstärkas genom att omge sfären med neutronreflekterande material, såsom beryllium eller wolfram.
I överförd betydelse syftar kritisk massa på ett antal eller en kvantitet av någonting som är nödvändig för att en viss process ska kunna vara möjlig. Det kan till exempel vara ett minsta antal personer i en grupp för att en aktivitet ska hållas. Jämför till exempel cykelevenemanget Critical mass.”

Med andra ord att den enskilda kritiska texten blir en solitär. Bara en sån sak som att många böcker bara får en enda recension. Däremot dom som upphöjs till att vara intressanta (och av vem??); där uppstår ett surr, en inbördes reaktion, en dialog.